Ni är underbara!

Ni, som bidragit till Lilla Sophie-insamlingen, köpt armband, ni som såg galan och Rasmus inslag, ni som inte orkade se det men ändå tänkte på honom, på Sophie. Alla ni som frågar hur det är, kramar om och berättar för oss hur mycket lilla Sophies öde berör er.

Alla som känner att de vill göra något och som tillsammans med mig fortsätter kampen mot cancer.
Ni är underbara. Tusen tack för alla fina kommentarerna både här i bloggen, på instagram och i våra telefoner. Berättade jag att Rasmus batteri på telefonen dog av alla sms som strömmade in under galakvällen? Här kan man se klippet med Rasmus.

Något som jag vill uppmärksamma är barn och ungdomsbutiken i Höllviken, vår favoritaffär, Små Hjärtan & Care Of som under november månad skänker 50 kronor för varje tusenlapp som handlas för i deras webshop.

Tusen tack till er på Små Hjärtan & Care Of för er hjälp.

Jag hoppas på mycket julklappsshopping denna månad kära läsare.

Saint Etienne

Etienne lever verkligen upp till bandet hon är döpt efter...
Vi har fått en bebis som är så jäkla snäll och lätt att jag redan längtar efter nästa (!). Eller så är det så att Keila tar all min tid så att lilla Sankta Etienne helt enkelt får sköta sig själv. Vilket som, hon somnar själv i vagnen, äter då och då och skrattar och pratar massor. 

När hon vill ha ny blöja, är trött på sina kompisar i sittern eller hungrig gnäller hon lite och så fixar vi det. Det här är för bra för att vara sant... Sa jag att hon numera sover hela nätter, visserligen i min armhåla men ändå...

Jag njuter så länge det varar för snart går hon väl in i en ny fas och det här är ett minne blott och sen blir hon tre år och prövar mitt tålamod precis som storasyster... 

Vår glada lillasyster.

Snackar med kompisarna.

Delar med mig av en favoritlåt av Saint Etienne som går så varm här hemma 

just nu att Keila kallar den sin "fabbojitlåt".

Låten är en en cover på Neil Youngs låt med samma namn.

Fast Saint Etienne-sucker som jag är tycker jag att covern är bättre ;-)

Bättre namn på en så snäll och glad flicka finns inte, så jäkla bra tajmat av oss!

Vem vill inte vara döpt efter sin mammas favoritlåtar liksom?!

Hade mina föräldrar döpt mig efter en favoritlåt hade jag förmodligen hetat Honky Tonk Woman...

:-P

Cancergalan

Om lite mindre en timme, kl 20.00, är det Cancergalan på Sjuan (och Tv4-Play). Förra året var jag på galan med min bästa vän Matilda. Nervösa och pirriga anlände vi till Cirkus och känslan som infann sig när vi gick in går inte att beskriva. Mina ben bar mig knappt.
Jag sitter här i ett blåsigt Skåne och undrar hur det då känns för min lillebror som ska vara en av huvudpersonerna denna kväll. Ett inslag med hans och Sophies öde kommer visas och jag vet redan hur jobbigt det kommer bli för mig att se det. Jag sänder all min styrka i mina ben till dig "lillabor".

Jag stålsätter mig, dricker en jävligt fin Valpolicella från Henriks vinkyl, har ätit en fantastisk middag som Henrik lagat åt sina tjejer och laddar medan hjärtat håller på att slå ur min kropp...

Jag passar på att tacka alla som bidragit och fortfarande bidrar till fonden jag startade i Sophies namn.
Att se målen nås, pengar strömma in visar hur mycket hon betydde och berörde. Det gör mig så glad.
Sms'a BESEGRA 6215 till 72988 för att bidra med 50 kronor.

Älskade Sophie,

ser du oss? Hur vi kämpar med tårarna, livet och orättvisan?

Ser du oss? Hur vi kämpar med glädje, lycka och livet? 

Ser du hur mycket du fattas oss? Glöm aldrig bort oss.

Vi kommer aldrig glömma dig. Lilla Sophie.

Ikväll sjunger pappa för dig.

