Happy anniversary!

Sju år var något magiskt. Jag vet inte varför, eller jo, min mormor sa alltid till mig när det var kämpigt och vi bråkade, speciellt i början, att klarar man de första sju åren så klarar man de andra 57 också. Så sju har hela tiden varit ett litet mål för oss. Till hösten blir det åtta år sedan jag förälskade mig i Henrik men det var inte förrän framåt våren som vi vågade ta steget och börja date'a på riktigt och bli ett par.
Det känns som hundra år sedan, 107 år sedan... Det har hänt så mycket på vägen. Vem hade vi varit utan varandra? Alldeles för många som vi sörjer, som vi förlorat. Bakslag efter bakslag. Som Henrik stöttat mig, jag hoppas han känner detsamma på den vägen vi hamnade.
Men viktigast av allt är våra flickor. Tänk att vi har två! TVÅ! Världens sötaste och roligaste så klart.

Tänk om jag vetat att det jag drömde om vintern 2006 idag är på riktigt.
Att mina ord skulle stämma så: Jag gav inte London en chans för jag förälskade mig i någon där hemma...

Och vilken tur att jag reste hem igen...

Vi två på Henriks 30-årsdag, snart 7 år sedan!

She never meant to call, she did anyway, 
And now he's trying to find the words to say 
Someday, someday  

Its five to twelve and she's nervous as hell, 
With nothing to lose, its hard to choose its hard to tell. 

... 
The things she has, she's feeling sad, she's feeling old.
Skin is dewdrop and warm; 
The lipstick kiss, reminisce, awake til dawn.

He's on the phone and she wants to go home

Shoes in hand, don't make a sound, it's time to go

He's on the phone - Saint Etienne

Och bara vi kunde se texten som stämde in...

Kärlek...