Idag kom det ett bud med en stor låda gigantiska kanelbullar med rosa pärlsocker från Bonjour. Jag och flickorna blev så glada och har precis fikat på varsin rosa bulle.
Jag startade en bullkedja på Bullogram.nu som heter Lilla Sophie där jag tänkte att vi tillsammans kan se hur många bullogram vi kan skicka och tillsammans bidra till Rosa Bandet.
En bulle kostar 25 kr och 10 kr går till Bröstcancerfonden. Mottagaren får ett sms där denne kan gå till närmsta 7-eleven eller Pressbyrån och hämta ut sin kanelbulle. Så himla mysigt!
När jag fick upp lilla Etienne på bröstet och all smärta försvann var det allra första jag tänkte, "Oh herregud, låt inte detta vara sista gången..."
Det finns ingen känsla som slår den. Jag kan inte ens sätta ord på den. Jag önskar alla att få uppleva det någon gång. Det är så fantastiskt.
Det går dagar då jag tänker exakt samma tanke och så kommer det dagar som idag då gnället inte vet några gränser och jag skulle vilja sälja lillasyster på Lyxloppis eller något... Och aldrig mer skaffa fler barn.
Jag minns att året mellan 1 och 2 var tufft och att tvåårstrotsen tog vid ungefär när Henrik och jag andades ut eftersom att Keila äntligen kunde göra sig förstådd och kommunicera med oss. Varje ålder har sin charm men så roligt vi har med Keila nu och allt det hon säger, berättar, frågar och svarar får oss att behöva springa in i andra rum ibland och asgarva. Gud så rolig hon är!
Innan idag tömde jag mobilen på bilder till min dator eftersom att jag beställt en iPhone 6 och gick igenom miljoner av babybilder, nyföddbilder, första leendet, små små fötter, skrynkliga händer och jag kunde känna lukten av en nyfödd liten bebis och hur det känns i hjärtat. Fysiskt. Fantastiskt.
Hur kan man både känna sig nöjd och längta...?
En minut gammal...
Så liten.
Såhär ser hon fortfarande ut när hon sover...
Bästa bästa känslan. Allt annat försvinner runtomkring en.
Idag testade jag The Incredible Face Mask från MayBeauty och jag brukar sällan bli så glatt överraskad av skönhetsprodukter. Om jag inte ser resultat direkt så tappar jag intresset.
Jag använde penseln som skickades med i paketet och penslade på den svarta färgen i ansiktet och undvek ögonbryn, den tunna huden under ögonen och hårfästet och lät det sitta i ca 45 då hela masken torkat och jag inte längre kunde skratta med Henrik för ansiktet var alldeles stelt.
Då drog jag bort masken från ansiktet och jag som knappt tål någon form av smärta tyckte det gjorde lite ont eftersom att jag har persikohy och en del strå följde med.
På baksidan av masken satt porer, död hud i mängder och ansiktshår.
Resultatet är fantastiskt! Min hy är lika len som baby Etiennes! Efter en omgång!
Lika läskig som pappa är på denna bilden tyckte Etienne om mamma idag...
Det kändes så rent och fräscht när jag efteråt smörjde på min favoritkräm Filorga och man kan nu både se och känna att den gamla huden är borta och den som fanns under har en fantastisk lyster.
MayBeauty erbjuder just nu mina läsare 30% rabatt på olika paket med ansiktsmasker.
Keila frågar nästan varje kväll om vi bara ska vara "hemma och mysa" dagen efter. Hon vill inget hellre och vi passar verkligen på nu innan jag ska tillbaka och flyga och inte riktigt kan bestämma om vi ska mysa en dag eller göra något annat.
Jag både tycker det ska bli kul att komma tillbaka och har lite ångest. Såklart!
Idag var vi bara hemma och väntade in Titti och hennes gossar för picknick på lekan. Underbart sensommarväder och barnen lekte och båda flickorna somnade tidigt ikväll. Passar prefekt eftersom att jag hjälper Henrik med en grej till Adelgatan.
Tittis pannkakor var himla goda.
Det finaste man har sätter man på bordet.
Vi hoppas på att Vince och Etienne kommer leka lika fint som Keila och Vegas gjort.
Jag har ringt flygmedicinsk idag och ska checkas inför första flygturen i november. Nya regler denna gång, efter Keila räckte det med att jag ringde och sa att jag hade en normal förlossning och att jag inte känt mig deprimerad efter.