♡

Wake me up when its all over...

Natten mot måndagen den 9 september vaknade jag klockan halv fyra av en kraftig värk. Jag bara kände i hela kroppen att it was it! Nu skulle hon komma! Äntligen och FAN vad har jag gett mig in på for genom skallen. Jag tittade i sängen brevid mig där Keila låg med sina små fötter upptryckta i ansiktet på Henrik. Båda sov gott med öppen mun.
"Ok, ok..." tänkte jag, "jag måste upp och se om det är allvar, om det blir värre".
Jag gick in på toaletten och hoppade in i duschen, jag duschade varmt och tvättade håret, filade fötterna och stack då och då ut huvudet för att klocka en värk.
"Ta det nu lugnt och aaaaaandas" sa jag flera gånger till mig själv. När jag kom ut ur duschen fick jag en chock då jag såg värktimern som klockat enminutersvärkar med en minuts mellanrum...

Jag ringde förlossningen i Malmö och pratade med en barnmorska.
Jag: Kan det stämma att jag har en minut mellan värkarna? Jag är omföderska, herregud!
Hon: Ja, asså det går fortare andra gången, jag tycker du ska komma in direkt så att vi kan se hur långt du är.

Jag klädde på mig och bar iväg med min mage mot sovrummet, precis som att bebisen hade kunnat ramla ut annars och väckte jag Henrik.

"Det är dags nu".
"Oh, oh SHIT!" Henrik for upp och på två röda stod han på golvet och rusade runt efter kläder och solglasögon (?). Vi bar ut Keila i bilen och körde henne till min mamma. Inte förrän vi skulle vända av från Kämpingevägen sa Henrik: Nionde i nionde, det låter bra!
När min mamma tog över Keila och hon gråtande sträckte sig mot mig då bilen började rulla igen bröt jag ihop. Åh, min Keila.
Jag fällde tårar hela vägen till Skegrie.

Klockan fem fick vi ett rum och jag blev undersökt. 4 cm hade kroppen jobbat undan utan så värst mycket värk. "Det blir bebis här idag så ni får stanna". Barnmorskan gick ut ur rummet och jag bröt ihop för andra gången. Jag tyckte så synd om mig själv, att jag inom ett par timmar skulle behöva trycka ut en unge. Henrik kramade mig hårt och länge och så kom nästa värk...
Jag stod på tå på golvet och andades mig igenom dem och hade endast tvåminuters paus innan nästa monstervärk.
Jag gick in på toaletten och uträttade lite behov. När jag kom ut igen började jag skratta så att tårarna rann. Henrik skrattade också och det tog ett tag innan jag fick ur mig varför jag skrattade:
Tänk dig att du är skitnödig och du vet att du bara har två minuter på dig att skita för sen kommer du dö av en värk... Och som vi skrattade! Tills nästa värk kom och jag kastade mig mot sängen.

Lustgasen introducerades och Henrik hängde med i instruktionerna och frågade massor. Vi insåg efter förlossningen med Keila att vi inte fått tillräckligt mycket information om hur lustgasen fungerar. Jag tyckte inte alls att den gjorde något för mig då. Den här gången ville vi verkligen veta, bli instruerade för att kunna använda den rätt.

Och det var ungefär här som vi blev värsta teamet. Alltså ska ni föda barn får ni gärna låna Henrik för han var grym! Vilken klippa! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket stöd han gav fastän jag spydde ner honom, knep och rev honom, slog honom, hängde på honom och hånade honom.
Nu låter ju detta hemskt så jag får väl förklara mig...

Misstaget jag gjode med lustgasen förra gången var att jag släppte den för tidigt. Mitt i toppen av värken kastade jag bort munstycket och vred mig i smärta. Den här gången la sig Henrik bakom mig och höll masken åt mig och guidade mig igenom värken med andningen. "Två djupa andetag till... En till...En till..En till Danni, värken är inte över!!!" Och kors i taket som det hjälpte! Mellan värkarna skrattade jag så att jag nästan kissade på mig.

