Vi undrar varje dag hur vår lilla tjej kommer se ut när hon blir äldre. Ja redan hur hon kommer se ut om en månad. Vi är så nyfikna på henne. Ibland kan vi fortfarande titta på henne och undra vem hon är och varför hon hamnade hos just oss. En dag ska hon gå sin första dag i skolan, bråka med en vän, gråta över ett brustet hjärta, måla sin läppar röda, dricka sitt första glas vin, tappa bort sin handväska, flytta till sin egen lägenhet, bråka med sin mamma och prova sina vingar helt på egen hand. Jag hoppas det dröjer ett tag för jag vill ha henne som bebis hos mig länge, länge.
Vi väntar med att måla läpparna va? Snälla var min lilla tjej lääänge...
Och inget flirtande med killar på minst tjugofem år tycker morfar, farfar, morbror och pappa.
Det här är Keilas och min låt. Den spelade jag för henne dagligen när hon låg i min mage. Jag blir så glad av att höra den. Jag minns känslorna jag hade i kroppen då. Förväntningarna och längtan efter min lilla bebis. Jag är helt säker på att Keilisen älskar Maxon Jaxon.
Nu ikväll bestämde jag mig för att köra till mina föräldrar och äta då Henrik fick hoppa in och jobba.
Jag packade in Keila, Bibbi , vagn och lite andra nödvändigheter såsom blöjor, pyjamas och rena kläder till lillan i bilen och styrde kosan mot Amiralsgatan i Malmö. Där blev det tvärstopp! Jag tittade på klockan och kunde snabbt räkna ut att det inte var rusningstrafik klockan halv sju. Jag försökte sträcka på mig och se vad det var som orsakade trafikstockningen.
När jag skulle svänga in på Nobelvägen för att ta mig via Dalaplan till motorvägen såg jag 50-60 cyklister som cyklade mitt i gatan och stoppade trafiken. De cyklade i cirka 15 km i timmen och alla bilar var så illa tvungna att köra i deras takt efter dem då de cyklade i bredd över båda filerna.
Alla 28 000 bilar bakom tutade och jag hamnade först i ledet då bilen framför svängde av. Jag körde upp bakom dem och hängde mig på tutan. De närmst min bil vände sig bara om, vinkade och flinade åt mig. Då blev jag så arg att tårar rann ner för kinderna. Jag var så arg. Jag kör i sakta mak bakom dessa gudsförgätna äckliga människor och det sniglar sig fram. Jag tar upp telefonen och ringer 112 och berättar om stenkastarnas förehavanden och att de faktiskt utsätter både den ena och den andra för risker.
Jag får prata med en polis och jag berättar med tårarna rinnande nerför kinderna om vad som försiggår på Nobelvägen.
Jag: Ni får skicka hit polisbilar, får dom lov att cykla mitt i vägen? Det är bilkö hela Nobelvägen.
Poliskvinna: Hur många är dem?
Jag: 50-60 stycken på cykel mitt i båda filerna. Alla bilar tutar. De har cyklat på en bil som försökte köra om.
Poliskvinna: Vad är det för typ av människor?
Jag: Stenkastare. Sådana som inte jobbar och kan betala för sig och är förbannade på alla som har pengar och kör dyra bilar. Svin helt enkelt!
Poliskvinna: Aha, okej.
Jag: Jag vill anmäla varenda en av dem. Ni får skicka hit en bil så att dem kan åka fast.
Poliskvinna: Anmäla dem för vad?
Jag: DU!!! Jag fick barn för en månad sedan och mina hormoner dansar fortfarande samba, snyft, dem jävlas med oss. Jag vill anmäla dem! Skitsamma för vad! Hitta på något, bara dem åker dit! Jag vill anmäla dem för emotionell sveda och värk!
Poliskvinna: Okej...hrrrmm...fniss... Jag ska kontakta nån bil och skickar dem mot Nobelvägen.
Jag: Be dem komma i körriktning från Dalaplan mot Nobeltorget för de kommer inte komma fram från andra hållet!
Jag är vansinnig och förbannar varenda jävla palestinasjal i detta avlånga jävla land!
Jag hänger på tutan och rullar ner rutan då en kille cyklar brevid min bil och visslar.
HAN VISSLAR OCH JAG KOMMER FÅ ÄTA KALL MAT HOS MINA FÖRÄLDRAR!!!
Jag: Vad fan sysslar ni med era äckliga jävla stenkastar svin!
Stenkastar svin: Jag är ingen stenkastare!
Jag: Klart du är din jävla parasit! Skaffa dig ett jobb så ska du se att du också kan köpa en bil en dag.
Stenkastar svin: Jag tycker du kan ställa din fina BMW och ta cyklen du med. Så bevarar du också miljön.
