Alltså ni tror säkert jag är Tuffe Uffe här hemma eftersom att jag kan vara så vass och syrlig när jag skriver. Så är det inte. Jag är livrädda Hedda.
Jag kan inte se Criminal Minds utan att drömma mardrömmar i en vecka. Jag är så sjukt lättskrämd men jag tror faktiskt att det i grund och botten handlar om min rädsla för att dö. Speciellt sedan jag fick Keila. Jag är livrädd för att dö ifrån henne och speciellt med den verklighet som kryper inpå oss med Sophie. Det söker mig! Jag vill kräkas, vända in och ut på mig själv, slita mitt hår och klösa ut mina ögon. Jag tänker så. Illamåendet får mig att tänka så, att känna så. Sorgen får mig att kräkas av orättvisa.
Jag kan känna ilska mot vänner som beklagar sig över saker som är så obetydliga och pinsamma i jämförelse med liv och död. Hur fan vågar dem gnälla över för lite "shopping pengar" i månaden eller hur pojkvännen aldrig friar eller bjuder ut på middag. Just nu kräks jag på dem.
Fattar ni inte att ni har livet! Ni kan välja och vraka över era dagar här på jorden. Hur fan kan då designerväskor, romantiska tunikor från stans "IT-butiker" eller weekendresor spela så stor roll? Jag är så trött på ytliga materialistiska skitmög till grejor.
Glöm aldrig att det finns de som kämpar för en vanlig, tråkig och alldeles underbar frukost med torrt bröd och överkokta ägg tillsammans med sin familj.
I år går alla mina julklappspengar till Bröstcancerfonden.
söndag 4 december 2011
Jag är en livrädd människa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh,, hur går det med svägerskan? Kramar om!!
SvaraRaderaDet är bra Danni att vara vaken och uppmärksam och förstå hur små och utsatta och sköra vi är som människor. Och vi kan inte styra över någonting, men än att leva just nu och försöka göra det bästa av det. Och förstå att det enda som betyder något det är dom vi har i vårt liv, att dela kärlek med dom. Som du vet bryr inte jag mig ett skit om grejjer eller pengar. Allt vi behöver är värme på kroppen, tak över huvudet och mat i magen och människor vi älskar. Sen får man kanske anpassa det där till dagens samhälle lite;) Kram!
SvaraRaderaDet du skriver om är oerhört viktigt men jag kan känna så här: alla har vi olika liv, erfarenheter och nivåer på problem. Ständigt klagande är pessimistiskt och tar energi, men däremot om någon klagar då och då över en skitsak så betyder det inte att personen ifråga inte bryr sig om det som verkligen betyder något. Alla har sina små helveten de ibland behöver beklaga sig över, det kommer alltid finnas de som har det värre också, jag tycker därför att det är lite orättvist att förminska människors rätt till att klaga, däremot så har du en viktig poäng om att vi bör vara tacksamma över att vi är friska och har livet.
SvaraRaderaJag var 15 år när min mamma diagnostiserades med bröstcancer. Idag, sju år senare är hon friskförklarad, eller hon blev friskförklarad efter 5 år men nu har det alltså gått sju år sedan helvetet drog igång. När man är mitt i skiten är det lätt att tänka som du gör, man blir förbannad, arg och ledsen över att folk kan klaga över något så simpelt som att de brutit en nagel eller att de fick lättmjölk i latten istället för soyamjölk. Men idag är jag så fruktansvärt lycklig över att jag äntligen kan klaga på småsaker. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fick ha kvar min mamma men jag tackar även för att jag har fått tillbaka min rätt att leva ett liv som inte kretsar kring cancer. När oktober och bröstcancergalan kommer känner jag inte längre någon ångest över att det kanske är vi som är med nästa år och berättar om vår mammas resa mot ljuset. Idag ag är tacksam för att jag nu kan klaga på brutna naglar och kluvna hårtoppar.
SvaraRaderaDen dagen er Sophie friskförklaras från sitt rosa helvete hoppas jag att även ni och du åter igen kan känna en sort glädje över att kunna klaga på petitesser.
Jag skicka en kram och massor av styrka från Göteborg! Stå på er.
En annan persons hemskheter kan aldrig "överträffa sina egna hemskheter, då de inte händer en själv.
SvaraRaderaJag säger inte att deras problem är värre helt logiskt och sådär, men som Mink sa, bara för att jag t.ex kan tycka det är asjobbigt att jag nyss fick en 700euro räkning, betyder inte att jag skiter i alla med sjukdomar, barnen i afrika etc...
Skulle man bli allvarligt sjuk skulle man inte tycka att en räkning på 700 euro var så himla allvarligt....inte i jämförelse med att få leva eller dö.
SvaraRaderaJocke jobbar ju som brandman i Tbg och förra året sålde de "brandmannakalender" och skänkte 12 500 kr till bröstcancerforskning. I år ska de skänka pengar till cancerfonden. Ett bra initiativ av killarna!! Är det någon som vill köpa kalender får ni hojta till! De kostar 100 kr. Hot stuff utlovas :)
SvaraRaderaKlok som en pudel (men betydligt snyggare) är var du är! kram på er
SvaraRaderaJag förstår hur du känner. Jag jobbade på Hospice i fyra år innan jag fick min dotter och det jag upplevde där fick mig verkligen att uppskatta vardagen på ett helt annat sätt. Så många fantastiska människor jag träffat som trots sina svåra sjukdomar skrattat, älskat och LEVT ända in i det sista.
SvaraRaderaNär min dotter sedan föddes så drabbades jag av extrem dödsångest, plötsligt så kunde jag till viss del förstå hur alla de som fått lämna sina barn efter sig måste ha känt.
Denna graviditeten kom ångesten över mig igen då en stor knuta hittades i min armhåla. Men jag hade tur o den visade sig vara helt ofarlig. Rädslan hinner dock väcka många tankar o jag blev än en gång påmind om vad som verkligen betyder något här i livet.
Håller alla tummar o tår för er Sophie!
Åh jag känner lika! En av mina bästa vänner förlorade sin nyfödda bara ett par veckor innan vi fick våran Isak, och min mamma har fått sköldkörtelcancer och när de opererade henne i måndags så hittade de mer och fick öppna hela bröstkorgen... Så jag känner inte riktigt att jag ska klaga på lite sömnlösa nätter när vi faktiskt har en frisk liten pojk och är friska själva! Galet vad man kan få perspektiv på livet på bara så kort tid...
SvaraRaderaKlockrent!
SvaraRaderaBästa inlägget jag läst på länge!
Ryggdunk till dig
Anonym. Det är ju det jag menar. Om man inte själv är i vissa situationer, så kan man inte veta. Jag sitter inte och oroar mig för alla sjuka och alla i nöd, men jag oroar mig över annat, sånt som är personligt för mig. Däremot VET jag att vara allvarligt sjuk är SÅÅ mycket värre. Men det hindrar mig inte från att oroas och sådär för mina egna problem. Min bror har haft cancer 2 gånger, så jag VET att det finns större saker att oroa sig över, och att det var mycket hemskare än 700 euro. Men allt är relativt.
SvaraRaderaJa usch och fy... jag blir alldeles tårögd.. har inte varit med om att någon när och kär varit drabbad.. men jag kan börja gråta av bara tanken.. och bli livrädd..
SvaraRadera... <3 <3 <3