Den första barnmorskan Laila meddelade att hon vid sju skulle gå i pension och att en annan barnmorska skulle ta över, Nashmin. Nashmin kom in och hälsade och när de båda gått och vi önskade Laila en underbar pension sa jag till Henrik: "Åh Nashmin verkar gullig men hon är inte så Lail-ig liksom". Men det visade sig att Nashmin skulle vara hur Lail-ig som helst!

Och det var ungefär här som Aviici kom in på min förlossning. Han spelade en remix av "Wake me up" som var så snabb att mitt huvud höll på att sprängas. Jag var på världens House-fest och jag var full som en alika. Eller hög. Eller både och. Jag frågade Henrik, precis som förra gången, om han varit hög nån gång. "Nä jag har inte varit hög sedan förra förlossningen. Och aldrig innan det i heller".
"Mes", svarade jag för andra gången. Varpå Henrik provade lustgasen.

Vid halv åtta undersöktes jag igen och var då öppen 7 cm. Henrik ville att jag skulle ta en epidural men jag kände att jag nog skulle klara det med enbart lustgas och ville köra på. Med Aviicis grymma mix på högsta volym ville barnmorskan ha upp mig att stå lutad över sänggaveln och det är ungefär här jag inte minns så mycket ifrån...

Smärtan var så intensiv att jag inte trodde jag skulle överleva. Jag sög i mig lustagasen som en tok och började må illa. Henrik höll fram en påse och när jag spytt öppnade jag ett öga och ser honom stå och inspektera innehållet. "Ska du spara det eller?" frågar jag honom. Men han var bara orolig eftersom att det var rött, men det visade sig vara jordgubbssaft. När nästa värk kom smygande slog jag med händerna och råkade slå till kräkpåsen som stänkte ner Henrik. Nästa bild ser jag honom torka min spya på golvet.
"Vad charmig jag är" kommer jag ihåg att jag tänkte... "Undrar om Henrik någonsin kommer tända på mig igen, fast det gör å andra sidan inget för vi ska inte ha fler barn..." Sen blev det svart igen...

Halv nio tog man hål på fosterhinnan och vattnet forsade ut.
"Herregud hjälp mig". Är det inte roligt, när fan håller på att dö blir han religiös.
Hur skulle Gud hjälpa mig? "Åh gode Gud, döda mig!" Sådana fraser for ur mig hela tiden. Gud varken dödade mig eller hjälpte mig. Jag var fullt öppen och ändå skulle barnmorskan ha upp mig stående så att lillasyster kunde sjunka liiiite till neråt. Jag hängde runt halsen på Henrik, tänk er själv, med uppknäppt särk och alldeles naken under så hängde jag på min kille som blev alldeles blöt om skorna av fostervattnet som rann. Tänk om jag hade gjort det på vår första dejt i Barcelona. Det hade ju aldrig blivit en andra dejt liksom... Och absolut inga barn...

Vi har pratat här hemma om hur utelämnad man är. Naken och utfläkt, folk som kommer in, undersöker, man visar sitt ansikte med de mest sårade och smärtsamma uttryck, rädslan, vädjan...

Kvart i nio får jag lägga mig i sängen igen och Nashmin ber mig att krysta. Med Keila var krystvärkarna så självklara, jag kände de så tydligt men den här gången var jag förvånad över att de bad mig krysta. "Krysta!? Jag känner inga krystvärkar!"

Första krystvärken kändes förgäves. Jag tänkte att jag aldrig skulle orka krysta ut henne. "Det kommer aldrig aldrig aldrig gå..." sa jag. Jag pausade, lyssnade till barnmorskan så att jag inte skulle spricka och så var det dags igen. Henrik höll mitt huvud tryckt ner mot mitt bröst och jag skrek.
Jag kommer ihåg att jag skrek och att jag tänkte, stackars de som kommer in på förlossningen nu och hör mig, jag låg nämligen i rummet precis innanför dörrarna, rum 13...
Jag skrek inte med Keila men den här gången skrek jag.