Jag: TYCKER DU ATT JAG SKA CYKLA MED ETT SPÄDBARN PÅ MOTORVÄGEN TILL TRELLEBORG??!! (Ja, ni förstår, jag skrek så högt att killen blev alldeles röd i ansiktet som han skämdes).
Det har gått cirka en halvtimme och jag ringer till pappa och ber om numret till polisen, då man inte ska ringa 112. Jag är skakar i hela kroppen och när mamma får telefonen brister det.
Jag gråter och gråter och gråter.
De tjoar och tjimmar framför mig på cyklarna och de vinkar provokativt till mig och ler hånfullt. Hela Nobelvägen är fylld med bilar och bussar som står stilla och alla tutar.
Vid Dalaplan svänger de av mot Pildammsparken och jag kör nästan på en av dem när jag rivstartar mot Mobilia. Jag kommer fram till polisen igen och personen svarar att det är så många som ringt in angående detta och poliser är på väg.
Jag kommer slutligen fram till motorvägen och sätter av mot Trelleborg, jag gråter hela vägen till Skegrie och jag bestämmer mig för att aldrig någonsin sätta min fot på Möllan för att ser jag en stenkastare eller palestinasjal ever again så går jag i taket fullständigt!
Update - 23.20
Jag har nu lugnat ner mig, bara så att ni vet. Men jag fördömmer ändå alla stenkastare!
Idag är vår älskade lilla stjärna fyra veckor gammal. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Den sista månaden av graviditeten kändes som en evighet medan denna månad verkligen sprungit iväg. På gott och ont. Bokstavligt talat alltså, jag har inte längre ont sedan förlossningen. Smärtan är borta, men den är inte glömd...
Lilla Keila har funnits i våra liv, utanför magen, i hela fyra veckor men det känns som att hon alltid varit hos oss. Hon är så självklar och alla nya grejor hon gör får mina ögon att tåras. Det är det här som är livet. En bebis som du skapat av kärlek och som ska växa upp hos dig många många år fram över. Jag kunde inte önska mer i mitt liv just nu. Jag visste inte att man kunde känna sådan kärlek till ett barn. Älskade, älskade Keila.
Som vi längtat efter dig - Keila, en dag gammal
Jag hoppas du känner hur älskad du är - Keila, fyra veckor gammal
Ja, så känns det ibland när solen tittar fram. Som att det är höst och att en liten vårdag letat sig fram. Så var det i onsdags i Trelleborg åtminstone. Vi passade ju mamma och pappas hus medans de var i Grekland. Vi hade jättemysigt och lille Keila har sovit mycket i sin vagn i trädgården. På förmiddagen gick jag och Keila en runda med vagnen till stadsparken och tittade på alla vackra blommor.
Vendela visar sin lilla kusin hur man snusar med snusen!
Idag har vi varit på BVC och lilla madam väger nu 4030 g!
Så här mycket har hon aldrig vägt, hehe...
När blev hon så stor? Tydligen har jag gott om mjölk i mina C-kupor för Keila tog ett rejält skutt på viktkurvan sedan förra veckan. Det gillar vi!
Efter BVC hämtade vi upp pappa på jobbet och for till Jan och Junko för att äta kladdkaka och glass innan vi åkte hem till mamma och pappa. Här sover vi nu sista natten för imorgon kommer dem hem från Grekland och tar därmed över sin "tönnåring" och det ska bli sååå skönt att bara vara "mamma" till en liten nyfödd.
Keila i sin supersöta body från Petit Bateau som hon fått av plastmoster Titti.
Sover gott efter en händelserik dag.
Imorgon ska vi gå en extra lång runda med vagnen eftersom att det inte hanns med idag.
Igår kom mina bästa tjejer hit med brunch. Vi satt i mamma och pappas uterum och snackade och åt i flera timmar. Lilla Keila var såklart med men sov sig tyvärr igenom hela träffen. Men det hann ändå bli massor av bebisgos. Jag själv höll knappt henne på hela dagen. Men det är så det ska vara. Jag är trygg med att andra håller min bebis och det är ju tur för det är många som vill hålla... Fy för bubblan vad kul vi kan ha det när vi ses. Det är så långt mellan gångerna tycker jag, förr i världen sågs vi nästan varje dag. En sommar bodde vi ihop i Grekland, en hel sommar. Alla fem i ett rum. Jisses! Kommer man inte nära varandra då så gör man det aldrig. Vi har så mycket att ta igen tjejer... Men en sak är säker, Keila kommer inte få åka till Kos och säsonga med DJ Hångel, vem av oss var det förresten som var med när DJ Hångel fick sitt dj-namn? Jag vet...
(Jag har snott lite bilder från Paulinas Facebook).
Mamma och dotter
Vi fem
Elsa och Keila Elsa kom från Göteborg bara för att få hålla...
Frida och Keila
Tyvärr är det sällan vi ses alla fem så man får passa på med kameran...