Denna gången måste jag genomgå en hel undersökning. Men det skadar väl inte att kolla allt från blodtryck till syn och hörsel.
Tidigt imorse körde jag ensam till en läkartid och kollade en knuta mellan brösten. Massor av tankar for i huvudet i väntrummet. "Är det idag det börjar?, är jag dömd att dö?, Är det min tur att lämna mina barn?" Skakig gick jag in till läkaren som konstaterade att det var mitt bröstben som efter graviditeten med Etienne står ut lite och att det antagligen kommer lägga sig inåt igen men att det syns mycket eftersom att jag gått ner i vikt. "Jaha, men Gud vilken tur. Då är jag inte döende då?" sa jag lättat.
"Nej, haha men det är bättre att kolla upp det, visst?" svarade läkaren. "Det är en lättnad nu va?"
"Jag hade dött om jag skulle dö nu", svarade jag. "För jag har sett den starkaste kvinnan jag någonsin känt dö. Av bröstcancer. 27 år. Lättnad? Det känns som att jag vunnit på lotto. 50 miljoner i månaden i 500 år".
Tystnad.
Sen körde jag hem till mina lottovinster.
Kolla brösten tjejer. Och gå om ni misstänker minsta lilla hårsäcksinflammation. Inflammatorisk bröstcancer är inte en knuta. Det är en inflammation.
2 burkar handskalade räkor i lake (á 360 gram)
250 g risnudlar
1 gul paprika
1/2 ask sockerärtor
1/2 knippe färsklök/knipplök
ca 250 g Pak Choy (finns vid salladen i välsorterade butiker)
1 msk olja
1 lime
1,5 msk finriven ingefära
1 tsk sambal oelek
salt och peppar
Såhär gör du
1. Häll av laken från räkorna och låt dem rinna av.
2. Koka nudlarna enligt anvisningen på förpackningen men håll dem varma.
3. Kärna ur paprikan. Strimla den, sockerärtor, lök och pak choy.
4. Stek pak choyen i oljan i en stekpanna på hög värme tills den börjar få lite färg.
Vänd ner paprika, sockerärtor och lök. Ta av från värmen.
5. Pressa saften ur limen. Vispa ihop limesaft med ingefära och sambal oelek i en stor skål.
6. Vänd ner nudlarna i dressingen. Blanda ner grönsaker och räkor och smaka av med salt och peppar.
Servera med japansk soja.
Mina förldrar är i USA och jag sitter och dreglar över Jacadi på nätet. Franska barnkläder alltså...
Surfade även in på Ralph Lauren men det enda som tilltalar mig är deras Layette och det är tyvärr Etienne för stor för nu. Då shoppar jag hellre The Flagship Companys söta kläder till Keila till mer fördelaktig peng.
Egentligen behöver Etienne inga kläder alls, det finns så mycket kvar från Keila att vi drunknar i det.
Men Keila måste ha en helt ny höstgarderob, ingenting passar från förra säsongen, allt är för kort eller för tight. Sen skulle mamman också behöva lite nya paljetter i garderoben men det är väl inte lika viktigt, nu för tiden...
De här vill jag klicka hem till Keila.
Supersött med stickade klänningar och strumpbyxor i höst och vinter.
Lillasysters första skor som hon kommer få i ettårspresent.
Längtar tillbaka till min stopp runt om i världen och all shopping till barnen.
För det tredje, har du aldrig köpt dig lite tid från, om du nu inte har barn, låt oss säga en pojkvän eller flickvän eller dina föräldrar kanske, som vill att du ska komma och hälsa på stup i kvarten, när allt du vill bara är att laga mat i lugn och ro, dammsuga, sortera en maskin tvätt eller bajsa? I LUGN OCH RO!
Jag är redo att chartra ett plan till Kalifornien för att knäböja vid Steve Jobs grav av tacksamhet.
Den här 'spajsibijfsälladen' är gjord med kärlek. Min kära storasyster har hämtat recept från amerikanska matbloggar och blandat och mixat för att hitta the one.
Och jag måste säga, det blev riktigt bra.
1 - Stek köttet rare eller medium efter tycke.
2 - Skölj machésalladen och ställ åt sidan
3 - Tärna scharlottenlök, mango, gurka och strimla i koriander, blanda och ställ åt sidan.