Aviici höjde tempot på låten "Wake me up when its all over, when I'm wiser and I'm older, All this time I was finding myself, And I didn't know I was lost..." och så slog klockan 09.00 och jag krystade så att huvudet exploderade av housemusik och jag trodde att mina tinningar sprack och att jag färgade väggarna med hjärnsubstans men musiken fortsatte och så kände jag hur hon lämnade min kropp, ljummen och kletig låg hon på mitt bröst och skrek från första stund och fick därmed 10-10-10 på Apgar.

Chockad strök jag med händerna över hennes lilla kropp och hon skrek och skrek...
Henrik klippte navelsträngen och böjde sig över oss och först då slutade hon skrika. Hon öppnade ett öga och tittade på oss och så var vi sanslöst förälskade i ännu en geléklump.
Jag tycker fortfarande att det är ett mysterium, hur smärtan lämnar kroppen tillsammans med bebisen. Lugnet som infaller. Alla pratar med lugna röster igen. Ljuset dämpas. Den lilla ligger kvar naken mot naken. Vad fan var det som precis hände egentligen?! Ja, jag var chockad. Lycklig. Men ändå chockad.

Nästa gång tar jag epidural. Jag fick liksom ingen guldstjärna för att jag bara klarade det med lustgas denna gången. Under Keilas förlossning sov jag mellan åtta och tio centimeter och under Etiennes trodde jag att tiden var kommen, det var dags för mig att lämna jorden. Och ändå tycker jag att det inte var så farligt nu när jag tänker tillbaka. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra om det där och då och redan nu vet jag att jag kommer längta efter det en dag...

Omtumlad och trött rullade vi efter några timmar ut lillasyster till storasyster och när jag fick se Keila började underläppen darra och tårarna forsade, för första gången sedan Etienne föddes, ner för mina kinder...

Första gången Henrik håller Etienne.

What a day!

Idag har det gått i ett.
Morgonen började med världens utbrott från Keila. Varför? Jo, Henrik tände lampan och lilla madame ville sova vidare. Vår söta lilla treåring blev ett monster och ville inte till förskolan. Nästan en hel vecka sedan hon var där senast eftersom att jag höll henne hemma i torsdags och i måndags för vi skulle träffa kompisar. När vi äntligen kom till förskolan nästan en timme sent hade vi båda gråtit i bilen dit men vi tog en stund och kramades innan jag åkte. Man ska inte skiljas som ovänner...

Efter kaos-morgonen åkte jag och gick en powerwalk med några härliga mammor och bebisar. I 7 km pinnade vi på. Kändes himla skönt att rensa huvudet lite och andas frisk luft. Etienne sov hela rundan.
Efterföljande fika på Märtas innan jag fick skynda hem för att bli intervjuad av Trelleborgs Allehanda angående Lilla Sophie-insamlingen. Ammande ståendes med kaffe som kokade snett, ja alltså filtret hade hamnat snett så all sump rann ner i kannan, (what a day!) tog jag emot en fotograf och en journalist. Berättade om Sophie, insamlingen, alla armband, om alla ni underbara läsare och vänner och bekanta som bidragit till fonden och köpt armband och kämpade mot tårarna under intervjun.

I lördagens tidning kan man läsa om det. Bilderna står jag inte för, som sagt kaos-morgon med tårar och powerwalk vid havet (!).

Just nu ligger Keila och jag på golvet och tittar på Etienne medans hon tränar nacken.

Ikväll ska vi bara kramas och mysa.

Duktig tjej.

Till er som undrat över armband, vi vet först på fredag när vi kan börja skicka armband. 

Det blir förhoppningsvis senast nästa vecka.

Jag kommer skriva om när och be er skicka mail med adresser samt hur mycket det blir för frakt.

Jag vet förhoppningsvis när vi får mer material senast på 

fredag och först då hur många fler armband vi kan sälja. 

Skriv ett mail till babybambola@live.se istället för här på 

bloggen så att jag vet hur många armband det rör sig om.

Stor kram till alla underbara människor som skänker pengar till vår insamling.

Man kan bidra utan att köpa ett armband genom att sms:a

 BESEGRA 6215 till 72988 för att bidra med 50 kr. 

(Mellanslag efter 6215 och därefter ditt namn om du vill att det ska synas på insamlingen).