Skriver man en gravidblogg så ska man när bebisen kommit ut alltid skriva en förlossningsberättelse. Det hör liksom till.
Jag har under x antal dagar suttit framför datorn och undrat vad fan jag ska skriva om. Om förlossningen såklart, men det är ju så himla mycket. Att få vara med om en förlossning är något helt fantastiskt på gott och ont och tyvärr inte alla förunnat. Jag vet inte egentligen vad jag hade väntat mig men jag kan säga såhär, det går inte att föreställa sig innan vad det är man ska vara med om. Inga böcker, profylaxkurser och föräldrautbildningar i världen kan förbereda en på det som händer där inne i det rummet där du avslutningsvis får upp en kladdig klump till bebis på bröstet.
Torsdagen den 29:e april befann jag mig hemma hos mina föräldrar då min kära sambo jobbade och skulle göra hela kvällen. Ensamhet är något man absolut inte gillar som höggravid och även ifall jag kunnat kräva att min pojkvän skulle vara hemma hos mig denna kväll kände jag ändå inget och tyckte att en middag hos mamma och pappa kunde passa innan jag körde hem för att lägga mig.
Vid 18-tiden tog jag fram min iPhone, you’ve got to love iPhone med alla dess apps, och gick in på Värktimer-appen som jag laddat ner i vecka 25. (Som om jag skulle få användning av den då). Jag klockade värkar/sammandragningar med cirka 15 minuters mellanrum. Det konstiga är att jag berättade inte om värkarna/sammandragningarna för någon för jag tog inte dem på allvar. Det gjorde ju inte ont.
Vid 20-tiden kommer värkarna/sammandragningarna med 10 minuters mellanrum. Var det förvärkar eller riktiga värkar? Hur känns riktiga värkar? Jag googlade mig in på FamiljeLiv.se och försökte läsa mig till hur det ska kännas. As if! Haha… Jag sitter fortfarande tyst som en mus i soffan hemma hos mamma och pappa och låtsas inte om det jag känner. Man kan säga att jag är lyckligt ovetandes om att mitt värkarbete startat, måhända att det bara är latensfasen, men ändå.
Vid 22-tiden öppnar jag käften och säger till mamma att jag klockar värkar/sammandragningar med 6 minuters mellanrum och att vi kanske skulle kunna gå ut och gå en runda. (Jag har hört att det kan komma igång ordentligt då och jag är innerst inne rädd för att detta ska lägga sig som så många gånger förr. Jag ville ju att det skulle sätta igång). Mamma, jag och Alexandra går en lång runda bland de gamla fina husen i Trelleborg. Jag behöver aldrig stanna upp pga av värkarna men de kommer med jämna mellanrum. När vi kommer tillbaka till mina föräldrars hus tycker mamma att jag ska åka och hämta Henrik och köra hem innan det blir så illa att jag inte kan köra alls. Hon erbjuder sig att köra mig hem men jag tycker inte det är så farligt men jag gråter ändå en skvätt innan jag sätter mig i bilen. ”Jag är rädd” säger jag till mamma. ”Jag vet” svarar hon, ”men det är såhär det ska vara. Snart får vi träffa henne ju”.
Vid 23-tiden hämtar jag upp Henrik bakom Lilla Torg. Han tar kommando direkt och jag kan andas ut. Vi kommer hem och jag duschar varmt länge. Henrik ringer till BB och frågar vad dem tycker vi ska göra, värkarna kommer nu med 3-4 minuters mellanrum och de säger att eftersom att jag inte verkar ha ont så får jag gärna komma in och bli kollad men kommer säkert bli hemskickad igen.
Vi håller oss till ett-tiden då det fortfarande är lika långt mellan värkarna som faktiskt inte gör ont. Men vi beslutar oss ändå för att åka in och få det kollat. Så att man kan gåoch lägga sig med gott samvete sen.
Klockan 01.40 blir jag kopplad till CTG och blir undersökt av en barnmorska på KK i Malmö, hon konstaterar att jag är öppen 2 cm och lägger in mig.
”Så vi ska stanna här nu då?” undrar Henrik. ”This is it?”Ja det var dags. Nu var det min tur att ligga här i sängen och ha ont hann jag tänka. Domedagen!
Jag får frågan om jag vill ha lavemang och jag har hört att det minimerar risken för att skita på sig under krystarbetet. Då är min fråga: Vem vill INTE ha lavemang? Oh yes, säger jag. Barnmorskan hämtar då något som i mina trötta ögon liknar en 1,5 liters petflaska med genomskinlig vätska i. Och jag trodde hon skulle köra upp en söt liten osynlig tub. ”Ska allt det in” frågar jag.
