"Hemma med dina barn?? Du har ju din tre åring på dagis" (Treåring är ett ord ;-)
Först tänkte jag bara kasta kommentaren i skräpkorgen. Sen tänkte jag att då är det precis som om jag har något att dölja. Och tar jag upp det, som t.ex i ett inlägg här på bloggfan, är det precis som om jag behöver försvara mig. Så är det alltså inte. Däremot började jag fundera mycket. Frågor som jag klurat på sedan den anonyma kommentaren uppenbarade sig.
Varför skuldtrippar mammor mammor? Varför är vi bäst på att få varandra att må dåligt? Prestige.
I'm supermom, det är inte du! Vad fan är problemet?!
I inlägget innan detta skrev jag,
"Jag älskar att vara hemma med mina barn och vill aldrig att det ska ta slut".
Kära Anonym,
tack för din anonyma kommentar. Varför är du anonym förresten? Vågar du inte stå för det du tycker?
Det vågar jag.
Känner du någon som arbetar i flygbranschen? Har du hört om SAS nya avtal med sina kabinanställda? Om så är fallet hade du förstått mig tror jag. Jag är glad och tacksam över mina två underbara flickor. Så tacksam att jag känner skuld inför de som kämpar för att bli med barn, för de som lämnat oss alldeles för tidigt. Det kanske är konstigt tycker du men jag ska berätta för dig att allt det här underbara som jag har skrämmer mig. När ska det vända?
Jag inser hur lyckligt lottad jag är för att jag har dessa två friska och hela ungar. Jag vill aldrig att min föräldraledighet ska ta slut för när den gör det så ska jag sova borta mer än hemma, jag kommer inte att få äta frukost med mina tjejer varje dag, det kan gå så mycket som fyra, fem dagar innan jag får se dem.
Keila går 15 timmar på förskola nu när jag är föräldraledig med Etienne. Säg mig Anonym, varför ska hon inte göra det? Vem är jag att ta ifrån henne den sociala och pedagogiska tiden som jag anser är så viktig för henne nu innan skolan börjar?
Tro mig, om jag hade kunnat hade jag fäst Keila vid en navelsträng till mig igen och alltid haft henne med mig, dag som natt, på jobb, här hemma när jag maratonammar Ettie och i min lilla clutch när jag festar för Guuuud vad jag saknar henne efter ett par drinkar.
Jag älskar att vara med henne och skolkar henne ofta från förskolan för att jag behöver ha henne nära. Speciellt sedan Sophie dog. När både jag och Henrik arbetade heltid var hon ändå bara på förskolan 15 timmar, detta tack vare min oregelbundna arbetstid. Jag hade hemma när jag var ledig mitt i veckan. Så pass mycket att personalen på förskolan bad mig lämna henne varje dag för att de ansåg att det var bättre för Keila eftersom att HON behövde kontinuitet. Det blev för "hattigt" med att bara vara där ett par, tre dagar i veckan för henne. Jag ändrade hennes tider på förskolan från två till tre dagar. Lämnade henne halv elva de dagar jag hade sen check in just för att JAG ville vara med henne. Hennes tid är fortfarande min.
Jag grät för inte så längesen till Henrik, full av hormoner efter förlossningen till mitt försvar, över att just
nu har vi rätten att träffa henne när vi vill och att det sedan kommer en dag då vi inte kommer ha det. Då kommer hon välja andra framför oss. En pojkvän eller flickvän kanske? Vänner. Det kanske kommer gå en vecka eller två innan hon kommer hem till mig och sin gråhåriga pappa.
Tanken sliter sönder mitt hjärta.
Jag vill spendera all min vakna och lediga tid med henne forever and ever! MEN jag måste redan nu förlika mig med att hon är en egen individ med egna behov, hon har redan vänner hon saknar när hon är hemma, människor som hon känner som inte jag gör.
Varför ska hon sitta här hemma bredvid mig i soffan en hel dag när jag ammar?
Men vadå kan du inte underhålla din treåring tänker du? Jo, klart jag kan. Vi bakar, tvättar, städar, leker, går till lekplatsen, träffar mammakompisar och kompiskompisar och åker Skåne runt på fikaställen och shoppingcenter, lekland och lekplatser men jag har faktiskt en liten nyfödd också och några dagar då och då måste jag bara vara hemma med henne och ha lugn och ro runt omkring oss. Speciellt den här första månaden i hennes liv. Jag kan helt enkelt inte ränna runt varken här hemma eller ute varje dag.
För det ska jag säga dig, med en treåring går det i ett, inte en lugn stund så långt ögat kan nå. De dagar Keila är på förskolan mellan 9 och 14 passar jag på att ta det lugnt och stilla med vår bebis. Jag har sovit middag med den lilla eftersom nätterna varit sisådär. Tycker du att Keila ska sitta och titta på när jag och lillasyster tar igen vår missade sömn? Jag kanske ska sätta henne framför tv'n eller iPaden medan vi ammar eller hon kanske ska glo på mina ömma bröst? Det är kanske bättre än att hon får pärla, måla, leka med jämnåriga, äta lunch och vara utomhus på förskolan.
Hur tänkte du nu Anonym? Berätta gärna.
Varför ska hon inte få träffa sina vänner under det året jag är hemma för att ta hand om Etienne? Ska vi ta det ifrån henne? Snacka om att ge lillasyster dåliga förutsättningar. Gissa vem som får skulden liksom...
Och bara för att vi ändå har det uppe, även om jag är grym på att underhålla mina barn och se till att det händer skojiga saker varje dag så är jag ändå inte utbildad förskolepedagog.
Jag har
inte dåligt samvete för att Keila är på förskolan, varför ska då du försöka ge mig det?
Varför tycker du att det är fel att hon är där och har roligt?
Försök inte skuldtrippa mig för jag gör alltid det som är bäst för mina barn.
Och när jag skriver att jag är
så glad och tacksam över att jag är hemma med mina barn så är det för att det är så det är. Jag är inte i New York, Tokyo, Hamburg, London, Milano eller Chicago på ett hotellrum utan jag är här hemma med mina barn. Fattar du? Att Keila är 15 timmar i veckan på förskolan betyder ändå att jag träffar henne mer än jag någonsin kommer att göra i framtiden.
Ha en fin kväll Anonym. Själv har jag spenderat min framför det här jävla inlägget och missade därför sagan med Keila ikväll. Den fick Henrik äran att få läsa.
Om det här inlägget var värt det? Det får vi väl se...
Med vänlig hälsning,
Daniella
De här bilderna bjuder jag på ikväll.
De är från Keilas förskola. Keila själv älskar att titta på
dem och se sina vänner från Malmö som hon nu lämnat.
Mittimella (Petronella) och Duttav (Gustav) saknar hon särskilt mycket.
Amen hur gulligt är det då?
Första gången jag såg denna bilden grät jag.
"Hon klipper!!! Hon kan klippa!"
Världens söstaste jävla unge!
Fan vad jag älskar dig, älskade skitunge.
Fan vad jag svär.