Lilla Sophie-insamlingen

Årets mest rosa månad är oktober. Ett helt år har gått sedan förra årets succé med 100 000 kronor insamlade till forskningen för att kunna bota bröstcancer. I år insamlingen lika viktig eftersom att målet om att kunna bota alla kvinnor som drabbas av bröstcancer ännu inte nåtts. Vi har en bit kvar och så länge vi inte kan bota den form som Sophie drabbades av kommer jag att fortsätta samla in pengar i hennes namn. Och alla som vill får följa med mig på resan. När dagen kommer och man kan rädda alla patienter med inflammatorisk bröstcancer ska jag bjuda er allihopa på en fest! 

Jag startade Lilla Sophie-insamlingen när Sophie fortfarande levde, jag frågade henne om lov först och hon tyckte det var en bra idé. Inte trodde vi att hon skulle dö ifrån oss bara två månader senare...

Mer forskning kring just hennes bröstcancer behövs ju så vi satte igång och då och då trillade sms från henne in till mig där hon skrev saker som: "Oj, det är uppe i 2000 kr nu!!!" Eller, "Har du sett på insamlingen? Nära 5000! Helt fantastiskt!"

Tänk om hon vetat att vi närmar oss 125 000 kronor nu! Hade hon kunnat föreställa sig det? Hon som var så glad för 5000...

Eftersom att jag själv inte haft möjligheten att göra armband i år har Monica, en vän till familjen, gjort armband där intäkterna går oavkortat till Lilla Sophie-insamlingen. Det finns tyvärr inte den mängden armband som vi hade i fjol men en del finns kvar och vill du stödja vår insamling i Sophies namn så kan du ta dig till Triangeln den 26:e oktober och köpta ett. 

Armbandet kostar 150 kronor och alla pengarna går in på Sophies fond.

Eftersom att armbandet i år är tyngre har vi inte någon
möjlighet att skicka det om man inte betalar frakten själv.

♡

Den 3/1 2011 fick Sophie, 27 år, besked på att hon drabbats av bröstcancer.
Världen rämnade men Sophie, tack vare sin underbara man Rasmus och kärleken till sonen Julian, föräldrar, vänner och tusentals läsare i hennes blogg tog sig igenom cellgiftsbehandlingar och strålning och kom i mål i september.

I oktober 2011 fick hon återfall och finnålspunktionen visade att det var en spridning från bröstcancern. Det blev bekräftat att den aggressiva cancer hon drabbats av spritt sig till lymfarna.

Den 25 maj 2012 lämnade vår älskade Sophie oss i stor sorg och saknad... 
Hon kämpade så tappert in i det sista. Vår krigarprinsessa.

Målet är att alla kvinnor som drabbas av bröstcancer ska överleva och se sina barn/barnbarn växa upp, vara med vid jul och ropa in nya år, dansa runt stången på midsommar och fira familjemedlemmars födelsedagar. Men framför allt, att det ska få leva och njuta varje dag.

En dag ska en ung kvinna med bröstcancer och hela livet framför sig med en fyramånders på armen få höra att hon har 100% chans att överleva, inte 2% som Sophie fick veta...

Alla som känner att de vill göra något, här är chansen. Ta den...

♡

Nyföddfotograferingen

När Etienne var en vecka gammal gjorde vi en nyföddfotografering hos Ramona Bach och passade samtidigt på att ta lite bilder på Keila. Vi blev så himla nöjda med resultatet. På Ramonas New&Unborn-sida kan man se några av bilderna på Etienne. Bland annat den här översta på rosa filten med ett leende i sömnen...
Ramona är fantastiskt duktig och lyckas verkligen fånga det lilla extra. Kolla runt på hennes bilder på hemsidan.

Nu ska vi välja tre förstoringar som ingår.
Det blir inte det lättaste...

Vår vackra Etienne.

Så många favoriter!

Vilka tycker ni att jag ska förstora?

Happy Birthday Daddy

Världens bästa Henrik fyller 36 idag. Keila och jag smög upp tidigt för att fixa hans favorit - pannkakstårta med ljus i, juice och kaffe med presenter på sängen. Etienne är lite ovan vid det här med att fira födelsedagar och passade på att väcka honom innan vi hann bli färdiga. Det gjorde inget, han låtsades sova när vi kom tassandes och gjorde Keilas dag...

