Såhär skrev jag i slutet av 2011:
"Vi tände massor av ljus och myste på julafton med våra familjer och imorgon skålar vi in ett nytt år.
Ett år som jag hoppas för med sig mycket tur, god hälsa och massor av kärlek.
Det behöver vi, vi är lite såriga i själen allihopa. Och vi är trötta på att ha ont i våra hjärtan.
2012...det kommer blir bra. Det måste bli bra...♡"
Det blev inte bra. Vi förlorade Sophie och mormor till bröstcancern och hela världen föll ihop.
Jag vågar inte ens skriva att 2013 måste bli bra att det inte kan annat än att bli bra. Jag vågar inte det...
Men jag hoppas att jag skriver en fantastisk text om ett år om hur underbart 2013 varit. Jag måste våga hoppas på det...
Idag ska vi fira in det nya året och lämna det gamla bakom oss tillsammans med våra bästa vänner.
Det är nämligen också så att under det här året som jag insett vem som varit mina vänner. Vem som stått där och stöttat när tårarna forsat och för de är jag evigt tacksam. Gamla har fallit bort och nya har tillkommit, livets gång helt enkelt. Och det har känts som en hel värld har lyfts från mina axlar.
Det är dags att torka tårarna...
Min lilla Madick!
Älsklingsbarnen spanar efter vita fjärilar (Sophie).
100 000 och nu ska de säljas i Japan!
Det finns inget bättre än mina fina stora, galna och underbara familj.
Stort grattis mamma och pappa på er bröllopsdag idag!
♡
Who would have thought?
Vi går in på vårt sjätte år 2013.
Jag älskar dig.
Så mycket kärlek att det gör ont.
Det måste vara ett tecken...
2013, jag tror jag är redo.
Be nice and gentle.
Gott Nytt År alla underbara, trogna och fina läsare!
♡