Hemfärden i "mormor-Ulla-koftan"

Den här blå och rosa koftan stickade min mormor till mig och den åkte jag hem i från BB i maj 1982.

Nu har båda flickorna åkt hem i samma kofta.

Keilas hemfärd den 1 maj 2010.

Då hade vi satt koftan på fel håll för knapparna skulle tydligen vara bak.

Etiennes hemfärd den 10 september 2013.

De rutinerade föräldrarna har lyckats få på koftan på rätt håll...

Jag tyckte de var slående lika det första dygnet men nu vet jag inte längre.

Jag ska lägga upp några bilder där de är lika gamla så får ni hjälpa mig att se.

Jag ser ju bara 3,5 kilo kärlek på alla bilder...

Systrar

Kärleken och vänskapen mellan två systrar är något speciellt. Jag hade inte klarat mig utan mina systrar.

Etienne har bara funnits i Keilas liv ett par dagar och banden de emellan är redan så starka.
Stoltheten i Keilas ögon, leendet i hennes ansikte när vi väcker henne på morgonen med lillasyster på armen. Etiennes små ögon som redan följer Keilas rörelser.
Jag blir tårögd bara jag tänker på det.
Det är vi, jag och Henrik, som har gett dem varandra och aldrig förr har något känts så rätt och fint. Etienne har verkligen gjort oss till en hel familj. Det känns som att hon fattats oss och ändå håller vi bara på att lära känna henne alla tre.
Jag trodde inte det var möjligt att känna mer kärlek än den jag redan kände. Jag är så glad att vi är här nu. På andra sidan, med två fantastiska barn och i ett hus fullt av kärlek och värme.

There is no better friend than a sister.
And there is no better sister than you.

Author unknown.

Etienne Sophie Yoko

Nu är vi överens om vad vår lillasyster ska heta och det är tre namn med mycket kärlek och tanke bakom för att inte tala om känslor. Det känns så rätt även om Keila försöker klämma in Ballerina också fastän vi snällt avböjt. Barnmorskorna på KK trodde under en hel dag att lillasyster skulle heta Ballerina eftersom att Keila berättat detta...

Etienne var ett självklart val denna gången eftersom Henrik lovade mig namnet när vi väntade Keila, som han propsade på skulle döpas efter hans japanska andranamn, Kei. 

Det har funnits stunder då jag ångrat att jag lät mig övertalas av honom (och min mamma) att vänta men nu är ju Etienne här och när hon blir äldre ska hon få höra hur hon fick sitt namn när jag var 16 år gammal och besökte min storasyster i Skottland. Första resan på egen hand, första nattklubben och första CD-skivan med Saint Etienne - Too young to die.

Vi lyssnade i sönder  "He's on the phone" och jag trodde länge att den blonda sångerskan hette Etienne (det är egentligen ett pojknamn och betyder Stefan eller Stephen) ända tills jag bodde i London och magen svämmade över av fjärilar av alla känslor till Henrik flera år senare, när jag åkte tunnelbana mellan Victoria Station och Leicester Square.
När jag hör låten tar den mig tillbaka till det ruggiga London, lukterna, känslorna, väntan på hans samtal eller meddelande. Jag drömde om våra söta kvartsjapanska barn redan då och att en av dem skulle heta Etienne var redan skrivet i sten...
Jag har av olika anledningar ändå tvekat lite även om namnet legat närmst mitt hjärta under så många år men har övertygats av vänner och familj att ändå följa hjärtat och inte minst av Sophie som tillsammans med min storasyster försökte övertala Henrik att välja Etienne före Keila. Idag är jag ändå glad att vi väntade för Keila är Keila och den lilla flickan som ligger här bredvid mig är Etienne.

Sophie och jag satt en eftermiddag i hennes rum på Onkologen. Rasmus hade bett mig att prata om "tiden efter" eftersom att han var rädd för att hon höll tillbaka med sina tankar när hon pratade med honom. Att hon skonade honom från det värsta kanske...

Vi pratade om hennes favoritblommor, vilken klänning hon känt sig finast i, vad hon var rädd för, jag försökte på ett så fint sätt som möjligt få ur henne det som ingen av oss ville prata med henne om. 