Pappa i klämma, halsband och armband. Och en styck bebis.

Keila, Etienne och jag åkte till Höllviken för att handla kalasmiddag. Henrik och jag åt lite delikatesser till ett glas vin medans barnen sov innan förrätten...

Kalixrom på mina favorittallrikar från Royal Copenhagen.
Barnen fortsatte att sova...

De sov sig igenom huvudrätten också och vaknade lagom till desserten. Helt ok för oss. Vi har hunnit prata massor och jag har till och med hunnit lägga på läppglans lite då och då.
Att bara vara vi ibland.

Stort grattis Henrik. Hopas att vi tre gjorde din dag lite extra speciell.
Vi älskar dig.

To whom it may concern

"Hemma med dina barn?? Du har ju din tre åring på dagis" (Treåring är ett ord ;-)

Först tänkte jag bara kasta kommentaren i skräpkorgen. Sen tänkte jag att då är det precis som om jag har något att dölja. Och tar jag upp det, som t.ex i ett inlägg här på bloggfan, är det precis som om jag behöver försvara mig. Så är det alltså inte. Däremot började jag fundera mycket. Frågor som jag klurat på sedan den anonyma kommentaren uppenbarade sig.
Varför skuldtrippar mammor mammor? Varför är vi bäst på att få varandra att må dåligt? Prestige.
I'm supermom, det är inte du! Vad fan är problemet?!

I inlägget innan detta skrev jag, "Jag älskar att vara hemma med mina barn och vill aldrig att det ska ta slut". 

Kära Anonym,

tack för din anonyma kommentar. Varför är du anonym förresten? Vågar du inte stå för det du tycker?
Det vågar jag.

Känner du någon som arbetar i flygbranschen? Har du hört om SAS nya avtal med sina kabinanställda? Om så är fallet hade du förstått mig tror jag. Jag är glad och tacksam över mina två underbara flickor. Så tacksam att jag känner skuld inför de som kämpar för att bli med barn, för de som lämnat oss alldeles för tidigt. Det kanske är konstigt tycker du men jag ska berätta för dig att allt det här underbara som jag har skrämmer mig. När ska det vända?

Jag inser hur lyckligt lottad jag är för att jag har dessa två friska och hela ungar. Jag vill aldrig att min föräldraledighet ska ta slut för när den gör det så ska jag sova borta mer än hemma, jag kommer inte att få äta frukost med mina tjejer varje dag, det kan gå så mycket som fyra, fem dagar innan jag får se dem.
Keila går 15 timmar på förskola nu när jag är föräldraledig med Etienne. Säg mig Anonym, varför ska hon inte göra det? Vem är jag att ta ifrån henne den sociala och pedagogiska tiden som jag anser är så viktig för henne nu innan skolan börjar?

Tro mig, om jag hade kunnat hade jag fäst Keila vid en navelsträng till mig igen och alltid haft henne med mig, dag som natt, på jobb, här hemma när jag maratonammar Ettie och i min lilla clutch när jag festar för Guuuud vad jag saknar henne efter ett par drinkar.
Jag älskar att vara med henne och skolkar henne ofta från förskolan för att jag behöver ha henne nära. Speciellt sedan Sophie dog. När både jag och Henrik arbetade heltid var hon ändå bara på förskolan 15 timmar, detta tack vare min oregelbundna arbetstid. Jag hade hemma när jag var ledig mitt i veckan. Så pass mycket att personalen på förskolan bad mig lämna henne varje dag för att de ansåg att det var bättre för Keila eftersom att HON behövde kontinuitet. Det blev för "hattigt" med att bara vara där ett par, tre dagar i veckan för henne. Jag ändrade hennes tider på förskolan från två till tre dagar. Lämnade henne halv elva de dagar jag hade sen check in just för att JAG ville vara med henne. Hennes tid är fortfarande min.
Jag grät för inte så längesen till Henrik, full av hormoner efter förlossningen till mitt försvar, över att just nu har vi rätten att träffa henne när vi vill och att det sedan kommer en dag då vi inte kommer ha det. Då kommer hon välja andra framför oss. En pojkvän eller flickvän kanske? Vänner. Det kanske kommer gå en vecka eller två innan hon kommer hem till mig och sin gråhåriga pappa.
Tanken sliter sönder mitt hjärta.

