Himlen är oskyldigt blå

Jag köpte en Ted Gärdestad-skiva häromdagen och låt nummer 13 är "Himlen är oskyldigt blå".
Jag lyssnade på den första gången igår när jag var på väg till Vellinge och alla känslor som fanns i min kropp på Sophies begravning kom tillbaka, det var jag och alla de känslorna i vår Audi. Jag fick knappt plats och tårarna forsade ner för kinderna.
Att det kan göra så ont i hjärtat kan jag fortfarande förundras över. Hur är det möjligt?
Solen tittade fram och det blev plötsligt så uppenbart att ännu en sommar ska gå med alla de som fattas oss.

Ni har undrat hur det är med min bror.

Det är bra med Julian och Rasmus.

Det får det ju vara. Deras liv går vidare men hon kommer alltid fattas dem.

Rasmus jobbar, umgås med vänner och sin familj och har sakta men säkert återvänt till en vardag där han får acceptera att Sophie inte längre finns, att han och Julian ska klara det tillsammans.

Med vår hjälp.

Sophie kommer alltid att vara speciell för mig. 

En del av mig följde med henne när hon lämnade oss. 

Och jag bär på något nu som jag nog inte kan bli av med. 

En smärta om hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. 

Var rädda om varandra.

Påskbyn

Idag var vi i Påskbyn på Vellingeblomman med våra vänner. Keila och Ellen passade på att leka väldigt fint och utan tjafs hela dagen. Till råga på allt lös solen och de första vårkänslorna blossade upp i hjärtat. Underbart!

Keila är redo för dagen i "låååsa kleeeenging".

Tittar på "lammarna".

Det finns två "bebis-lammar"!

Spanar på häxor.

Tittar på fiskar.

Nu ligger jag här i soffan och känner små små buffar från lillasyster.

Finns inget härligare!

Studiebesök i mammaland

Det blev lite spontanfika hos mig idag. Jag får ju passa på när jag är ledig från mitt stressiga jobb...
Vid två-snåret trillade Hanna, Pernilla och Nikki in med sina söta bebisar och timmarna flög förbi. Keila och Ellen passade på att leka lite och bråka mycket. Luisa bakade vitchokald-brownies här hemma innan de andra kom så det enda jag behövde göra var att lägga kaffe i Nespresson. Jobbigt!

Här har jag lyckats fånga tjejer utan bråk... ;-)

Keila och jag fick hålla lilla Ariana en stund och ikväll när jag nattade Keilisen sa hon: 

Är det en sån vi ska hau? En sån Alijana?

Hon längtar verkligen och frågar varje dag om bebisen kommit men jag har sagt att hon inte kommer förrän det är varmt ute och man bara behöver klänning och kan bada i havet.

Yngsta fika-deltagaren var Luisas lille Oscar på lite drygt en månad.

♡

Kärleksparet tar igen förlorad tid.

♡

Where to?

Vi vet inte riktigt var vi ska resa nu i mars.
Vi vill passa på medans det bara är vi tre och innan jag blir tjockis på riktigt (eller mindre smidig som vissa säger ;-) och sen vill jag inte resa för tidigt med lilla bebisen heller så vi vill komma iväg nu.
Och vi vill ha sol och värme! Först tänkte vi resa till Thailand och bo på något lyxigt och hotell och bara ta det lugnt men eftersom att jag inte har rätt vaccinationer så vågade vi inte. Dessutom är jag inte immun mot röda hund och avråddes att åka till länder som inte har vaccinationsprogram. Så då strök vi Mexico också. Här tas inga risker.

Vi var sedan inne på Las Vegas eftersom att vi kommer dit billigt på mina ID-biljetter och kan bo väldigt trevligt. Sola och bada på dagarna vid poolen och shoppa och strosa bland de enorma hotell-komplexen på kvällarna. Jag vet, vi är lite märkliga men jag älskar USA och hade bosatt mig där på en gång om jag hade kunnat.
Det andra alternativet är Tokyo där vi trivs väldigt bra och där Henrik har släktingar som vi kan hälsa på. Tänk så kul för Keila med allt det finns att se där. Dessutom har de Disneyland i Tokyo och det hade ju verkligen varit något för vår prinsess-tokiga flicka.