På ett sätt kändes det som att jag svek henne, att jag redan kastat in handduken när jag frågade om hennes favoritmusik där jag satt med "Vita Arkivet" i handen, det var en av de svåraste dagarna i mitt liv men jag ville så gärna hjälpa Rasmus. 

Plötsligt vände Sophie på frågorna  Tror du Henrik friar snart? Vi skrattade gott åt detta.
Jag hann före, skojade hon. 

Och jag tänkte tyst för mig själv: Jag behöver aldrig gå ner för altaret i en vit klänning eller bära en fin ring på mitt finger bara du får leva. 

Och så frågade hon: Vill du ha fler barn?

Ja, svarade jag. Och blir det en flicka ska jag döpa henne efter dig.

Haha aaauuw, log hon och tittade rakt på mig och jag är lättad att hon inte kunde se mig när mitt ansikte vreds i smärta och jag försökte kväva smärtan.

Jag ser inte dig, sa hon. Det är så konstigt. 

En del av mig dog den dagen. Den orättvisan jag kämpar emot när jag känner alla dessa härliga känslor med en liten baby här hemma. En nyfödd. Mitt liv fick fortsätta. Hennes inte.

Sophie var en av de vackraste människor jag någonsin kommer att träffa i mitt liv och jag ska stolt berätta om ett av våra sista möten för vår lillasyster. Jag hoppas att hon kommer uppskatta namnet och bära det med stolthet och på så sätt leva upp till den starka kvinna som hon är döpt efter.

Yoko är Henriks mamma. Min japanska mamma. För både Henrik och mig är det viktigt att våra flickor får med sig en del av sitt japanska arv bland alla vackra namn. 

Keila är döpt efter Henriks japanska andranamn och till lillasyster var valet enkelt. Hon döps helt enkelt efter farmor Yoko, en smart, stark och vacker kvinna som gav oss tre vår Henrik. Yoko är aldrig längre än ett samtal bort och har aldrig nekat mig hjälp när jag bett henne. Jag tillbringade mycket tid hos Yoko när jag väntade Keila och Henrik hade Koi. Vi tittade på bilder av Henrik när han var liten och försökte föreställa oss hur bebisen skulle se ut. Jag kunde inte önskat mig snällare, generösare och mer välkomnade svärföräldrar än de jag har fått. Våra två flickor, (förlåt tre med Bibbi inräknad..),
har en enorm glädje i sin farmor som vi älskar väldigt mycket.

Etienne Sophie Yoko

Tre kärleksförklaringar i en flicka.

♡

Lillasyster är här...

Jag känner mig överkörd på mitten men nu är hon här, vår lillasyster.

9/9 kl 09.00 - 3575 gram och 50 cm

Vi är så lyckliga att jag inte ens vet var jag ska börja skriva. Jag som annars kan skriva massor om mina känslor är alldeles för slut just nu. Hon är så vacker vår lilla nyfödda dotter och så otroligt lik storasyster Keila. Tack för alla fina kommentarer och lyckohälsningar.

I väntan på bebis...

... gäller det att passa på med kameran. Av någon anledning känns det inte som att det är sista gången jag är gravid. Jag vill inte tro det än i alla fall.

Även om lillasyster är fem dagar sen så vet jag att jag kommer att sakna min lilla kula något enormt sen. Det gjorde jag när Keila var född. Jag försöker njuta av den så mycket som det bara går fastän jag längtar något otroligt efter förlossningen och tiden med en liten nyfödd här hemma.

Igår passade min lillasyster Cornelia på att ta lite bilder på mig och Keila och fastän jag känner mig som en flodhäst nu vet jag att jag kommer tycka det är kul att ha sen. Min nästsista gravidmage...?

Midsommarklänningen funkar lika bra i v 41 som i v 31...

Tidigt imorse gick jag en lång runda vid havet när de andra fortfarande sov 

och stannade på bryggan en bit härifrån för en paus.

Jag lyssnade på musik och grät. Mindes massor och log.

Ibland är det bara så befriande att få gråta ut på riktigt. 

