tisdag 28 maj 2013

Ett år...

Ett helt år har gått sedan Sophie lämnade oss den 25:e maj.
Som ni alla vet har det här året och tiden strax innan hon dog tagit så hårt på mig, min själ och mitt hjärta. Jag kan fortfarande inte se en bild på henne utan att det hugger till i hjärtat och ögonen tåras.
Jag kommer på mig själv med att undvika hennes grav, undvika att tänka på henne, prata om henne för att det är så jobbigt för mig. Jag går till en redig kvinna på KK där vi pratar om Sophie och jag kommer alltid rödgråten och snyftande därifrån men jag känner ändå att det hjälper. Jag vill inte att mina känslor blandas ihop den dagen det är dags för lillasyster att komma. Jag känner att jag förbereder mig för henne genom att ta itu med mina känslor för Sophies sjukdom och död. För det helvete vi gick igenom för ett år sedan. För den ilska jag känner gentemot hennes död, för orättvisan för Julian och Rasmus.

Hade vi varit gravida tillsammans igen? Väntat våra tvåor ihop? Vaggat ihop denna sommar?
Henrik och jag tittade på en film från Keilas första år, förlossningen och veckorna efter och Sophie var med. Så levande, med sin stora mage, leendet och de glittrande ögonen. hon var lycklig!
Vi grillar i trädgården och man hör Rasmus röst i bakgrunden, glad och lätt.

Kommer jag någonsin acceptera det som hänt?
Kommer den rädsla jag själv känner för att behöva lämna mina barn någonsin lägga sig?

När vi fick veta vem som ligger i min mage, vår andra flicka, var en sak redan klar. Hennes namn.
Denna lilla tjej ska heta Sophie i andranamn. Efter vår härliga, glada och starka Sophie. Jag är övertygad om att lillasyster kommer att leva upp till sin namne.

Jag känner att det är det finaste sättet jag kan hedra Sophie på, jag hoppas hon på något sätt kan se eller känna det. Glöm inte att Sophie tillsammans med min syster propsade på namnet lillasyster ska heta redan till Keila, och att jag slutligen gav med mig till Henrik och min mamma med löfte om att ett lillasyskon skulle få namnet i stället, att vi inte visste då att Sophie inte längre skulle vara med oss idag när vi väntar det syskonet...

Tänk om vi vetat vad framtiden hade åt oss... Så fort, så snabbt, så snart...
Denna ofattbara orättvisa.

Jag glömmer aldrig den natten då Rasmus ringde strax efter fyra... Jag visste redan innan jag svarade hur han skulle låta på rösten. Natten och mörkret i famnen på varandra.
Dagen som följde när morgonen kom, det gröna gräset, blommorna vända mot den varma solen, allas tårar, våra oförstående lekande barn, hennes rosa klänning och brudbuketten som följde med i kistan, tystnaden och chocken fastän vi vetat var vi var på väg...

videon är från sommaren 2010.

Lilla Sofie, hon lyser som en sol, 
binder en krans av ängsblom och viol, 
himlen lyser härligt blå när hon sakta hemåt går, 
slår sig ned invid sin grind, 
håller kransen mot sin kind 

 

11 kommentarer:

  1. Åh....nu blev jag väldigt ledsen och tårögd. Underbar kärleksförklaring. Skickar dig en massa styrkekramar och kärlek.

    SvaraRadera
  2. Börjar gråta av att läsa detta. Döden är fruktansvärd, och det blir aldrig lättare. Min syster dog för snart 8 år sedan och det går inte en dag utan att jag saknar henne. En stor bit av mig saknas med henne, och det kommer alltid att vara ett Anna-format hål i mitt hjärta. Jag undrar så ofta vem hon hade varit idag, hur hon hade utvecklats, hade hon skaffat barn och stadgat sig eller hade hon fortsatt att vara den vildvuxna ros hon alltid varit?
    Kram till dig och de dina.

    SvaraRadera
  3. Åh vad hemskt och orättvist!
    Förstår alla dina tankar!
    Jag gick också till en toppen tjej på KK och pratade innan lillasyster kom... Välbehövligt!
    Kram Sofie

    SvaraRadera
  4. Blir så ledsen för er skull, styrkekramar från en bloggläsare.

    SvaraRadera
  5. Jag tror det är jättebra som du gör att du går och pratar med någon! Fin video !<3 kram

    SvaraRadera
  6. Jättevackert uttryckt. Sophies historia har även tagit mig hårt och som du skriver går det inte en dag utan att jag känner ångest över om jag skulle behöva lämna min son. Tror aldrig det släpper...kram till er alla.

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivet och så sorgligt. min mormor dog den 26 maj för fyra år sedan. samma dag som min kusin fick sitt första barn. på något vis lever mormor vidare på det viset. precis som er Sofie kommer göra i lillasyster som ska bära hennes namn.

    SvaraRadera
  8. Du skriver så medryckande. Fast jag varken känner dej eller henne sitter jag ändå alltid här och gråter när du skriver. Världens värsta mardröm har ni gått igenom. Ingen mamma skall behöva gå igenom det.

    SvaraRadera
  9. Kan inte förstå att sånt får hända..... Tänker på er! Kram

    SvaraRadera
  10. <3 Fina, söta Sophie <3
    Essie

    SvaraRadera
  11. Ja så otroligt orättvist...! Så ofattbart.. gräsligt.. näe.. fy alltså! Men du skriver så fint och du är så underbar människa.. näe usch.. så hemskt! LIVRÄDD vid tanken att.. vågar inte ens skriva.. näe.. näe.. fy f´n!

    SvaraRadera