Nej det är inte lätt att vara småbarnsförälder även ifall man har världens snällaste unge. Vi kan nog inte skylla på henne faktiskt.
Henrik och jag är inne på vårt fjärde år och ibland glömmer man hur det var, hur det kan vara och bara lunkar runt i en trist dimma där kärlek tyvärr ligger längre bort än sura miner.
Men är det något Henrik och jag har så är det passion... Vi kanske skulle lämnat varandra för längesen, men vi kan inte. Det går inte. Vi hör ihop fastän vi ibland tycker att vi inte gör det.
Jag sticker inte under stol med att vi ibland måste kämpa för att få det att funka.
Men när det funkar, då funkar det så in i helvetes bra. Och det är ju det som räknas. De gånger vi inte får ihop det sätter vi oss ner och pratar, som igår kväll. Vi kommer alltid fram till att vi vill vara tillsammans. Att Keila ska få växa upp med både sin mamma och pappa.
Jag är en sådan som aaaalltid jämför med andra och mitt och Henriks förhållande går inte att jämföras med andra. Vi är för olika för att vara som de "normala paren". Vi går inte på rosa moln jämnt och vi kan bråka och vara arga. Och visst har det hänt att en och annan iittala-tallrik fått sätta livet till... Passionerat var det ja!
Vårt problem är att jag inte kan kommunicera. Jag vill att Henrik ska fatta ALLT utan att jag behöver säga det. Och de flesta tjejer vet väl att så funkar inte killar, (visst det finns kanske någon wunder-kille där ute som gör det).
Om jag bara öppnade munnen och snackade lite mer om hur jag känner och vad som stör oss så hade jag gjort det så mycket enklare för mig...
Min mamma sa: Åh Danni, pappa och jag bråkade som hund och katt de första åren. Man är två stenar som ska slipas mot varandra. Det är det ni gör nu. Man ska leva hela livet med en och samma människa. Alla måste jobba med att hålla kärleken vid liv.
Jag är så glad att Henrik och jag jobbar och slipas mot varandra. Det är ju trots allt han jag vill leva mitt liv med och ha som pappa till mina barn.
Nu bör jag ta Keila, hon sitter framför sin CD-spelare och dansar med bajs i blöjan till "Världens bästa Karlsson". Hon dansar inte lika fort som hon brukar, wonder why, hehe!
Puss på er mina fina bloggläsare.
London januari 2007 på St Martins Lane.
Här var allt väldigt nytt och spännande.
När jag ser denna bilden kommer jag ihåg hur nervös jag var.
Henrik och jag ensamna i London...
Varje förhållande är unikt med sina unika problem och sina unika känslor. Du o Henrik är ju unika för varandra och för Keila. Så prata, prata, prata och prata. Ni är fina ihop!!
SvaraRaderaKramar!
Hej, jag brukar sällan (läs ALDRIG) kommentera inlägg på bloggar, men jag har då aldrig läst ett inlägg som jag känner igen mig i så j*kla mycket, det kunde lika väl varit jag som skrivit det och därför måste jag bara kommentera. Har följt din blogg sen ett par månader innan ni fick Keila, fick själv barn ett par veckor efter er och det har därför varit kul att följa er eftersom man känner igen sig. Men som du skriver, det är banne mig inte lätt när man fått barn, särskilt inte om man redan innan hade ett passionerat förhållande. Men det viktigaste är att man pratar pratar pratar, och att man gör det så snabbt det börjar gå utför och man börjar tvivla och undra om detta kommer att funka. Jag är också kass på kommunicering, men jag vet om det, vilket du också verkar göra så vi får kämpa på och tala om vad vi tycker och tänker och jag är övertygad om att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar eftersom det är det vi vill och känner! Många kramar till dig!
SvaraRaderaDet dina mmama sa är väldigt klokt, något även jag ska bära med mig i tanken.
SvaraRaderaGillade också din mammas kloka ord, något som tåls att tänka på i tunga tider!
SvaraRaderaVad skönt att höra! :)
SvaraRaderaÅh, Danni <3
SvaraRaderaÄr det någon gång en förhållande sätts i prövning så är det då man får barn!
Jag å Kenny har nog aldrig bråkat så mycket som när vi fick lilla Annie!
Även en tid nu när Kalle kom!
Jag har tänkt många gånger, NU ger jag fan upp, nu ska jag sätta upp mig på ny lägenhet osv.
Men jag vet att jag Älskar Kenny och det e han jag vill leva med. Han e en fin Kille! Men berg å dalbanan av bråk, glädje, bråk glädje är väldigt påfrestande för alla!
Sen så sänker ju killar å tjejer totalt olika också! Å det e ju inte alltid så lätt i alla läge! Men det gäller att kämpa, kämpa å åter kämpa!!!
Sen så tror jag att det är många "faktorer" som gör att man bråkar.
Tröttheten, egentiden, egentid med varandra osv.. Man ger inte det någon energi men man lägger det på att bråka... Är inte det lite konstigt?!
Skönt att höra att det inte bara e vi som har problem ibland!!!
Men givetvis tråkigt att ni har det lite jobbigt för tillfället!!!!
Du skriver en väldigt bra blogg och tar upp massa bra och olika ämnen! Tack för det!
Att älska någon betyder också att kämpa så
kämpa på Danni... Kram
När man får barn sätts vekligen ens förhållande på en stark prövning men tillsammans är vi starka. Som småbarnsföräldrar är det mycket sömnlöshet, en del måsten som i sig är stora prövningar. Känner igen mig i myyycket av det du skriver! Kämpa på så blir allt bara bättre. Kram på er!!
SvaraRaderaVilket ärligt inlägg... jag tror att jättemånga känner igen sig. Även jag ! Jag kände också av "lunken" när vi varit tillsammans i 4 år. Det satte griller i huvudet på mig. Vet inte hur många gånger vi hade de där samtalen och det slutade alltid med att vi var överens om att det vi verkligen vill är att vara tillsammans!! För min egen del hade jag lite svårt att acceptera vardags lunken. Spänningen och de där nykära försvann..inga rosa moln här inte! Men det blir trots allt någonting annat när de där spännande och rosa försvinner... för mig Kärlek !
SvaraRaderaJag skyller på alla jävla sagor och romantiska komedier. Så fort man får sin prins så lever man lyckliga i alla sina dagar....mmmm... i verkligheten är det liiiite mer kämpigt än så! Men det går!! Lite kämpande och ni vill ju vara tillsammans...och ni älskar varandra! Touché :)
Låter som att ni rett ut ett och annat igår iaf! Prata prata prata och sen prata lite till :)
Tack för öppenheten! Det är uppfriskande att läsa i en bloggvärld där det ofta bara stannar vid ytan!
Kram och lycka till!!
Ibland är det verkligen svårt, men man kan lösa otroligt mycket bara genom att prata.
SvaraRaderaDet är som du säger, man kan inte jämföra sig med några andra, för alla har verkligen sina unika problem.
Och jag tror verkligen inte att det är något par som bara lever på små rosa moln.
Ni har världens finaste lilla tjej tillsammans. Och det viktigaste för henne är nog att ni är lyckliga och trygga föräldrar oavsett om ni är tillsammans eller inte (självklart det ultimata är ju att ni är lyckliga tillsammans).
Men ni klarar det säkert!
Lycka till och kramar på er.