Las Vegas.

Tokyo

En sak har de båda städerna gemensamt i alla fall, det finns en liten bit av Paris mitt i staden.

Åh, att det ska vara så svårt...

Magen med Keila

Ibland kan jag inte fatta att min mage ska bli såhär stor igen. 

Visserligen har jag saknat den sedan den försvann, saknat sparkarna och myset.

Här är jag i vecka 37 med Keila, det är helt galet att det är tre år sedan!

Jag tyckte min mage var gigantisk här men den är ju pytteliten och hur gullig som helst.

Konstigt att jag inte såg det då. Jag undrar så om magen blir större denna gången, den är det definitivt nu om man jämför med förra gången men det ska tydligen stanna av.

I två dagar nu har jag känt små buffar långt ner i magen och jag är säker, det är lillasyster som ger sig till känna. Åh så underbart det känns! Tänk att det är vår andra flicka som ligger där inne.

Vår lilla É. Daho... ;-)

♡

Working nine-to-five...

Det är lite annorlunda nu när jag inte flyger längre. Vi kan välja att flyga till den tolfte graviditetsveckan eller att "stå av" direkt vi vet om att vi är gravida. Jag valde det senare alternativet med både Keila och lillasyster. Dels för att jag inte känt mig säker på att flyga så mycket som jag gör med ett litet frö i magen och dels för att jag inte mått så bra, definitivt inte denna gången. Det har känts tryggare att gå ner på jorden och ta det lugnare helt enkelt.

Just nu jobbar jag på basen tillsammans med några andra gravida kollegor och vi kan väl säga såhär att företaget inte direkt står och faller på oss. Men vi har lite uppgifter som är tilldelade oss såsom lite administrativa uppgifter, skriver in rapporter i systemet och så åker vi till kinesiska ambassaden här i Köpenhamn och lämnar och hämtar pass som fått nya visum.
Det är helt okej och tempot är väldigt lugnt. Just nu är vi ett härligt gäng tjejer, majoriteten svenskor faktiskt, som diskuterar allt ifrån vad bebisen behöver, såriga amningsbröstvårtor till hur ont en förlossning gör.
Ja, ni vet...! Vi har massor att prata om!
Vi ska ha ungefär samtidigt, massor av sommarbebisar på SAS i år!

Här sitter vi och värper hela dagarna. 

Lampan som är fasttejpad i bakgrunden är för passfoto så att ljuset ska falla rätt.

Bra va?

Nu är klockan 15 och vi ska köra bilen hem över bron.

Sick!

Jag var helt övertygad om att knytet i magen var en liten pojke eftersom att jag mådde så dåligt den första tiden.
Graviditeten med Keila var som en dans på rosor, jag mådde inte illa, ingen foglossning, den enda skillnaden var en växande mage. Jag mådde verkligen som en prinsessa.

Men denna gången... Lord!
Så fort jag plussat började illamåendet och de första tre månaderna låg jag på soffan, grön i huvudet, och suckade och stönade. Det måste varit så himla tråkigt för Henrik och Keila. Jag vaknade på nätterna på grund av illamåendet och var tvungen att äta fil med kanel för att stilla det. Det var fruktansvärt, jag fattade ingenting. Det var ju inte såhär man skulle må som gravid! Jag tänkte flera gånger att det måste vara en gosse.
Nu har jag fått lära mig att kroppen kan reagera mer på hormonerna andra, tredje, fjärde graviditeten osv. Vid vecka elva, tolv avtog det helt plötsligt och det var som om tusen svåra år var över.
Helt plötsligt kom livsgnistan tillbaka, ja så illa påverkad var jag av hormonerna att jag var nästintill deprimerad pga mitt illamående. Jag kände inte den där totala lyckan och svävade definitivt inte på rosa moln. Jag hade ingen aptit och ville bara ligga i soffan eller sängen med en kudde på huvudet.
Jag ville bara ha det överstökat.