Och visst ska det det… Jag får instruktioner på att försöka hålla det i mig i cirka 5-10 minuter. Efter 2 minuter går Henrik lägligt nog för att hämta en kaffe och jag rusar in på toaletten. Ja ni förstår säkert vad som händer där. Som i en film har de sedan planerat in en dusch direkt efter så att man kan duscha sig ren och varm. Det är då det händer… Inne i duschen, när jag står lutad mot väggen för att njuta av det varma vattnet. Jag kastar mig framåt och inser direkt att något är fel, den smärta jag känner precis ovanför blygdbenet är intensiv, hård och får mig att tappa andan. Jag vill falla ner till golvet och dö. Jag ser hur jag själv faller ner till golvet och dör. Tyvärr dör jag inte… Jag lever i allra högsta grad och smärtan avtar. Jag stänger duschen och hoppar i min snygga ”Förlossnings-skjorta” och mina sexiga ”Förlossnings-trosor” och rusar ut till Henrik som lägligt nog hittat tillbaka efter ”kaffe-pausen”.
”Det gör ont”, säger jag. ”Ska det göra så ont?” Jag är helt säker på att något är fel med bebisen. Barnmorskan välkomna mig till det aktiva värkarbetet. Det är nu det börjar menar hon.
Men vadå börjar? Jag har ju haft ”värkar/sammandragningar” hela kvällen… Tydligen är deten fis i rymden jämfört med vad jag nu hade framför mig. Tack för den informationen halv tre på morgonen. Jag kastar mig runt i sängen och sträcker ut armarna (!?) vid varje värk. Sen slappnar jag av i sängen mellan värkarna och kräver att någon hjälper mig att ta livet av mig. Klockan 03.00 får jag prova TENS och det hjälper faktiskt. Jag går på toaletten med apparaten kopplad på mig och mitt i toalettbesöket kommer en värk och jag trycker på min TENS-knapp och den sätter igång och jag skakar som ett apslöv på toalettstolen. Men visst blockerade den värk-smärtan. Det kände ungefär som om någon gör ”Tusen nålar” med ditt underliv.
Klockan 04.00 får jag äääntligen tillgång till lustgas och jag fullkomligt ääälskar den. Henrik hjälper mig andas rätt i den men jag hugger av för tidigt och får därför ta stor del av värken utan nån lustgas för jag är nämligen rädd för att bli ”för full”. Det är sant! Det är så jag resonerar. ”Jag vill inte vara full när bebisen kommer”. Jag hör att dom skrattar åt mig. Det kan dem göra om dem vill, jag ska ändå ta livet av mig snart…
Jag börjar höra en låt i mitt huvud till följd av suset och bruset från lustgasen. Jag kan för mitt liv inte bli av med den. Den sitter fast i mitt huvud och jag spelar samma slinga om och om igen… Timme ut och timme in och beroende på hur hög på lustgas jag är så ändrar låten takt. Mitt huvud mixar låten till en miljon olika mixer. Är ni med? Vilken låt? Jo, det ska jag berätta… Det är My, my, my med Armand van Helden. Varför? Varför? Varför? Jag var helt knäckt. Tänk er den låten over and over again.
(ha på den här i bakrunden när ni läser resten så kan ni föreställa er hur min förlossning lät).
Barnmorskan har läst ”mitt” förlossningsbrev, (jag snodde syrrans förlossningsbrev rakt av för det lät så bra när jag läste igenom det, hehe), hon kommer in med en pilatesboll i rummet och undrar ifall jag vill sitta på den en stund. Jag tänker snabbt, kan man döda sig med en pilatesboll? Tyvärr inte! Så jag tackar nej. Henrik tittar på mig medans hon kånkar runt på bollen i rummet och viskar till mig, ”Varför kom hon in med en boll? Vad fan skulle du göra med den?”
Det är då jag får mitt skrattanfall… jag skrattar och skrattar och skrattar och Henrik skrattar så tårarna rinner när jag berättar att det i Alexandras förlossningsbrev står att hon gärna vill sitta på en pilatesboll. ”Jag har snott Alex förlossningsbrev", tjuter jag, "säg inget till barnmorskan, jag vet inte vad hälften av alla grejor hon skrivit där betyder. Vad är sterila kvaddlar???” Och vi skrattar hysteriskt. Tårarna rinner ner för våra kinder. Barnmorskan kommer in och vi fnissar vidare och sen kommer en ny värk, och dödslängtan är tillbaka…
”My…my…my…my… woooooh how did we ever get this way… Where's it gonna go”
Klockan är nu halv fem på morgonen och värkarna börjar bli outhärdliga. Jag ber om epidural men barnmorskan tycker jag klarar det så fint och försöker övertala mig att skippa det. Jag lyssnar först på vad hon säger, jag är mitt emellan två värkar så det är lugnt, men så kommer en ny värk och jag kastar mig omkring i sängen och kräver epidural igen. Banrmorskan, som jag vid det här laget inte gillar, tittar bara på mig och klappar mig på mina orakade ben. ”Oh Gud varför rakade jag inte benen”, tänker jag. När jag kommer ur värken säger hon lugnt: ”Se, det var väl inte så farligt!”."Nä, det är mycket möjligt men jag vill ändå ha epidural", tänker jag.Vi fortsätter såhär ett tag men efter en riktigt jobbig och hårresande värk skriker jag till barnmorskan: ”JAG TYCKER ATT VI GÖR SÅHÄR ATT HAAAAAN SOM SKA GE MIG EN EPIDURAL KOMMER NUUUU!”