Att få sakna någon så att det gör ont ända in i hjärtat.

Det är så fantastiskt fridfullt att bo vid havet. 

Jag kommer aldrig kunna bo någon annanstans nu.

3 för 2 på Kappahl

När jag var liten syskonmatchade min mamma mig och min storasyster Alexandra och jag råkar tycka det är så himla gulligt när jag tittar på bilder från förr. Så det blir nog en hel del likadana kläder till mina småtjejer också...

Newbie-favoriter i strl 56 och 98.
Jag dör så gulligt!

Eftersom att det just nu är 3 för 2 på Kappahls barnavdelning fick denna gråa tjockstickade kofta med spetsdetaljer följa med hem till Keila.
Perfekt höstkofta till lilla bruna Malou Barré-västen.

Vad väntar vi på?

En förhoppningsvis välbakad liten flicka, frisk och kry med tio tår och tio fingrar.
Keila börjar bli otålig. Jag lovade ju henne en sommarbebis men det verkar mer som att lillasyster vill bli en höstbebis.
Idag har vi vårt sista BF-bud, (som vi fick på rutinultraljud i v 20 på Cura) och det verkar ju mer än väl stämma än 28 aug som vi fick då vi gjorde moderkaksprov på Malmö KK i v 12.

Jag känner egentligen ingen stress, nu får hon gärna vänta till den 5:e sep eftersom att 5 är mitt turnummer. Jag känner mig inte speciellt otymplig eller uppgiven, det kanske är därför hon inte stressar ut? Jag är mest nyfiken på henne, hur hon ser ut, vem hon är, hur hon kommer att vara, vad hon ska heta, hennes ögonfärg, om håret vi såg på 3D-ultraljudet är kvar, mina eller Henriks tår och framförallt hur allt detta med denna lilla nya familjemedlem ska påverka storasyster Keila. Jag längtar mer än något annat efter den dagen de ska mötas för första gången.
Att Keila är så medveten och längtar precis som jag efter henne. Pratar med henne i min mage, går förbi mig och stryker en hand och frågar hur "lillasyttor haur det idau". Vi ger henne en ovärderlig gåva, en syster. Jag hade inte klarat mig utan mina.

Jag tror det är spänningen som gör mig lugn också. Som att närma sig slutet på en spännande film som man inte har en aning om hur den slutar. Upplösningen. När ska det sätta igång, hur kommer det vara? Jag är nervös och lite rädd för smärtan på nätterna och tuff och cool på dagarna.

Alldeles runt hörnet är hon... 

Magen då den var lite mindre...

Söndagsmys i Skanör

I söndags hade vi Keilas "kusiner" på lunchgrill i trädgården tillsammans med Susanne och Björn. Hela eftermiddagen satt vi under parasollet i skuggan på trädäcket och njöt av ännu en sommardag. Det gäller att passa på.

Keilas avgudar Naomi, Emi och Miki.

Magen v 40

På kvällen körde vi en tur till Skanör för lite middag på da Aldo med den här goa kultingen.

Keila tömde restaurangen på svarta oliver...

Vi promenerade sedan ner till hamnen och gick barfota på stranden och kände på vattnet. Skönt för mina svullna korvtår vill jag lova.

Alexandra och Valentin i hamnen.

Lilla Madicken underhöll alla gamla damer och herrar som gick förbi. Hon bjöd hem på kaffe, visade sina nya My Little Pony-trosor och presenterade sin kusin Valentin i vagnen och lilla "Ballerina" i min mage.
"Kom här och känn själv, det finns en bebis i den magen!"
Jo, tack jag vet...

På vägen tillbaka hälsade vi på alla kossorna.

....och sjöng så att halsvenerna stod ut!

Bråttom, bråttom...

Jag följer Keila till lekplatsen om dagarna och känner mig som Alice i Underlandet där jag jagar min lilla skuttandes dotter för det är bråttom, bråttom hela vägen. Jag låtas som att jag inte hittar och hon är så stolt när hon visar mig vägen.

Vi går förbi alla gulliga små fiskarhus i hamnen innan vi finner stigen vid havet.