Jag vill spendera all min vakna och lediga tid med henne forever and ever! MEN jag måste redan nu förlika mig med att hon är en egen individ med egna behov, hon har redan vänner hon saknar när hon är hemma, människor som hon känner som inte jag gör.
Varför ska hon sitta här hemma bredvid mig i soffan en hel dag när jag ammar?
Men vadå kan du inte underhålla din treåring tänker du? Jo, klart jag kan. Vi bakar, tvättar, städar, leker, går till lekplatsen, träffar mammakompisar och kompiskompisar och åker Skåne runt på fikaställen och shoppingcenter, lekland och lekplatser men jag har faktiskt en liten nyfödd också och några dagar då och då måste jag bara vara hemma med henne och ha lugn och ro runt omkring oss. Speciellt den här första månaden i hennes liv. Jag kan helt enkelt inte ränna runt varken här hemma eller ute varje dag.
För det ska jag säga dig, med en treåring går det i ett, inte en lugn stund så långt ögat kan nå. De dagar Keila är på förskolan mellan 9 och 14 passar jag på att ta det lugnt och stilla med vår bebis. Jag har sovit middag med den lilla eftersom nätterna varit sisådär. Tycker du att Keila ska sitta och titta på när jag och lillasyster tar igen vår missade sömn? Jag kanske ska sätta henne framför tv'n eller iPaden medan vi ammar eller hon kanske ska glo på mina ömma bröst? Det är kanske bättre än att hon får pärla, måla, leka med jämnåriga, äta lunch och vara utomhus på förskolan.
Hur tänkte du nu Anonym? Berätta gärna.
Varför ska hon inte få träffa sina vänner under det året jag är hemma för att ta hand om Etienne? Ska vi ta det ifrån henne? Snacka om att ge lillasyster dåliga förutsättningar. Gissa vem som får skulden liksom...

Och bara för att vi ändå har det uppe, även om jag är grym på att underhålla mina barn och se till att det händer skojiga saker varje dag så är jag ändå inte utbildad förskolepedagog.

Jag har inte dåligt samvete för att Keila är på förskolan, varför ska då du försöka ge mig det?
Varför tycker du att det är fel att hon är där och har roligt?
Försök inte skuldtrippa mig för jag gör alltid det som är bäst för mina barn.

Och när jag skriver att jag är så glad och tacksam över att jag är hemma med mina barn så är det för att det är så det är. Jag är inte i New York, Tokyo, Hamburg, London, Milano eller Chicago på ett hotellrum utan jag är här hemma med mina barn. Fattar du? Att Keila är 15 timmar i veckan på förskolan betyder ändå att jag träffar henne mer än jag någonsin kommer att göra i framtiden.

Ha en fin kväll Anonym. Själv har jag spenderat min framför det här jävla inlägget och missade därför sagan med Keila ikväll. Den fick Henrik äran att få läsa.
Om det här inlägget var värt det? Det får vi väl se...

Med vänlig hälsning,

Daniella

De här bilderna bjuder jag på ikväll.

De är från Keilas förskola. Keila själv älskar att titta på 

dem och se sina vänner från Malmö som hon nu lämnat.

Mittimella (Petronella) och Duttav (Gustav) saknar hon särskilt mycket.

Amen hur gulligt är det då?

Första gången jag såg denna bilden grät jag.

"Hon klipper!!! Hon kan klippa!"

Världens söstaste jävla unge!

Fan vad jag älskar dig, älskade skitunge.

Fan vad jag svär.

1 månad

I onsdags blev vår minsta skrutta en månad. EN månad! Så himla kärt.
Det har varit den snabbaste månaden i mitt liv, den har verkligen känts som en vecka. Åh jag försöker verkligen ta till vara på denna underbara tid. Jag älskar att vara hemma med mina barn och vill aldrig att det ska ta slut.