”My…my…my…my...woooooh…”
That’ll do it! And it did. Banrmorskan ser sur ut och säger att han minsann har mycket att göra och vi får se om han hinner komma nu, bla bla bla… Under tiden vi väntar på läkaren undersöker hon mig och konstaterar att jag är öppen fyra centimeter. Var det allt?
”My….my….my….my…wooooooh”
När läkaren äntligen kommer och ger mig blockaden klockan 06.00, nästan en och en halv timme sen jag bad om det frågar han barnmorskan hur mycket öppen jag är varpå hon svarar: ”Hon var öppen 4 cm för cirka två timmar sen”. Och då svarar han: ”Men vet vi inte hur mycket hon är öppen nu då? Det kan ju vara försent med epidural nu då. Den kanske inte verkar…”
Jag bestämmer mig för att mörda barnmorskan om så är fallet!
My….my…..my….my….wooooooooh…”
Men strax efter blockaden är satt i min ryggrad känner jag hur den verkar. Jag vill hoppa och studsa av glädje! Jag är så lycklig. Jag säger till Henrik att jag är så glad att någon uppfann detta. Så glad, så glad så…
Sen somnar vi, både Henrik och jag. Jag ligger visserligen och håller gasmasken i ett krampaktigt tag. De hade fått bända upp mina fingrar för att få loss den. Men jag slummrade alltså till mellan 8 och 10 centimeter. Det ni! Det som ska vara det värsta under hela förlossningen. Djävuls-centimetrarna! Det gjorde mig gott att få slappna av lite.
Klockan 07.00 går det på ny personal och jag vaknar till och hör dom viska runt mig och Henrik och säger att de ska låta oss vila lite till och smyger ut ur rummet.
”Myyyy….myyy…myyyy…myyyy…..wooooooh…”
Den nya barnmorskan heter Cecilia och jag älskar henne. Jag är så glad att det var just hon som gick på sitt arbetspass denna morgon.
Klockan 07.30 är jag helt öppen och Cecilia pillar håll på hinnan så att vattnet går. Och efter det får jag upp och stå på knä, hängandes över sängen. Jag håller fortfarande hårt i min gasmask. När Henrik och jag blir lämnade ensamna en stund frågar jag honom ifall han varit hög någon gång: Han svarar nej. Jag håller upp masken mot honom och säger: Det är såhär det känns! Vill du prova?
Han drar in några andetag och jag ser hur färgen försvinner från hans ansikte. Han sätter sig ner på stolen brevid mig och jag kan se hur illa han mår. Mes!
”Myyy…myyyy….myyy….myyy…woooooh”
Jag ber Henrik stänga av musiken. Han låtsar att han stänger av den redan stängda radion och förser mig med saft. Vi delar ett kexchoklad och jag känner hur kroppen börjar böja sig i krystvärkar. Jag börjar frusta som en häst och känner hur min röst kommer långt nere från tårna då jag ber Henrik ringa efter Cecilia och Åsa. De kommer in och säger att det börjar bli dags. Men efter ett tag avtar krystvärkarna, typiskt dåligt efter epiduralen men den var ändå värt det. Jag får värkstimulerande dropp och så är vi igång igen.
Klockan 09.00 krystar jag aktivt, Åsa, Cecilia och Henrik hejar på. Henrik håller mitt huvud mot ner mot mitt bröst då jag vill slänga det bakåt hela tiden. Jag inser hur mycket kraft jag har inom mig. Det är helt sjukt så stark jag blev, jag visste inte att kroppen kunde agera på detta sätt.
23 minuter senare kommer världens finaste lilla flicka ut och jag får upp henne på bröstet. Behöver jag skriva att både Henrik och jag grät av lycka? Känslan är obeskrivlig. Allt det onda försvinner så fort hennes små fötter lämnat min kropp.
Vi tittar på henne, räknar fingrar och tår medan Cecilia syr ihop mitt stackars underliv. Ja, tyvärr sprack jag men vad jag förstått är det sällan förstföderskor inte gör det. Förberedelseolja eller ej… Merd!
Allt som allt tog det 8 timmar och jag fick höra att jag hade en smidig och lätt förlossning även ifall jag själv inte håller med. Kommer jag göra det igen? Antagligen, jag är väl lika korkad som alla andra omföderskor…
På tal om omföderskor, jag har alltid beundrat kvinnor som fött barn. Jag har såklart undrat hur det känns, om det gör sådär djävulskt ont som alla säger osv.
