En månad

Ibland känner jag att jag undviker att åka till Sophie.
En del av mig får ångest för att jag inte ta vara på alla dagar som vi har kvar med henne samtidigt som jag undviker det för att jag helt enkelt mår så dåligt av att se henne ligga där.

Vår sprudlande, glada och pigga Sophie. Jag vill ha kvar den bilden av henne. Hon med de vackra isblå ögonen och det tjocka ljusbruna håret. Hon som lagade ljumna potatisallader i världsklass på somrarna och alltid bjöd på nåt sött till efterrätt. Hennes halvtorra humor, precis som min, och hennes skoj och skratt. Det finns inte längre...
Det har vi redan förlorat och vi bearbetar detta när hon fortfarande finns hos oss. Det är upp och ner...

I måndags flyttades hon till Palliativa (där mormor dog för en månad sedan) i Trelleborg och har inte varit vaken speciellt mycket. Idag har Rasmus och Sophie varit gifta i en månad men det är inget vi firat eftersom att hon inte varit vaken några längre stunder idag.
Det är så klart skönt att hon sover gott och här kan vi inte vara själviska och vilja ha henne vaken för vår egen skull. Allt handlar om att hon inte ska ha ont.

Jag undrar om jag kommer få se henne le igen. Jag skulle verkligen behöva se henne le nu...

Det senaste leendet jag såg var när vi tog in Julian förra onsdagen då man beslutade att höja hennes mediciner ytterligare och inte visste om hon skulle vara vaken nåt mer.

"I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some
That I've always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don't, don't let me go
And we said we would die together"

Laleh