Men nu har lyckan infunnit sig. Jag mår som en prinsessa igen och svävar på de där rosa molnen. Jag har helt plötsligt massor av energi och tycker det är roligt på jobbet.
Andra trimestern rocks!

Det är därför jag knappt bloggat den senaste tiden, så vet ni varför.

Mådde ni sämre/bättre med tvåan? Vad var skillnaden? Var det flickor/pojkar eller en av varje?

Många frågor till er men jag låg och var så nyfiken under den perioden.

Nyfiken på hur ni haft det.

Kram på er och tack för er som tar er tid att svara.

En frisk en...

Jag velade in i det sista om jag skulle våga göra moderkaksprov pga missfallsrisken.
Min lillebror har blödarsjuka och det är 50% risk att jag och mina systrar kan föra över sjukdomen till våra eventuella söner, därför erbjuds vi att göra moderkaksprov i vecka 12.
Jag och Henrik diskuterade om hur vi skulle göra om barnet skulle vara en pojke med blödarsjuka och vi skulle inte ta bort det. Man kan leva ett fullt normalt liv med sjukdomen även om man måste vara försiktig så att man inte slår sig och medicineras intravenöst varannan dag. Vi ansåg att det kunde vara värre med t.ex en kromosomsjukdom då.

Efter många mardrömmar om missfall, tårar och ångest gjorde jag ändå provet och jag var så nervös att jag höll på att svimma när doktorn tog fram nålen han skulle sticka rakt ner i magen på mig.
Till råga på allt fick han inte ut tillräckligt med vävnad det första sticket och fick sticka mig en andra gång och då träffade han en nerv och jag tror faktiskt jag lyfte från sjukhussängen fastän jag var beordrad att ligga helt stilla. När han för andra gången drog ut nålen grät jag hysteriskt, jag var övertygad om att den lille inte skulle stanna kvar. Men det visade sig att det inte var så ovanligt att behöva sticka två gånger.
Henrik och jag åkte hem och i fyra dagar låg jag på soffan och reste mig bara upp för att gå på toaletten.
Tre dagar senare ringde doktorn som avtalat när jag stod i mataffären och valde bland grönsakerna och berättade att man inte skickar mina prov vidare till koagolationslabb eftersom att bebisen är en flicka med normal kromosomuppsättning- Hon är frisk!

Och då kom tårarna, glädje och rädslan jag burit på en tid. En sådan otrolig lättnad.
Två gamla tanter vid charken tittade oroligt på mig och jag log över tårarna medan jag pratade med Henrik: Det är ingen fara! Vi ska få en flicka till och hon är frisk!

Åh, så härligt! ropade tantan.

Inför moderkaksprovet var jag nära att outa här på bloggen eftersom att jag ville veta era erfarenheter av provet. Om ni själv gjort det, om någon ni känner gjort det. Hur det gick? Gjorde det ont? osv. Jag var manisk på att läsa på men jag behärskade mig och valde att vänta.
Men jag kan ju lika gärna fråga nu också...
Henrik och jag är överens om att vi inte kommer göra det fler gånger det är inte värt oron innan och efter även om missfallsrisken är 1-2% så ska ju någon drabbas.
Det är såklart blandade känslor nu eftersom att vi vet att lillasyster inte har några sjukdomar och det är ju en otrolig lättnad. Nu ska hon bara jäsa klart liksom. Som vi längtar efter henne.

Efter doktorns samtal var jag tvungen att handla något till lillskruttan.

De här ska värma lillasyster på BB.