Men det är först nu efteråt som jag inser att jag inte längre beundrar förstföderskor längre. De vet nämligen inte vad dem har framför sig. Man skulle kunna säga att dem, eller vi, är inlurade i något och kommer ut på andra sidan och säger, AJ som fan! Det är däremot de som frivilligt väljer, efter att ha känt denna smärta en gång redan, att göra det en andra gång, en tredje… eller som min mamma hela fem gånger. Vad är det för fel på henne? Självplågare!
Ja, som ni förstår så har jag inte ”glömt” smärtan än som alla säger att man gör. När då om jag får lov att fråga? Jag håller med om att detta är det häftigaste jag varit med om men jag väntar lite till med att tycka att det var ”fantastiskt och underbart”.
Det gör ont! Så är det bara! Basta!
Här var det rätt mysigt dock. Frukost, flagga och nyfödd bebis i sängen. Oslagbart!
Ikväll har vi Sangria-kväll här hemma hos mamma och pappa. Och jag har faktiskt smakat jag med... Det var så gott! Riktigt kall och god var den. Jag har inte druckit en droppe sprit sen i augusti så det blev lite spagettiben av mig. Ett glas skadar inte, och jag passade på att amma Keila precis innan och nu har hon sovit i tre timmar. Resten av kvällen blir det dock apelsinsaft för min del. Idag har det varit riktigt varmt och skönt och lilla Keila har legat och sovit i sin vagn här i mamma och pappas trädgård, det är så mysigt att vara här och kunna gå barfota i trädgården.
Tyvärr åkte förlossningsberättelsen till Koi med Henrik för en stund sedan när han åkte för att jobba. Den kommer åter till mig när han kommer hem inatt. Då är jag antagligen inte vaken utan får ta och lägga upp den imorgon istället. Sorry alla ni som väntar på den. Det var inte meningen att dra ut på det. Ni blir säkert besvikna på innehållet när ni väl läst den...vad vet jag?
Nu ska jag ta på Keila en nytvättad pyjamas som hängt ute på torkvindan hela dagen och amma henne för natten.
Kram på er!
'
Till Sara som undrade hur det är att vara hemifrån med sin nyfödda bebis en hel dag:
Jag har visserligen inte varit hemifrån hela dagen med henne än. När jag lunchade med min väninna valde jag att göra det på min pojkväns restaurang så att jag kunde smyga upp på ovanvåningen, eller ner på kontoret, och amma ifall det skulle krisa. Är inte riktigt där än, där jag kan amma på en restaurangs uteservering.
Härom kvällen var vi på Lemongrass i Malmö där de har skötbord på en av toaletterna, vi använde Keilas "snuse" som underlägg då jag ännu inte införskaffat detta. Allt sånt här funkar och blir det man gör det till. Det gäller att behålla lugnet och inte få panik ute bland folk för att man är rädd för att folk ska titta konstigt på en om bebisen skriker, vill äta eller bajsar. Bebisar känner nämligen av om man blir stressad och stirrig.
Till de här glada leendena vaknade jag imorse. Det slår aldrig fel, vår lilla bebis är så glad på morgonen och jag är så glad för att hon inte ärvt sin mammas morgonhumör. Hon brås helt klart på sin pappa här som alltid är glad när han vaknar. Vi låg och pratade länge i sängen efter amningen och flera gånger log hon mot mig. Jag är så stolt över att hon gjort det sedan hon var en vecka gammal och jag blir lika rörd varje gång hon gör det.
En glad prinsessa
Busar med mamma och pappa i sängen
Nu ska vi hoppa ur pyjamasen och göra Trelleborg tillsammans med min syster och Vendela. Vi börjar med en fika på Espresso House och därefter tänkte jag gå och hälsa på mormor. Senare idag publicerar jag min förlossningsberättelse, jag ska bara läsa igenom den och se så att den inte är för grov... Jag kan ju vara rätt grov i munnen ibland.
Igår lunchade jag med Lotta på Koi här i Malmö. Jag har saknat sushi så mycket.
Det är helt klart en av nackdelarna med att vara gravid, att inte få äta sushi. Jag vet att det finns vissa som tycker det är ok att äta sushi men jag valde att inte göra det.
Men igår fick jag äntligen chansen igen. Jag och Keila traskade till Lilla Torg och mötte upp Lotta. Vi satt och pratade förlossning i flera timmar. Lotta ska snart ha sin bebis och ville veta en hel del kring det som väntar. På ett sätt kände jag mig avundsjuk på vad hon har framför sig. Faktiskt! Jag har ju mitt bakom mig... Det får mig att känna lite längtan till nästa gång.
Jag vet, jag är sjuk i huvudet...
Känner man sushikocken på Koi så får man fina meddelanden tillsammans med maten...
När vi kom hem mös vi i soffan och "snackade" länge.
