måndag 6 september 2010

Mammas lilla flicka

Ni får ursäkta att jag inte uppdaterat bloggen på ett par dagar. Hur längesen är det förresten?
Jag har inte haft händerna fulla. Jag har helt enkelt varit bloggtrött och trött i allmänhet. Jag förstår inte varför egentligen, jag får ju sova i genomsnitt 7-8 timmar per natt innan lillskruttan vaknar och vill ha mat. Som om detta inte vore bra nog somnar hon om och sover ett par timmar till. Jag har det verkligen inte jobbigt på den punkten. Jag är oerhört tacksam och glad för att hon är så snäll. Hon gör det verkligen lätt för mig när dagar är tunga och trista. Idag har hon varit en solstråle från det hon vaknade till det att hon slocknade alldeles nyss brevid mig i soffan. (Viktigt det där förresten, att kunna somna själv, det gillar vi!).

Jag älskar henne mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Varje dag som går älskar jag henne mer än dagen innan, (hur nu det är möjligt?), tyvärr oroar jag mig också mer för henne för var dag som går. Kommer någon att såra henne och göra henne illa? Mammas lilla tjej... Jag blir ledsen av bara tanken att någon, någonstans, någon dag kommer kalla henne för elaka saker, få henne att gråta och ge henne en klump i magen...
Ibland önskar jag att jag kunde ha henne såhär liten alltid. Köra runt henne i vagnen, ha henne i en säng brevid min och stänga ute alla elaka människor...

Så avslappnad och rofylld...

Måtte inget ont hända denna människa...

Jag älskar dig Keilisen

7 kommentarer:

  1. Känner igen den där känslan...
    Bara han slår en leksak i huvudet på sig själv så gör det ont i mammahjärtat! :)

    SvaraRadera
  2. Åh gumman, vilket gulligt inlägg!! Jag känner precis likadant, man trodde aldrig att man kunde känna såhär! Men ta det lugnt, Vegas kommer skydda Keilisen när inte vi är där!! =)

    puss

    SvaraRadera
  3. ååå man blir helt tårögd av alla känslor!! Sitter här och tittar på min sovandes lilla älskling. Hon är så fin!

    det där med att somna själv funkar sådär hos oss. Men vi jobbar på det! Hon kan ligga o gurgla o prata i timmar. O spotta ut nappen, gnälla för att vi ska sätta in den igen. När vi ger upp och tar upp henne då slocknar hon efter 5min i famnen. Några tips?? /natti

    SvaraRadera
  4. Precis sådär tänker jag också. Man vill ju att de ska växa upp och bli stora samtidigt som det är så mycket lättare att skydda dem från allt ont när de är såhär små... Älskade små bebisar!

    SvaraRadera
  5. Tillslut kan man inte beskydda dem. De måste få lära sig flyga ut själva:). Men en förälder är nog alltid orolig för sitt barn oavsett ålder på barnet. Kram

    SvaraRadera
  6. ooo jag fick tårar i ögonen! så fint skrivit!! det går aldrig att beskriva känslan och kärleken för sina barn!! Saknar er! Ska vi till skanör på torsdag kanske? puss på er

    SvaraRadera
  7. det finns ingen bättre än dessa små mirakel!!=)

    SvaraRadera