lördag 14 maj 2011

Alla lever och andas

Känner ni ibland att ni får ångest över något men kan inte sätta fingret på det?
Det suger i magen och man vill bara bli liten, sitta i mammas knä och få håret flätat.
Så känner jag mig nu. Jag vill inte vara stor, jag vill vara barn. Bekymmersfri, orörd i hjärtat, hel inombords och glad för att en liten kanin i en bur överlevt natten.

♡ 
Jag är ensam hemma. Alla mina sex bebisar sover gott. Jag tänker på det som varit. Tiden som försvann.
Tänker på innan jag blev vuxen och flyttade till Milano, innan jag träffade Henrik, innan min första kyss, innan Jane och Morfar dog, innan Buster åkte till veterinären den där sista gången. Och det suger i magen på mig. Det känns som ett svart hål. Vad ska det fyllas med? Det måste fyllas igen om jag ska bli hel. Må bra. Den tiden jag hade och som gjorde mig lycklig måste fyllas med den tiden jag har nu. Och den måste bli lika bra.

♡ 
Jag minns kalasen. Kacka och jag alltid blyga för varandra i början.
Jane som puttade oss mot varandra: Va ni e glyttiga töser!
Vi två, som drar i klänningsfållen och låtsas inte om varandra på en god stund. Senare leker vi och gråter när våra föräldrar avbryter för kvällen.

♡ 
Jag sover över hos Kacka som så många gånger, ligger på en mjuk madrass på golvet nedanför hennes säng. Tittar in under sängen, där är mörkt. Jag ser inga gröna ögon som tittar tillbaka på mig, eller?
Jag blundar hårt. Kacka skrattar. Lars kommer in och kollar så att vi andas. Han håller ett finger under våra näsor. Vi andas. Han blir lugn och tassar ut. Innan han stänger dörren viskar han: Gonatt Kacka. Gonatt Danni.
Vi viskar tillbaka Gonatt. 
Vi hör Lars öppna Jimmys dörr mittemot Kackas, hör honom viska: Gonatt Jimmy.
Och så ropar Jane från deras säng, Amen Lars, väck inte ungarna. Kom och lägg dig nu!


Jag minns så mycket och det blir klarare och klarare. Jag vill minnas det. Jag vill aldrig glömma det.
Varför finns hon inte längre? Varför finns hon inte längre?


Jag minns Vidar. Rasmus och jag på tå i vardagsrumsfönstret. Väntar på den där stripade bilen. Den med norska skyltar. Vi vet att vi ska få tuggummi. Stimorol. Vi har väntat länge och så till slut kommer den i svängen. Vi hoppar förväntansfulla ut på uppfarten.
Pappa tänder grillen, häller på tändvätska och hans panna har inte lika mycket rynkor som nu. Pappa kisar mot solen. Hans ljusa hår står upp i vinden.
Mamma dukar, hon har en stickad topp och vita jeans kring sin smala midja. Hennes bruna hår lyser rött i solen. Det matchar hennes röda läppar.
Vidar kommer med en stor väska, det finns mer än tuggummi i den. Vi får godis, fotbollar, ryggsäckar och kramdjur. Hildegunn och Vidar är brunbrända. Snackar roligt. Jag förstår inte allt.
Hildegunn kramar mig, hon luktar Stimorol och säger alltid att jag är så söt. Jag förstår inte allt så jag nickar bara.
Alla är glada när dem kommer på besök. Det blir fest. Långa roliga fester med hög musik, pappa spelar högt. Ingen blir arg för alla är unga och dem hör varandra ändå.
Alla är där, Ninna och Tony, Carin och Claes, Jane och Lars, Esther, Hildegunn och Vidar och så mamma och pappa. Och alla vi ungar. Hänger på ett armstöd till någons fåtölj. Leker pjätt i trädgården. Äter godis och tuggar Stimorol. Våra vita klänningar blir skitiga av sommarkvällen, flätorna löses upp och rosetterna kasar av.
Vi är bekymmersfria. Alla lever och andas.


