De här två från HTKAF var på rea från förra säsongen.
Som hittat!
Gamla Svea är en favorit här hemma.
Tidigare år har vi kört på Emma med förra året gick vi över till Svea.
Klassiker is the shit!
Tänk er själv på midsommar i Småland eller på Öland eller var vi nu hamnar...
Som en dröm.
Tusen tusen tack för era tips och råd på trotsig tvååring! Super, super av er att ta er tid.
Men Mia, I'm sorry men sådana här kommentarer är bara såååå tråkiga och präktiga att jag inte vet vad jag ska svara.
Så det är okej om barnet kränker den vuxna då? Det vill jag för helvete INTE lära henne. INGEN får kränka och gör man det blir man tillsagd. Dessutom ska barn respektera vuxna anser jag.
Visst ska hon få behålla sin värdighet, det är hon själv som slänger bort den när hon förvandlas till gorillan. Och varför jag nämner henne som gorillan, för det är vad hon är mest lik när hon får sina utbrott. Till och med skriket påminner om ett djur. Och det här är en blogg som ska försöka underhålla läsare, därav humorn. (Oh my, du skulle sett det jag skrev först men sedan redigerade bort!).
Vi behöver ingen hjälp tack, så pass påläst är jag/vi att vi fattar att "terrible twos" är oundvikligt och allt handlar inte bara om yta här hemma. Det handlar om att dränka Keila i kärlek och skapa ett trygg och stark tjej som utvecklas och går igenom sina faser tillsammans med oss. Vi vill bara visa väldigt tydligt vad som är okej och inte, och jag tror på att säga ifrån och visa tydligt när barnet gjort fel. Jag pallar inte med daltande, jag ska ha en väluppfostrad flicka som kan uppföra sig bland folk när vi kommer ut på andra sidan. Jag kan inte sitta och prata med min lenaste röst och försöka få en liten tjej som skriker och sparkar på mig för att hon inte får som hon vill, att lugna ner sig. För det gör hon inte!
Barn kan inte sättas på vänt, jag tycker hon verkar vara en frisk liten tjej som signalerar att hon vill vara med sin mamma och inte vara något som inte stör! Jag försöker alltid tänka att det är jag som är vuxen, behålla lugnet och aldrig kränka, alltid låta barnen behålla sin värdighet. Men visst bli alla föräldrar och barn ovänner i bland.... Sen funderar jag på varför du skriver så här om din dotter, kanske kan ni få hjälp av någon så att allt inte bara handlar om yta / Mia
Mia; kränker man barnets värdighet bara för att denne får "sättas på vänt" ? Jobbar själv med unga vuxna som just saknat "att sättas på vänt" o dessa har stora problem med den sociala kommunikationen. Dessa unga människor säger själva att de önskar att någon vuxen hade visat dem när de var små, hur de skulle ha förhållit sig till vuxna! Att våga visa sina barn hur man ska "uppföra "sig, är att visa värdighet!
SvaraRaderaKunde inte hålla med dig mer, inte fan vill man ha sketongar som lever rövare och inte uppför sig. Nä man måste säga ifrån. Sedan att dom lever rövare och beter sig som gorillor =) det tillhör ju, men vägleder man inte då coh säger ifrån.. ja då blir det nog fan knivigt sedan.
SvaraRaderakram från mig
Hejar på dig Danni. Ser i mitt arbete så många ungar som har fri fostran.
SvaraRaderaDu/Ni gör alldeles rätt som vägleder er lilla goa tjej med var acceptansen för uppförandet finns.Hon ser ut att vara en välmående älskad underbar tjej./mimmi
Jag blir så glad när du skriver om gränssättning. Att det finns fortfarande föräldrar som tror på att sätta gränser för att vad som är ok och inte. Här är det en del trots med och gränssättningar är verkligen något vi jobbar med hela tiden. Stor kram och lycka till!
SvaraRaderaalla har väl trotsiga barn och ibland måste man räkna till 1000. de som säger annat lever i en fantasi värld. du verkar ha världens goaste unge med personlighet och temprament. tråkigt när det kommer sådana kommentarer... tror de flesta som läser din blogg ser att du skriver med glimten i ögat.
SvaraRaderaHåller med er helt och hållet! Det handlar ju inte om att kränka barnet, du hjälper dem att visa vad som är rätt och fel. Finns inget värre än föräldrar som "mesar" med sina barn. Barnet slår föräldern och responsen blir, nej man oj vad tokigt! Nej barn behöver en som säger ifrån! Tycker du verkar vara en grym mamma Danni
SvaraRaderaTror inte det finns så många föräldrar där ute som inte sätter gränser, har aldrig träffat sådana, det är nog en myt :-) Jag tror helt enkelt att olika människor sätter gränser på olika sätt och vid olika tillfällen. Det som är en gränsöverskridande handling för en person behöver inte vara det för en annan. Jag tycker att vi i detta land har bra hand om våra barn i allmänhet.
SvaraRaderaInte konstigt att samhället ser ut som det gör när föräldrar inte sätter gränser. Det daltas och mjäkas med ungarna. De får inga tillsägelser för dom kan bli kränkta. Allvarligt talat! Hur ska man klara sig ute i verkligheten om man inte kan hantera motgångar och tillrättavisningar?!?! Det funkar inte att lägga sig på golvet och gapa när man är 20 och inte får sin vilja fram. Barn mår dåligt utan gränser de vet inte vad som gäller och blir osäkra. Därför tror jag ungdomar idag bor hemma längre, har svårare att klara livet. De har blivit söndercurlade hemma. Tycker du gör helt rätt danni. Man måste visa vem som bestämmer.
