Det börjar dra ihop sig

Jag har ringt flygmedicinsk idag och ska checkas inför första flygturen i november. Nya regler denna gång, efter Keila räckte det med att jag ringde och sa att jag hade en normal förlossning och att jag inte känt mig deprimerad efter.

Denna gången måste jag genomgå en hel undersökning. Men det skadar väl inte att kolla allt från blodtryck till syn och hörsel.

Tidigt imorse körde jag ensam till en läkartid och kollade en knuta mellan brösten. Massor av tankar for i huvudet i väntrummet. "Är det idag det börjar?, är jag dömd att dö?, Är det min tur att lämna mina barn?" Skakig gick jag in till läkaren som konstaterade att det var mitt bröstben som efter graviditeten med Etienne står ut lite och att det antagligen kommer lägga sig inåt igen men att det syns mycket eftersom att jag gått ner i vikt. "Jaha, men Gud vilken tur. Då är jag inte döende då?" sa jag lättat.

"Nej, haha men det är bättre att kolla upp det, visst?" svarade läkaren. "Det är en lättnad nu va?" 

"Jag hade dött om jag skulle dö nu", svarade jag. "För jag har sett den starkaste kvinnan jag någonsin känt dö. Av bröstcancer. 27 år. Lättnad? Det känns som att jag vunnit på lotto. 50 miljoner i månaden i 500 år". 

Tystnad.

Sen körde jag hem till mina lottovinster.

Kolla brösten tjejer. Och gå om ni misstänker minsta lilla hårsäcksinflammation. Inflammatorisk bröstcancer är inte en knuta. Det är en inflammation. 

Var rädda om er och era lottovinster.