4 - I en mixer, kör chili och vitlök. Blanda sedan i saften från lime, ingefära, socker, fisksås och korianderpulver. Rör väl.
5 - Strimla köttet och lägg det sedan i en skål med dressingen, låt stå i fem minuter.
6 - På en tallrik, lägg en bädd av maché, mangoblandning och avsluta med kött & dressing.
Jag saknar min blogg. Den längre pausen, min längsta någonsin sedan jag skrev mitt första blogginlägg för ungefär 10-12 år sedan, har varit välbehövlig. Jag insåg att min Instagram tog över och att läsarens helst inte läser längre utan gärna tittar på bilder istället. Jag antar att jag inte vänder tillbaka för dem utan för mig själv, för som ni vet, jag ÄLSKAR ju att skriva. Och skriva ska jag.
Egentligen tror jag att pausen även beror på att jag den senaste tiden, sedan Etienne föddes, varit lyckligare än någonsin. Och jag skriver som allra bäst när jag mår dåligt, vem gör inte det?! Allt är starkare än någonsin och kanske rentav lite trist för er att läsa. Don't worry, det blir nog ett och annat avslöjande här och kanske en knäpp på näsan också... Vad vore min blogg utan mina åsikter, sanningen och en stor dos känslor?!
Henrik är fotbollstokig så det enda som visas på tv i en hel månad är fotboll. Det är fine by me. Jag är ändå lite fotbollsintresserad. Jag har liksom koll på vem Hasse Backe är... Bara det!
Imorgon rustar vi för midsommar. Flickorna sover, Henrik ochj jag dricker varsin ginfläder, sommarens första och kollar Uruguay-England.
Lugnet, kärleken och havet. Och vi.
Flickorna innan middagen, brödsmulor och iPad gör samma jobb.
Igår började vi Keilas sommarlov med grill i trädgården och fotboll med mys på kvällen. Ingen är lyckligare än Henrik just nu när VM äntligen börjat. Han går som på små rosa moln och mumlar att fyra års väntan är över...
Själv minns jagVM-finalen mellan Frankrike och Italien för åtta år sedan! Åtta år!!! Det känns som ett helt liv sedan. Så mycket i mitt liv då och nu. Jag kan inte sortera allt, jag har varit med om så mycket roligt. Det måste jag försöka komma ihåg ibland.
Vilket liv jag lever. Hade jag inte varit jag hade jag velat leva det...
Här började sommarlovet. På en filt i skuggan i vår trädgård.
Klockan närmar sig midnatt och för två år sedan lämnade jag Sophie för sista gången.
"Jag ska ta hand om Rasmus och Julian, du kan sova gott nu Sophie. Vi älskar dig" var mina sista ord till henne.
"Du kan komma hit imorgon när du vaknar" sa Rasmus. Han, så hoppfull. Men jag visste att det inte skulle bli fler gånger.
Jag satte mig på cykeln och tårarna forsade medans jag cyklade genom ett sommarvarmt Trelleborg.
Jag glömmer aldrig lukten, hur allén till mina föräldrars hus förändrades medans jag cyklade i den. Mörkare och mörkare. Henriks famn i deras uterum. Smaken på vinet som serverades mig och kniven rakt in i hjärtat när telefonen ringde ett par minuter efter fyra på morgonen...
Jag reser mig från dubbelsängen i gästrummet, Henrik med ansiktet in mot väggen och Keila tvärs över med fötterna i hans rygg, Rasmus gråter, jag tassar ut i hallen och ställer mig utanför rummet där Julian sover. Lägger min hand på dörren. Hon har precis lämnat sin kropp och Rasmus.
Men jag vet var hon är. Hon står på andra sidan dörren och tittar ner på sin sovande son. Kan hon känna honom? Kan han känna henne? Jag står där ute och jag vill gå in för jag vet att hon är där...
Jag vill inte vara självisk och låter dem vara... Det är längesedan hon var ensam med honom, det är ett par månader sedan hon kunde stå och titta ner på sitt sovande barn.
Jag står kvar en stund, jag säger till Rasmus att hon är här hos Julian alldeles bakom sovrumsdörren och jag hör att han ler genom tårarna. Hon är så nära. Närmre än hon varit på så länge.
Sedan väcker jag mamma och Henrik.
Fredagen den 25:e maj 2012 skulle bli så varm att barnen behövde springa i vattenspridare när vi tagit ett sista farväl av vår ängel.