♡

Cravings

Med Keila visste jag knappt vad cravings var innan Henrik påpekade det när jag kom hem med 10L apelsinjuice, tomater i drivor och ställde mig att baka kladdiga chokladmuffins mitt i natten.
Den här gången har jag tidigt förstått vad jag inte klarat mig utan. Alldeles i början drack jag kallt vatten med färskpressad citronsaft i. Jag levde på det i v 6-8. Det gick åt många citroner.
Och nu har alla de cravings jag hade med Keila kommit tillbaka, tomater igen och det ska helst vara plommontomater, jag äter så mycket tomater att gommen fräter i sönder, cornichons kan jag äta i drivor och så tar gärna en shot från laken med och så är det ju det där med Coca Cola... Men jag tror bara jag är Coca Cola-holic och kan nog inte skylla på cravings. Men jag begränsar det till ett glas om dagen, eller två. Men i gengäld dricker jag nästan aldrig kaffe.

Nam...nam

Jordgubbar är jag också lite tokig i just nu. Helt rätt säsong för det ja...

Med både Keila och lillasyster har jag varit galen i japansk tofu med salldslök och japansk soja. Det var Farmor Yoko som födde upp mig på det när jag väntade Keila och nu är det tillbaka.

Vad hade ni för cravings?
Ju mer udda desto roligare.

Mammakläder

När jag berättade att jag var gravid här i bloggen växte magen och blev hur stor som helst över natten. Det är precis som om den tog ett jätteskutt när jag inte behövde gå och hålla in den längre.

Så idag har jag varit på jakt efter lite mammakläder och har beställt hem en del som magen växa i.

Med Keila kunde jag ha mina jeans och vanliga toppar långt in i tredje trimestern men med lillasyster har jag redan nu i andra trimestern lagt jeansen på hyllan. Fick ni större mage fortare med tvåan?

H&M gör ju helt ok mammakläder och jag har passat på att köpa lite därifrån. Jag tycker också om Mom2Mom's kläder och LovebyIsabel (Adrian) där jag klickat hem några klänningar.

På H&M hittade jag en hel del.

Två klänningar från H&M.

Jeansen från H&M (till vänster) slog jag till på. De andra från Mom2Mom vet jag inte. 

Någon som känner till passformen och deras storlekar.

Jag älskar denna toppen från Mom2Mom. 

Puderrosa är min favoritfärg.

♡

Mindre smickrande plagg för den växande mammakroppen, se nedan.

(Jag kunde inte låta bli).

Den här high school-kjolen från Jojo Mama Bébé... Alltså...jag vet inte.

Jo okej om man ska leka sexy teen i sängkammaren, annars nej!

Städrocken kan vara det mest osmickrande mammaplagget ever! 

Man behöver inte se större ut än man är...

Och ränder på tvären är big no-no på en växande bred röv.

Låt tubtopen stanna kvar på 90-talet.

Eller åtminstone tills du inte är gravid längre.

Men alltså, smaken är ju som baken...

Wow!

Vilka gratulationer! Jag är helt rörd av alla fina ord, kramar och grattis! Hundratals människor har visat sin glädje för oss på olika sätt och jag är helt överväldigad!
Tusen tusen tack allihopa för all kärlek. Hela kvällen tog det att läsa igenom allt fint ni skrivit till mig här på bloggen och på Instagram.
Ni är underbara tillbaka. Jag är så glad att ni delar denna glädje med oss efter all sorg.

Min Instagram svämmar över av kärlek.

Tack än en gång för alla fina kommentarer och lyckönskningar.

Oh baby baby!

Idag kan jag äntligen skriva här i bloggen eftersom att alla våra nära och kära vet,
Keila ska bli storasyster. Jag, vi, Keila och våra familjer är så himla lyckliga och glada över detta.