Sen vilade vi en stund på eftermiddagen innan det var dags för instruktioner från mamma och pappa. Vi ska nämligen passa deras hus eftersom att de åkt en vecka till Grekland idag.
Jag har väl insett att Beach 2010 är körd för min del. Jag bryr mig inte speciellt mycket iheller. Jag ligger fortfarande på 7 kilo plus, (har gått ner 8 sen Keila föddes så jag ska inte klaga). Men jag är inte i bikini-form...än. Mycket kan visserligen hända på ett par veckor men som det ser ut nu blir det ingen Beach 2010 för någon av oss. Åtminstone inte här i Skåne. Brrrr...höstväder!
I morse studsade jag upp med ett ryck och insåg att jag försovit oss. Jag räknade kallt med att Keila skulle väcka mig i god tid för att hinna fiffa mig innan BVC. Men tror ni inte hon väljer att sova länge en dag som idag? Kvart över åtta for vi upp och hade avtalad tid klockan 9.00. Fast vi hann, minus fyra minuter och Anneli på Capio förlät oss och berömde oss för Keilas viktuppgång sen förra veckan, 200 gram så hon väger nu 3650! (Bebisar ska vid denna tid gå upp cirka 140 gram/vecka).
Såklart blev jag stolt över att min fina bebis lägger på sig så bra med bröstmjölken. Duktig flicka!
När vi kom hem ammade vi länge sen tog vi en sovstund i sängen och mös till det riktigt. Jag var så trött så vi sov båda två i tre timmar.
Nu ligger lillan i gymmet och "pratar" med Brio-fåglarna.
Om en stund kommer min väninna Matilda hit så jag borde verkligen ta en dans med dammsugaren...
Idag är det riktigt mysväder, klockan är halv två och vi har har precis stigit ur våra pyjamaser...
Jag har precis ammat lilla prinsessan i en timme och nu ligger hon och sover i sin vagn som jag, tack vare vår lägenhet med öppen planlösning, kört runt henne i.
Det var inte förrän jag ställde ifrån mig vagnen och satte mig här vid datorn som jag såg att en fripassagerare lagt sig i korgen under vagnen. Bibbi försöker verkligen vara med på ett hörn hela tiden. Hon är fortfarande väldigt nyfiken på bebislukten och vill gärna vara nära och slicka på huvudet. Det tillåter vi såklart inte eftersom Bibbi snusar på andra hundars piss och skit nedanför på gatan stup i kvarten. Ja, ni förstår!
Om en stund ska vi, trots höstvädret, bege oss ut en runda och få lite frisk luft. Jag röstar på köpcentrat Entré så att vi slipper bli våta. Och frisk luft får vi ju till och från bilen, inte sant?
Igår var två av Keilas plastmostrar här på besök med fler presenter (!).
Vi fikade lite här hemma och tjejerna fick gosa lite med vår lilla bebis.
Både Paulina och Frida skrev gulliga sms efteråt där dom överöste oss med beröm om hur fin vår Keila är.
Det var verkligen mysigt att äntligen få träffa dom och visa upp min lilla tjej.
Paulina och Keila
Frida och Keila
Mosters Socka Sind var också på besök med sin mamma
Och så kom Pontus, Lisa och Matteo förbi med gräddbullar.
Det var full rulle igår alltså. Och senare på kvällen åkte jag, Alexandra och våra små flickor till Husie kyrka där vår lillasyster Cornelia skulle sjunga på ett bröllop.
Idag har vi bara vilat och tagit det lugnt och det behövdes kan jag säga, Keila har varit orolig inatt så det har inte blivit så mycket sömn. Min syster tror att hon ställer in en ny dos i brösten och vill därför bli ammad stup i ett.
Just nu sover hon sen fyra timmar tillbaka och det börjar spänna rejält i rattarna.
Hon ler stort åt oss redan (!). Det är framförallt på morgonen som hon är extra glad med lite kiss och bajs i blöjan och efter ett mål mat slår det aldrig fel, jag får alltid ett jättesmile som smälter mitt hjärta.
Hon försöker först "säga" något, sen tittar hon på mig länge när jag pratar med henne och så kommer leendet. Och jag gråter varje gång.
Min mamma trodde inte på mig eftersom att sånt här brukar hända mycket senare men lillan visade minsann mormor flera gånger igår hur glad hon är.
Jag ska försöka fånga detta fina på bild så att ni själv kan se.
Igår fick jag till det lite grann med iPhonen, men det är inte i närheten av det stora smile hon brukar ge oss. Hon stänger ögonen och öppnar hela munnen som om det skulle komma ett jättegarv. Hon se lite grann ut som en häst när hon gör det. Haha!
Idag var vi på BVC i Västra Hamnen här i Malmö för första gången. Lilla Keila har gått upp riktigt bra från 3245 till 3450 på 10 dagar vilket var "mer än godkänt".