Rasmus i skuggan bakom ett par solglasögon bredvid
pappas musikhögtalare på högsta volym,
tårarna som droppar på shortsen och en låt som går om och om igen...
För ganska så exakt fyra år sedan blev jag mamma. Livet tog en vändning jag aldrig kunnat föreställa mig och har sedan dess varit mycket ljuvligare och vackrare.
Jag glömmer aldrig dagen vi fick reda på att hon låg i min mage, inte visste vi att det skulle bli en flicka med stora bruna ögon precis som pappa, att hon skulle vara sur som en ättika på morgnarna, envis som en åsna men också rolig som en gammal gumma, förståndig och smart och en fantastisk vän och kamrat. Mjuka, lilla, vackra Keilan vår. Idag är det din dag.
Som vanligt vaknade hon inte när Henrik och jag sjöng... Tre sånger fickbok sjunga, den ena högre än den andra.
Etiennes första firande av storasyster.
"Ett berg av paketer, fast inte så stort berg som ända till Malmö..."
När vi kom ner hade Tingeling lämnat ett brev till Keila och i det stod det att hon skulle följa bandet sommar knutet på hennes stol och i andra ändan fanns något som båda skulle få nytta av...
Det var mycket spännande....
Ett dockhus som Tingeling kan bo i! Lyckan är total. Nu ska vi förbereda kvöllens kalas för vår stora fyraåring.
Idag och imorgon hittar ni The Flagship Company i Hamnen i Skåre.
Kom och titta på kläderna, shoppa, snacka lite och njut av det vackra vädret i hamnen.
Jag ser fram emot att träffa er.
Påskafton och påskdagen 12-16.
Skåre hamn, Skåre Hamnväg mellan Trelleborg och Höllviken.
Igår var vi hos Henriks föräldrar och åt Sukiaki och efter middagen passade jag på att sno lite kvistar från Yokos fantastiska körsbärsträd som snart slår ut i blom.
Imorse klädde vi riset med våra ägg och Maileg-pynt som hängt med i hela tre år.
Ja, det tog lite tid för Henrik att hitta det nere i källaren men Keila och jag hejade på och låtsades inte höra hans muttrande (och svärord).
Systrarna Dahl-Siebert påskpyntar.
Mailegpynt
Etiennes första påsk.
Hemskt spännande och hemkst sorgligt att man inte får smaka på precis allt påskpynt, eller körsbärskvistar för den delen...
2013-års påskris fixade Keila helt själv.
2012 fick hon lite hjälp av mig.
2011, Keilas första påsk minns jag att letade så länge efter
Keila frågade mig i går kväll om vi kunde lämna tillbaka lillasyster så att det bara kunde vara vi tre igen. Bara mamma, pappa och Keila.
Om vi lämnar tillbaka lillasyster så kan vi inte träffa henne mer svarade jag och då bröt hon ihop och ångrade sig. Åh älskade Keila, allt var enklare när det bara var vi tre. Livet var ljusare. Nu har vi sårats så mycket men vi får inte glömma att Etienne är så mycket ljus i allt mörker. Vi ska bara hitta ut igen... Vi måste hitta tillbaka till rätt väg, där alla mår bra och kan se framtiden an.
Jag får mail och kommentarer om varför bloggen står stilla och ska jag vara helt ärlig är det svårt att hitta tid att sätta sig ner och skriva. Jag älskar att skriva om allt i mitt hjärta men jag hinner verkligen inte. Ett annat problem är att datorn försvinner med Henrik varje morgon och kommer hem först sent på kvällarna, så även Henrik, och då vill jag inte sitta med datorn utan jag vill umgås med honom. Vi har så himla mycket att snacka om just nu. Jag frågar tusen frågor för jag har en del idéer jag vill förverkliga och han har ju haft eget företag i hundra år känns det som så jag kan fråga massor.
Låter spännande va? Häng på här ett tag till så lovar jag leverera ett inlägg per dag. Ska vi säga så?
Hörs imorgon då...
Ska ladda den där kameran som kostade en förmögenhet också. Ut med iPhone och in med systemkamera.
Ge mig era bästa Mac-tips är ni smälla. Ska jag ha en MacBook air eller vanlig MacBook? Hur många gig (heter utrymme så?) för en fototokig låtsasjapan som mig?