Etienne 1 mån

Det firade vi med fika på Slättarpsgården med mormor.

Med hormonprickar i hela ansiktet. Betydligt fler än vad Keila hade.

Lillasyster är duktig på nätterna, bortsett från ett mål mat sover hon hela natten. Var lite orolig de första två veckorna då hon ville äta varannan timme.
Måtte det inte återkomma...

Öppna Förskolan

Igår var det Keilas lediga dag och vi passade på att besöka Öppna Förskolan. Himla mysigt att leka en stund och när lillasyster är lite äldre tänkte vi delta i babymassagen. Skönt ju!
Efter ÖF gick vi en runda på stan och tog en fika med alla barnen. Något kaosartat som vanligt men sånt är livet...

Systrar och ungar.

Keila och en missnöjd lillasyster.

Kärleksbarn

Något orutinerad bebis som inte är så imponerad av att gå i affärer...

Eftermiddagen spenderades på lekplatsen vid havet här vid oss.

Hej hej mormor Ulla och Sophie.
Och Jujjan i USA!

Who aaaae yoou?!

Sagt med Schwarzenegger-röst.

Ja, vem är Keila just nu. Folk har undrat så om vi fått problem med Keila sedan hon blev storasyster och vi har stolt berättat att hon bara varit sååå glad över lillasyster. Inga problem alls! Allt har varit en dans på röda rosor som min mormor hade sagt...

Tills igår...

Ok, hela mataffären blev varse om att Keila ville ha M&M's fastän vi sa nej eftersom att det inte är fredag eller lördag. Det slutade med att Henrik och jag blev stora ovänner för att han tycker vi är mjäkiga med henne och jag tror det hela handlar om att lillasyster har kommit och hon behöver hantera det på något sätt.
Inte riktigt överens alltså om vad som sker med vår lilla krokus.

Igår eftermiddag verkade som att jag fick rätt. Keila ropade på mig och bebisen ochvi hittade henne i lekrummet där hon hade målat både sig själv och på lite kuddar och filtar. Attention anyone?
Hon har aldrig ritat på vare sig själv eller något annat tidigare. Jag blev så full i skratt för hon såg så rolig ut.
Jag la ifrån mig Etienne och försökte prata med henne och då berättade Keila att hon tyckte pappa skulle ge lillasyster mat så att hon och jag kunde leka mer. Åh älskade unge!

Den här veckan har det nog varit mycket för storasyster med inskolning på ny förskola efter att ha lämnat den gamla trygga bakom sig.

Så helgen blir min och hennes. Vi myser och kramas medan pappa bär runt på Etienne. Strax kommer Titti hit och av henne har Keila odelad uppmärksamhet, Keila är ju Tittis krokus...

Lilla Picasso försöker uttrycka orättvisor på armar och ben.

Anledningen till förändringen är lyckligt ovetandes...

Team pappa och Etienne

Team mamma och Keila pysslar.

Har ni några tips till oss under denna fasen så tas det tacksamt emot.

Stor kram och ha en fin lördag!

Present från Små Hjärtan & Care Of

Etienne har fått världens sötaste overall från Emile et Rose av de gulliga tjejerna på vår favoritaffär 

Små Hjärtan & Care Of i Höllviken.
Jag älskar redan de gulliga kläderna från detta franska barnmärke så presenten var mitt i prick.
Overallen kommer vi ha stor nytta av under alla våra höst- och vinterpromenader. De här promenaderna är inte långt borta, det har redan börjat bli riktigt kallt! Och den här mamman vill redan börja röra på sig för att tappa de sista gravidkilona...

I en lyxig påse...

...låg en lyxig låda låg världens mjukaste och sötaste overall .

♡

Den är att växa i men det är mysigt, hellre lite för stor än för tight.

 

Tusen, tusen tack Små Hjärta & Care Of för presenten hälsar lillasyster.
Hon kommer stortrivas i den.
♡
Här kan du läsa om affären i Höllviken som vi besöker titt som tätt.