Ett kvitto på att amningen, nu utan amningsnappar, funkar som den ska. Ingen är gladare än jag. Jag har varit lite orolig att lilla gumman sover för mycket och i söndags ringde jag sjukvårdsupplysningen och berättade att hon lätt kan sova 5-6 timmar i stöten om jag inte väcker henne för att mina bröst håller på att sprängas. "Är det normalt?"
Tydligen var det inget att oroa sig för eftersom att hon ju får i sig mat och går upp som hon ska. På BVC sa dom: "Det är bara att gratulera att hon sover mycket så att du också kan vila".
Jag ska ändå väcka henne var tredje, fjärde timme och amma henne men får lov att låta henne sova till hon vaknar på nätterna. Inte mig emot...
I lördags firade vi "Mosters Socka Sinder" som fyllde 1 år i torsdags. Ett år har gått sedan hon föddes. Var tar tiden vägen? Massor av "keter" (paketer), god mat och tårta serverades och Vendela fick en riktigt mysig första födelsedag.
Födelsedagståget med en etta...
"Fölsegrisen" får alltid smaka på tårtan först!
Alex goda cupcakes
Presentöppning med mamma
Keila och Henrik
Vendela med gudfar Rasmus
Öppnar Fias present som var ett guldhalsband
Fick en cykel av mormor och moffa
Esther och Keila
Sophie och Keila
Presenten från moster, Henrik och Keila.
Lise-dockan från Sebra.
Hoppas att du hade en underbar och mysig dag älskade unge.
Nu ska jag skryta lite om vår dotter. Det får man väl? Jag tycker i alla fall att jag förtjänar lite skryt eftersom att jag haft några baby-blues dagar och gråtit mig halvt fördärvad om vart annat.
Vår lilla snäcka fick mat 00.00 igår kväll, vid 01.00 var vi färdiga och Keila somnade och sov till 6.30. Då fick hon äta igen och därefter somnade hon vid bröstet och så sov vi till 11.30 då pappa Henrik väckte oss. Hon tycker minsann om att sova, precis som sin mamma. Var lite rädd där ett tag att hon skulle bli som pappan sin, Mr Insomnia och vara vaken nätterna till ända.
Idag har vi lyssnat på musik här hemma, just nu spelas Roxette, you've got to love Spotify! Jag har städat, Henrik har tränat och lillan ligger i sin vagn och tittar ungefär 25 cm rakt ut i luften. (Det är så långt hon kan se enligt Henrik...).
Jag håller på att skriva ner min förlossningsberättelse. Det verkar som om många är nyfikna på hur det gick till när vår älskade lilla Keila kom till jorden.
Min underbara barnmorska som förlöste mig har varit så gullig och printat ut min journal från förlossningen och skickat den hem till mig så jag behöver inte gissa klockaslag och hitta på min värden. Jag kan bara skriva rakt av... Men eftersom att jag vill att berättelsen ska varvas med mina känslor och min upplevelse så tar det lite längre tid, men den kommer snart.
Promise!
Under tiden kan ni ju läsa min pojkväns syn på vår förslossning i hans inlägg "Utdrivning" på hans blogg Bastardbaby.
Där kommer han bland annat blogga om vår lilla flicka och allt som händer i huvudet på en nybliven pappa.
Idag firade jag min första födelsedag som mamma. Tyvärr var den inte helt utan tårar men det kan jag återkomma till senare.
Mamma vid 28 - det kan inte bli bättre! Jag har gjort allt...och lite till, hehe, och nu är jag mamma. Jag kan inte fatta det!
Henrik ordnade frukost och det var så mysigt att se honom fixa i köket med Keila på armen medan jag satt och tittade på.
Amningen har inte funkat alls inatt. Jag väckte Henrik vid fyra och grät för att det gjorde så ont. Keila skrek och var ju såklart hungrig. Jag kände mig grymt otillräcklig och misslyckad och kunde inte sluta skaka av gråten.
Men min fina pojkvän hejade på mig och gick tidigt imorse och köpte amningsnapp på Apoteket.
Och så var vi ikapp igen, Keila och jag, med amningen.
Det känns så bra att amma henne och att lägga av hade inte varit ett alternativ.
Nu ikväll lagar Henrik mat till mig som vi ska äta vid fina middagsbordet med tända ljus och sen ska vi mysa ner oss i soffan, alla tre, och se på Avatar. En alldeles perfekt födelsedag med andra ord, trots den jobbiga starten.
Skönt med ny blöja
Ett paket från favoritaffären iisa från pappa och Keila
Och inget flirtande med killar på minst tjugofem år tycker morfar, farfar, morbror och pappa.
Födelsedagståget med en etta...
Alex goda cupcakes
Presentöppning med mamma
Öppnar Fias present som var ett guldhalsband 
Fick en cykel av mormor och moffa
