Mycket förvirring... Folk som kommer fram på stan och frågar ifall jag är "
den dära feminist-motståndaren" som det står i i alla feministbloggar.
Då blev jag lite rädd... Finns det ett pris på mitt huvud!? Kommer en galen feminist komma hem till mig inatt när Henrik jobbar och klippa av mig brösten?
För att klargöra till nya läsare, det råkar nämligen vara så att det tillkommit
en hel del nya läsare i min blogg. ;-)
Det började med det här inlägget. Keilas dockvagns-bravader. Totalt ointressant för alla andra än Keilas släktingar i Tokyo. Men så blev det rabalder för att jag gav Keila en dockvagn och dockor att leka med. Frågor som, varför ger jag inte henne en bil eller en fotboll? Varför klär jag henne i klänningar och inte i jeans? Amen då bara dör jag av garv. Vad är det för fel med att klä henne i klänningar liksom?
Då skrev jag det här inlägget. Och diskussionen var igång. Jag har läst runt lite på bloggar och olika bloggkommentarer där och det är alltså inte så att jag hånar feminister på min blogg. ICKE! Jag har skrivit om deras sätt att tänka och haft åsikter om hur de uppfostrar sina barn. Precis som de haft om mig.
Mina åsikter har tagit plats i mina inlägg eftersom att detta ju är min blogg. Vad läsare här sedan kommenterar kan väl ändå inte jag få för? Det får ju stå för dom, inte sant?
Jag tror inte det är sunt för att barn och inte veta om han eller hon är en flicka eller pojke. Kalla mig gammalmodig, enkelspårig och okunnig. Jag bryr mig inte. Jag blev uppriktigt sagt ledsen när jag läste om en flicka som inte vet om hon är pojke eller flicka. Det är inget elakt eller något påhopp. Det är bara mina känslor skrivna i ord.
Det jag däremot tycker är HELT fel (ursäkta versalerna, men jag vill INTE att det blir några missförstånd på andra bloggar nu) är att en man och en kvinna som har samma jobb får olika löner. Jag tycker det är lika orättvist som att människor skriver elaka saker om mig på bloggar.
Men kan vi inte stanna där? Måste vi gå så långt att våra barn ska vara totalt omedvetna om vilket kön de tillhör? Alla killar är ju som tur är inte våldtäktsmän eller mördare och alla kvinnor är ju inte utan skinn på näsan. Inte jag i alla fall. Jag har trots rosa klänningar och sidenband i håret under min uppväxt inte tagit skada. Jag tar för mig kan ni tro. Massor! Jag kan slåss för mig själv. Jag behöver inte en man på en vit ponny som ska beskydda mig.
Håll i er nu feminister, jag är ett levande bevis på att man kan bli en stark, självständig och god kvinna som aldrig mobbat några andra barn eller vuxna även om man behandlats som en flicka under hela sin uppväxt. Min bror, sambo, min sambos pappa, min pappa, min bästa killkompis är också levande bevis på att billekar, "pojkstreck" och fotboll inte skadat dem.
Jag satt och tänkte på det här när jag krängde min pizza innan
(fy på mig, jag som tränat så hårt för att ha en snygg kropp som behagar min man ;-), vår hund Bibbi, en tik, jodå hon har mutta alltså är hon en tik, fick valpar i våras.
Fem små härliga gussepluttar kom det som jag f.ö förlöste själv men det är
en annan historia.
Jag läste raskt på innan valparna kom och när valpen var född skulle jag inte röra den utan låta tiken själv bita av navelsträngen och äta upp den
(uuäää) och jag skulle bara rycka in om hon inte klarade av det eller om en valp skulle fastna i "mutteriet".
Därefter satt jag på golvet i vårt sovrum medans Bibbi, som om hon aldrig gjort annat, skötte om, tvättade, slickade och matade sina valpar. Hon hjälpte den svaga till en spene med nosen och hon tömde deras tarmar på bajs.
Vet ni? Det sitter i hundens dna.
Tycker ni feminister, att Elvis
(Bibbis kille/farsan till valparna) skulle krypa upp i lådan, be Bibbi gå ut och skaffa pengar till käk och sen? Dia de ur sina icke existerande pattar? Med sin icke existerande mjölk? Han kanske kan lära sig att ta hand om sina valpar men, Bibbi t.ex kan ju lära honom detta. Enda problemet är att Bibbi lämnade inte korgen det första dygnet. Jag fick släpa ut henne så att hon fick kissa och jag höll tålmodigt fram vatten och mat för att hon skulle få i sig något.
Det sitter i hundens dna.
Det sitter i vårt dna att ta hand om våra barn, vi kvinnor. Vi härstammar från djuren. Visst har Keila sett hur jag skött om henne och nu kommer hon ihåg det och gör likadant med sina dockor. Det är jag helt med på, men vi ska aldrig säga att vi inte har detta med oss sen födseln. Att pojkar jagar mat/jobbar och tar hand om familjen på sitt vis.
En kommentar till mig idag gjorde mig lite uppgiven faktiskt, någon frågade mig om inte min man tycker att det är tråkigt att inte han får vara hemma med Keila. Rå om henne och vara föräldraledig.
Ändå roligt att ni tog upp det, han sa senast igår när jag bråkade med honom om att han ALLTID jobbar att han mycket hellre velat vara hemma med oss, mig och Keila. Träffa Keila var eviga minut. Men att det inte funkar så. För vad skulle vi då leva på? Luft, vatten och kärlek. Låter väldigt romantiskt men nej det funkar inte. Det får han upplysa mig om ofta. Jag har en tendes att ändå gnälla på hans 24/7-jobbveckor, hehe.
Hade vi haft miljarder på banken vet jag att vi gjort utflykter, rest, ätit på dyra restauranger, shoppat, haft mysiga hemmakvällar varje dag.
Men Henrik måste jobba. För om han inte jobbar då finns liksom inte hans jobb. Är ni med? Egen företagare va.
Jag flyger för SAS, jag tjänar inte lika mycket pengar
(jo alltså jag tjänar lika mycket pengar som mina manliga kollegor ;-) men det här är hur vi valt att göra. Det fungerar för oss och tro inte att jag glömmer bort vilken uppoffring i form av tid som Henrik gör varje dag som jag får vara den förälder som tar hand om Keila. Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig denna tiden. För att han jobbar så att vi ska ha det bra. Vilken kille va? Om Henrik när vi får vårt nästa barn har möjlighet att vara hemma och ta hand om det så ska han självklart det. Jag skulle antagligen tycka som honom, att jag missar massor och sakna barnet/barnen varje minut ifrån dem.
Jag vill inte att ni tror att jag kastar skit här. Ni måste låta mig ha mina åsikter. Jag låter ju er hållas med era i min blogg dessutom. Ändå generöst ju.
After all, a girl is - well, a girl. It's nice to be told you're successful at it.
Rita Hayworth.