Att dö

Keila var helt hysterisk när jag gick till jobb precis. Hon skulle bara vara hos mig och gick inte att kommunicera med alls.
Det var så himla svårt att dra på uniformen när hon skrek så.
Jag hatar det. Det är då man bara vill ta henne i famnen och stanna hemma och mysa.

Men nu sitter jag på tåget mot Kastrup och har precis fått ett sms av Henrik att hon är lugn nu. Ända till klockan halv åtta ikväll får hon vänta på att träffa sin mamma...
När sådant här inträffar börjar jag alltid tänka att det kanske ska hända mig något och att hon genom nåt sjätte sinne ska försöka förhindra det. "Gå inte mamma!"

Det är ju inte så att jag ska ställa mig i en butik, jag ska tiotusen meter upp i luften.
Tänk om det här är mitt sista inlägg, och så kommer ni komma ihåg mig om nåt år som hon som skrev ett inlägg om att dö och faktiskt gjorde det samma dag. Gud vad hemskt!

Jag har sovit skit inatt, har tänkt på Sophie. På tomheten hon efterlämnat i vår familj. På hålet vi aldrig kan fylla.
På att hon inte finns på sjukhuset. Att jag inte kan hälsa på henne.
Det är väl därför som de här tankarna far runt i huvudet.

Imorgon är jag ledig, då ska jag försöka få tag i någon att prata om min sorg med.

Min kärlek till dig är oändlig. Du ger mig så mycket glädje och dina skratt igår när vi skrämde varann bakom dörrar...värmer mitt hjärta så.
Det finns ingen som du, min lilla japanese.