Till sommaren kommer den fjärde medlemmen till denna familjen och vi kan knappt bärga oss som vi längtar efter detta lilla mirakel.
Det blir en liten flicka till, en lillasyster ♡ och ingen är gladare än...Henrik.
Han önskade sig en flicka till, "Tänk två Keil-or!? Det kan ju inte bli bättre? Jag kan se två små tjejer springa runt här..." 
Moster Alexandra och vår ängel Sophie i himlen (och jag!!!) är väldigt nöjda för nu kommer namnet de röstade på när vi väntade Keila till användning... Mina närmsta vänner vet vilket. Kan avslöja att det är världens finaste franska namn och att jag genom åren 'hintat' på olika sätt i inlägg här på bloggen...

Oh Gud jag har så mycket att uppdatera er om, förstår ni hur jobbigt det varit att blogga om allt jag inte gör när jag vill skriva om allt jag egentligen har för mig på dagarna? För att inte tala om hur jag mått...?
Och jag har inte flugit sen jag vet inte när.

Jag kan ibland inte fatta att jag får äran att göra detta igen. Vara gravid. Föda ett barn. Jag är så himla glad och tacksam och nu när jag är det igen är det som om ingen tid passerat sedan sist. Min mage ska bli större och jag längtar ihjäl mig. Den är i och för sig mycket större än den var med Keila men det var ju väntat. Däremot väger jag mindre än med Keila... än så länge...
Det är så fantastiskt att jag har allt det jag skrivit om när jag väntade stor-skrutt som jag kan gå tillbaka och läsa och jämföra med nu när jag väntar lill-skrutt.

Åh, jag har som sagt så mycket att skriva om så ni anar inte det.

Det ska bli kul att kunna använda bloggen till min lilla dagbok igen. 

Tänk att vi ska få åka hem med en till sådan här skatt.

Här är Keila ett dygn gammal och vi ska ta med henne hem.

Vilka minnen. Vilken kärlek.

♡

Vår Valentina ♡

Alla hjärtansdag är lite speciellt för oss här hemma eftersom att vår lilla Valentina har namnsdag då. Vi hade alla i smyg köpt varsin liten present fastän vi inte skulle och jag lagade god middag och bjöd Henrik på gott vin. Det blev en mysig torsdagskväll för lilla namnsdagsbarnet som somnade efter en godnattsaga för en stund sedan.  ♡
Henrik och jag surfar resor. Vi är just nu i Las Vegas...

Jag fick blommor och hudvårdsprodukter från favoritmärket av min man.

♡

Keila fick två namnsdagspresenter.

Pappa hade köpt Barbie-Belle. Lycka!

Kvällens vin. Lite fyndigt va?
Himla gott!

♡

Glad alla hjärtans dag mina vänner.

Mina favoritdamer

Normalt brukar Keila vara min favorittjej men hon har fått konkurrens av Damerna Damm.
Jag bara älskar dem. Jag har idag suttit ner och tänkt över vad det är som gör dem så outstanding jämfört med de andra städhjälper vi använt oss av och nu vet jag;

Det känns skönt att kunna lämna över hemmets nyckel till någon som jag litar på och som städar, fixar och donar precis så som jag vill ha det. Det är guld värt.
Att känna så gör att jag kan jobba i lugn och ro och inte behöver tänka på något annat.

Mitt enda jobb blir att handla med färska blommor hem.

Tänk så jobbigt...

Ja och laga till någon god middag, t.ex. Blåmusslor i vitvinssås. 

Funderar ni på städhjälp tycker jag ni ska kontakta 

Jenny och Lina för ett möte så att ni tillsammans kan komma fram till hur du vill ha det.

Här hemma rekommenderas de varmt.

Oh sweet Jesus!

Jag dör så underbar How to Kiss a Frogs-vår/sommar-kollektion är. Jag vill ha absolut allt till Keila i sommar. Klänningarna är helt underbara. Tänk er själv till vita sandaler och bruna ben.

Den vita är hemklickad.

Även den ljusblå med rosett.

Något för de mindre flickorna.

Lätt ett av mina favoritmärken, det är precis så jag vill ha barnkläder.

Klassiska klänningar med lite spets och i söta pastelliga färger.

Låt sommaren komma fort!