♡ 

17 kommentarer:

  1. Ren poesi Danni som går rakt in i hjärtat!

    SvaraRadera
  2. Jeg får tårer i øynene:-) Savner også Vidar og andre som burde få leve lenger:-) Håper vi snart kan få treffes, hadde vært så kjekt å få treffe deg og dine:-) Klem fra Monica

    SvaraRadera
  3. Wow! Som du kan skriva tös, du är riktigt duktig! Kramar

    SvaraRadera
  4. Man får sannerligen ångest när man inser hur fort tiden går. Men alla kan se att du tar väl vara på tiden och fyller den med sånt som betyder något. Det är därför din blogg är rolig att läsa, den handlar inte om en massa onödigt skit och den känns ärlig och från hjärtat! / Josefin H

    SvaraRadera
  5. Vilken oerhört vacker text! Att leva i nuet känns ibland som det svåraste i livet...Mnnen är det finaste vi har, de ska vi vårda ömt och plocka fram när vi behöver tröst och glädje.

    SvaraRadera
  6. Underbart skrivit, sitter här och blir helt rörd och förstår precis vad du menar. Kan också få en känsla av ångest över tider som varit, människor som lämnat oss...

    Kram till fina du!

    SvaraRadera
  7. Fint Danny! Det är bra att kunna gå tillbaka och minnas..minnas så starkt att det känns i hela kroppen i alla celler...minnas så det blir verklighet igen för stunden.
    Njut av varje dag ni har nu...njut av alla du älskar med alla dina sinnen med allt vad du är.

    SvaraRadera
  8. Daniella, du skrev rakt in i våra hjärtan, otroligt vackert och rörande. Vi tänker också mycket på dom fina och härliga stunder som vi har haft, varma och goa minnen.Var rädda om er och hälsa Henrik så gott och pussa goa, söta Keila. Vi saknade dig igår. God flygning och hälsa kaptenen.Stora goa kramar från oss.Vi syns och hörs.
    Hildegunn och Essie

    SvaraRadera
  9. Tårarna rinner ner för min kind för visst minns jag alla våra underbara sommarkvällar, carports häng och hållakväll helger. Jag minns Roxette uppträdet i vardagsrummet, stjärnhimmlen när vi ligger på isen vid ödemarken, brännbollsturnering med grill och alla vi barn som lekar och busar.
    Det värmer i hjärtat när man tänker på oss, alla vi som var där då.

    SvaraRadera
  10. Sitter här och tappar alla hakor av din text..så otroligt vackert! Som någon skrev, ren poesi !

    Det kommer nya fina tider men det är bra/skönt/nyttigt att sörja det som varit. Det kommer aldrig igen ! Det finns en barndom till du ska få uppleva, din dotters! Och av vad jag kan läsa om din vardag,din familj osv kommer hon få en fantastiskt fin barndom som du också kommer njuta av :)

    Kram på dig och tack för fina ord hos mig! Mkt tänkvärt att inte göra allt lätt så svårt, Napp it is :)

    SvaraRadera
  11. Min fina älskade danni.. Jag känner din ångest ända hit. Du skriver då vackert och målande. Vi kommer ha en fantastisk sommar ihopa med våra gryn och glöm aldrig att du är en fantastisk person, vän och mamma. Puss min fina

    SvaraRadera
  12. Minns också roxette-framträdandet i vardagsrummet, som det övades innan. Allt skulle stämma till sista move... visst vr det väl joyride? /Mahmouuuuud!

    SvaraRadera
  13. Vilket underbart inlägg, så vackert och gripande skrivet!

    SvaraRadera
  14. Oerhört gripande det du skriver! Får mig att minnas själv allt som man varit med om under uppväxten. Du skriver rakt in i hjärtat!

    Kramar

    SvaraRadera
  15. Otroligt fint skrivet!

    Tror att alla någon gång önskar att man slapp vara vuxen. Att man saknar den tiden när man var lyckligt ovetandes om allt ont.

    SvaraRadera
  16. Jag gråter jag med. Vad fint och känslofyllt du har skrivit Danni. Tack! Tänk vad allt gammalt värmer såå gott. Jätte kram!

    SvaraRadera
  17. Du är inte ensam om din känslor Danni, jag känner igen allt det där alltför väl. Men du verkar hantera det på ett fint sätt. Jag tycker själv att man ska tillåta sig att vara nostalgisk och minnas sina fina stunder i livet. Det behöver inte betyda att man inte uppskattar allt man har i livet just nu.
    Sköt om dig!

    SvaraRadera