SvaraRaderaSom fyrabarnsmor (alla vuxna och belåtna nu, dom är mellan 22 - 34) så tycker jag att ni verkar ha en riktigt sund barnuppfostran, er dotter känner sig garanterat älskad, oavsett vad som händer. Go for it, du är på rätt väg. Skulle gärna se fler som tar itu med sina barn medan dom kan rå på dom, kom igen när dom vuxit om er och ser ner på er, då kan ni stå där och känna er kränkta.
SvaraRaderaMed erfarenhet som fyrabarnsmor där alla nu är vuxna och belåtna ( mina barn är nu mellan 22 - 34 år) så tycker jag att ni är på helt rätt väg i uppfostran och jag hade gärna sett fler föräldrar ta itu med problemen när dom uppstår och inte när ungarna är tonåringar, för då kan man glömma att man kommer någonstans. Er dotter känner kärlek och då spelar det ingen roll hur upp och ner det går. Klart som tusan att gränserna gäller för alla oavsett ålder, hon testar för att få veta och ni säger ifrån, helt rätt. Fortsätt så och ni kommer att få den väluppfostrade, socialt trygga dotter ni önskar eftersom ni har visat spelreglerna. Go for it!
SvaraRaderaDet blir knivigt sen... tro mig.
SvaraRaderaBarn behöver struktur o gränser.
Annars växer dom upp till stooora gorillor.
Kram från mig.
Ha ha ha Danni, jag tycker du är störtskön!! Jag har haft två gorillor hemma, de är stora nu men lite gorilla-lik emellanåt ändå, men inte lika ofta :-)!
SvaraRaderaTack för idag! Jättekul att träffa dig. Hoppas det blir fler gånger.
SvaraRaderaKram
Läste det inlägget som åsyftas och det här. Ni säger att det är viktigt att visa barnen vad som är rätt och fel, och visa var gränser kan gå, och där håller jag med till fullo. Däremot måste man alltid fundera på vad som är felaktigt beteende och varför barnet gör som det gör. Jag kan tyvärr inte inte hålla med om att barnet i det här fallet verkar ha gjort ngt fel. Nu var jag ju inte med så jag baserar det hela på inlägget och lite antaganden +erfarenhet av liknande situationer.
SvaraRaderaTänk er detta, vi spånar lite: du sitter och fikar med en kompis, ni har supertrevligt, en nyfunnen vän. Ni kanske pratar om ngt väldigt engagerande. Du känner samhörigheten, ni har verkligen massor gemensamt. Du vill aldrig att den här eftermiddagen ska ta slut och du ser inte några tecken på att ngn i sällskapet har bråttom nånstans. Din man, som träffar andra vänner på samma ställe verkar involverad i sina diskussioner han också. Plötsligt kommer din man fram till dig och säger; nu ska vi hem älsklingen! Du ba, nej jag sitter ju och har det supertrevligt här! Nej men nu ska vi hem! propsar mannen. Va fan är det här lixom, tänker du. Mannen börjar ta fram din jacka och vill klä på dig. Du vägrar och får mer och mer panik, rör inte mig! Till slut får din man nog, tar tag i dig, lyfter upp dig över axeln och bär ut dig till bilen. Du skriker och sparkar i panik, lite som en bergsgorilla, så här kan man ju inte göra! Mannen sätter dig i bilen och skriker: NU ÄR DU TYST! Du blir stum och lite rädd och sitter och snyftar lite försiktigt, nu mer ledsen än arg. Sen pratar inte din man med dig på resten av dagen. Låter det behagligt? Skulle du kalla ditt beteende i den här situationen för trots? Och vad kallar du mannens beteende? Är det bara vanlig hederlig hustru-uppfostran eller är det integritetskränkande och lite märkligt? Och vad händer med dig om detta scenario återupprepas med jämna mellanrum? Ja ni förstår nog vid det här laget vad jag försöker säga, hoppas jag. Barn är människor precis som vi. De har sin egen person och sin egen integritet. När någon gör våld på den blir de arga, precis som du och jag skulle bli. Det ni kallar trots kallar jag för sunt självförsvar. Nu vet jag att man aldrig ska använda sig själv som ngt gott exempel, då alla barn är olika, men jag har aldrig upplevt ngn "trotsålder" eller "terrible twos" med mitt barn. Jag tror att det handlar om vad man som förälder har för inställning till "trots". Om man ser det som jävulskap, då blir det väldigt svårt att förstå och hantera. Om man istället ser dessa kraftfulla uttryck som ngt sunt och ngt som barnet behöver i sin utveckling, då blir det mycket lättare att hantera.
Självklart ska man säga till på skarpen om barnen springer runt och välter bord på ett café eller slår andra. Självklart ska man visa var ens egna gränser går. Men man måste alltid försöka förstå situationen ur vilken "trotset" uppstår. Det finns alltid en orsak till trots, för barn har åxå gränser, som de inte vill ska passeras. Och hur ska man lära ett barn respekt om inte genom att själv utöva respekt gentemot det?