Labyrintkänsla

Framme!
Vid lekplatsen ligger en stor gröning och sedan är det bara havet. Igår satt jag på en bänk och övade andningsteknik medan Keila lekte sjörövare.
Jag finner sådan obeskrivlig ro här ute så det går inte att beskriva. Det måste bero på havet. Inte trodde jag att det skulle ha en sådan positiv inverkan på mig, oss och Keila.
Det är nästan så att det är för bra för att vara sant, och det skrämmer mig...

Barnrummen

De roligaste rummen att piffa med här hemma är Keilas och lillasysters. Jag kan hålla på i timmar och flytta runt på små detaljer, bädda om deras sängar och puffa till kuddar. Det är väl så att jag "boar" lite extra just nu i deras rum i väntan på vår bebis.
Den första tiden ska bebisen sova i sin säng bredvid Henriks och min och Keilas säng får stå i "babyrummet" alldeles intill vårt men sen är tanken att flickorna ska flytta upp på ovanvåningen och dela hela utrymmet med alla sina leksaker. Ovanvåningen är tills vidare bara "lekrummet". 

Vi får väl se när hönsamamman vågar klippa navelsträngen och ha barnen där uppe medans hon själv sover nere...

Keilas säng som jag hade när jag var liten.

Bebisens lilla säng står och väntar...

Klädskåpet i deras sovrum är ett Axet som jag fyndat på Blocket

 (och själv lyckats få hem i mammas jeep).

Lekrummet på ovanvåningen fungerar även som tv-rum för alla våra barnsliga gäster.

I andra änden av barnrummet har Henrik och jag ett skrivbord vi kan sitta och jobba vid. 

Jag satt t.ex där igår när jag började fila på en ny idé till Lilla Sophie-insamlingen...

Magen vs magen

Jag följer ungefär samma kurva vad gäller magmått och även vikt. 

Något mindre viktökning denna graviditet. Fine by me! 

Snart är min andra graviditet över och det enda jag gör om dagarna är att längta till hon kommer.

Jag måste hinna njuta också. Även om jag skulle vilja ha ett barn till vet man inte om det blir så.

Att det skulle bli två barn var liksom förutbestämt men tre är inte lika säkert. Vi kanske är nöjda sen?

Känner jag mig själv rätt kommer jag längta efter magen och en liten alldeles för mycket sen.

Den som lever får se vad som sker...

Magen i v 37 med Keila...

Magen i v 37 med lillasyster.

Magen i v 38 med båda tjejerna.

Magen i v 39 med Keila...

...och lillasyster.

Javisst har den sjunkit. Är så nyfikna på dig lilla skrutt.

Som min mamma sa igår: Jag är så spänd på henne!

Vad tror ni jag är då?

Ge mig styrka

Det är inte mycket jag orkar göra de här dagarna. Jag är tröttare än tröttast eftersom att jag sover dåligt pga förvärkar och foglossning. Åh så skonad jag var från de riktiga krämporna när jag väntade Keila. Måtte det bli en fin unge av detta för jag går snart av på mitten av värk.
Upplevde ni att graviditeten var tuffare med andra barnet?
Jag ska väl inte klaga för mycket iheller för jag mår bra och är lycklig i övrigt. Nu är det ungefär två veckor kvar och jag längtar så mycket efter mitt lilla knyte. Precis allt är nu äntligen färdigt inför hennes ankomst och det ska bli så spännande att se hur, när och var det sätter igång...

Jag och Keila promenerar här i byn och får se det ena gulliga huset efter det andra. Vi älskar livet här!

Mina trädgårdsmästare.

Mysmiddagar med gott vin. Själv nöjer jag mig med Coca Cola.
Men snart, snart kan jag också ta mig ett glas rött till det grillade. Som jag längtar!

Lunchdejt med Poonam och alldeles nyfödde lille Philip. Att få träffa en veckas gammal liten bebis gjorde ju inte min längtan mildare precis. Så himla fin han är. Jag ser fram emot massor av mysiga luncher i höst med våra små sensommarbarn.

Nu har Henrik dukat fram frukost och sen ska vi ta tag i rabatten här utanför vardagsrummet.