Så är dagen kommen... Den jag så länge gått och oroat mig för.
Hur ska Rasmus ta det? Hur ska vi ta oss igenom den? Den ligger fortfarande framför oss eftersom att klockan bara är elva på förmiddagen.
Åh älskade Sophie, jag gråter redan och då har jag inte dragit på mig den svarta klänningen än.
Minns du när vi vaggade runt som
valar på Valen i Trelleborg och var så uttråkade på att vänta på våra små bebisar. Fikade och shoppade bort tiden. Och så kom Keila och du vaggade vidare i väntan på "Lulle". Och så kom han äntligen ut till oss och din lycka var total. Jag tror aldrig du varit så lycklig, hel och frisk som du var den dagen när ni kom runt hörnet på ..., vidare upp på Sankta Gertrudsväg till mammas och pappas hus.
Dina ögon, ditt leende som lös upp hela allén och så tårarna av lycka som rullade nerför dina kinder där du satt i baksätet lutad fram mot bilbarnstolen i framsätet och Julian, ett dygn gammal. Och alla vi som väntade på er. Hela familjen på trappan, hoppandes, tjoandes och gråtandes...av lycka.
Kommer du ihåg?
Det här var vad du såg den dagen.
Vår fina "Lulle".
Idag gråter vi för att du togs bort från oss. Fina du. Jag ska aldrig glömma dig, så länge jag lever.
En dag möts vi igen. Jag räds inte den dagen, för jag vet att du är där och tar emot mig, torkar mina tårar och kramar mig.
Här var min väntan över... :)
Vi avslutade alltid våra kvälls-power-walks med en mjukglass på torget.
Så vi var säkra på "att inte förlora för mycket kalorier..."
Jag bjuder på bilden med mammas avlagda tights och skor. ;-)
♡
Ni träffas igen...
♡
Do not stand at my grave and weep,I am not there; I do not sleep.I am a thousand winds that blow,I am the diamond glints on snow,I am the sun on ripened grain,I am the gentle autumn rain.When you awaken in the morning’s hushI am the swift uplifting rushOf quiet birds in circling flight.I am the soft star-shine at night.Do not stand at my grave and cry,I am not there; I did not die.