onsdag 11 december 2013

It's (too) good to be true

Jag tänkte först "det här ska jag inte berätta för någon".
Men så tänkte jag, varför inte? Vad ska jag skämmas för? Jag är ingen supermänniska som glattar genom livet på en 'schrimpsandiwch'".

Nej, jag är som alla andra, jag köper kläder som ser underbara ut på modellerna men som får min lilla potatispåse till post-pregnancymage att se fruktansvärd ut. Att min flammiga hud efter ett varmt bad inte alls passar ihop med en sexig pyjamas får mig att byta om till heltäckande flanell istället. Och när Henrik säger, "prata med mig" kommer inte ett ord över mina läppar. Jag kan inte ens andas när han sitter tyst och väntar på mig. Jag önskar, men jag kan inte...
Så jag skriver det.

Sedan Etienne föddes har jag varit lyckligare än någonsin. Jag har två friska och underbara flickor.
Jag är så tacksam. Och rädd.
Många gånger under den andra graviditeten tänkte jag, kommer jag ha samma tur som med Keila? Är hon frisk? Är det något fel på henne? Nu dubblar jag risken för all skit som kan hända ett barn, en flicka, en ung kvinna, en vuxen. Dubbelt av allt.

Jag har skrivit det så många gånger förr, sedan Sophie dog, jag kommer aldrig känna mig lika trygg igen. Jag var trygg då Keila kom. Jag var oerfaren.
Nu när Etienne är här, alla känslor jag jobbar med... All rädsla.

Varje kväll jag ska gå och lägga mig brottas jag med döden. Jag är så in i helvetes rädd för vad som händer när man dör. Jag har varit alldeles för nära döden. Jag ville inte komma så nära men jag gav mig själv inget val. Jag ville inte missa en sekund med Sophie och jag satt och såg på hur ingen kunde rädda henne. Såg på när hon dog. Det gjorde vi alla. Och jag är så jävla rädd för att sitta och se när någon annan dör. En dotter kanske? En syster? En vän? Och jag är så jävla rädd för att vara den som ligger och dör. Som kämpar mot en svulst i kroppen som tar över dina sinnen, dina röresler, din hjärna, ditt hjärta och till slut din själ medan dina älskade sitter och håller din vita hand.

Jag är så rädd att det ska göra ont att dö. Vad händer när man dragit sitt sista andetag? Väntar någon på andra sidan på mig? Mormor? Eller är det bara svart, tomt...slut?

Imorgon ska jag träffa en kurator på min barnavårdcentral och fastän jag vet att hon inte kan gå in i min hjärna och svepa bort den här rädslan jag har ska det ändå bli himla skönt att få prata om den.

Det står jag för.

Mormor Ulla och baby Keila.


Jag har spelat den förr för er fina läsare men den sitter så djupt i mitt hjärta.
Lyssna och njut.

16 kommentarer:

  1. Tycker du gör rätt att prata med någon. När jag blev gravid med mitt andra fick jag samma känslor. Vet inte om man är naiv med första. Jag har också panikartade känslor om döden. Hur hanterar jag om mina barn lämnar mig, hur hanterar jag att jag kanske inte får se mina barn växa upp...många tankar men inga svar. Jag tycker du och din familj är otroligt starka och jag tycker det är bra att du skriver om allt och inte bara det underbara och glädjen.

    SvaraRadera
  2. Jag känner likadant. Min son är bara några veckor äldre än Etienne och just den känslan nockade mig totalt efter att han var född. Först känslan av att älska någon så totalt och villkorslöst, men samtidigt en nästan panikartad rädsla att något faktiskt kan hända honom... eller mig, hans mamma... eller någon annan i hans närhet. En insikt som ibland är svår att hantera och som måste få bearbetas, vilket inte är det lättaste.

    Lycka till!

    SvaraRadera
  3. Åh, vad jag känner igen mig. Sedan jag förlorade min bästa vän i cancer, endast 24 år gammal, så förändrades mitt liv. Döden är ständigt i mina tankar. När jag sedan fick barn, i samband med att Sophie gick bort så blev rädslan bara starkare. "Kan detta hända"? Kan man bli tvingad att lämna sitt lilla barn"? Nu har även en bekants lilla dotter drabbats av leukumi och en ny rädsla och skräck har skapats...Jag kan knappt unna mig vara lycklig längre, varje dag kämpar jag mot mina tankar "Tänk om...". Du är stark och framförallt smart, att du väljer att prata med någon om det. Jag hoppas att vi båda en dag kan bli fri från rädslan och bara njuta av livet <3
    Kram Jessica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt!!! Jag är också livrädd att mina barn ska bli sjuka och dö ifrån mig.
      Jag hoppas att den lilla blir frisk och får leva ett långt och härligt liv. Stor kram och God Jul.

      Radera
  4. Jag tyckte att rädslan för döden var något som kom när jag fick mitt första barn. Jag var fruktansvärt rädd att något skulle hända honom eller mig själv. Även om det blir bättre med åren så är jag fortfarande orolig tex när han är ute och kör bil (och då är han ändå 22 år idag...)
    Jag kan verkligen tänka mig att det blir ännu värre när ni har gått igenom det ni har gjort med Sophie. Att se döden komma och ta någon så ung alldeles för tidigt måste vara fruktansvärt.
    Det låter som en bra ide att gå och prata med någon. Kan du få hjälp att kunna kontrollera rädslan så vore det nog skönt för dig.

    Kram
    Marie

    SvaraRadera
  5. Har mailat dig!

    Lina L

    SvaraRadera
  6. Undrar om du har någon mejladress för är inte riktigt bekväm med att skriva här?
    Har precis som du två döttrar och brottas med exakt samma sak. Lever ett vanligt liv för övrigt men detta tär jättemycket på mig. Vet precis hur det är!

    SvaraRadera
  7. Tycker du är så modig som vågar berätta om hur du känner det!
    Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skrev i det här inlägget, och jag vet inte hur jag ska göra för att hantera all jobbig oro..
    Nu var det inte meningen att jag skulle skriva om mig, ville bara säga att jag verkligen känner igne mig i det du skriver <3
    Och jag tycker att du verkar vara en otrolig människa och en toppenmamma!

    Tusen kramar!!!

    SvaraRadera
  8. Känner igen mig så mycket, naiviteten innan första barnet och dödsångesten efter. Blir nästan provocerad av folk som inte är lika rädda för cancer som mig...För mig är det enda som hjälper att acceptera att det kan hända alla när som helst och att jag inte på något sätt kan påverka det genom att oroa mig.
    Sara

    SvaraRadera
  9. Jag tror du kommer må bättre att få lov att ventilera och prata med någon som inte har investerade känslor i Dig . Jag är ju terapi-Queen ...gått mycket och det har verkligen hjälpt . Så gå och lätta på trycket kära du !

    SvaraRadera
  10. Många känner som dig. Kram <3

    SvaraRadera
  11. Hoppas samtalet gick bra och att det lättat lite. Du är inte ensam. Kram

    SvaraRadera
  12. Möt dina känslor, det är så jobbigt, men du har igen det! Stoppa inte ner dom, det är då du mår shit, ta emot dom som en gåva! Anneli

    SvaraRadera
  13. Det är bra att du går och pratar med någon.
    Det måste man göra när man känner en sådan rädsla.
    Det är inte konstigt att du känner som du gör när du har gått igenom det du har
    med nära anhörigs sjukdom och död.
    Ibland är det lättare att prata med någon utomstående.
    Hoppas att altt snart känns lite lättare och bättre.
    Mia

    SvaraRadera
  14. Känner precis likadant. Mycket ångest över detta..

    SvaraRadera