Supergod fika med kaffe, smoothie och Pontus hemmabakade bullar som smakade fantastiskt!
Småtjejerna lekte fint och störde knappt.
Ja, tills vi skulle åka hem då Keila plötsligt förvandlades till en bergsgorilla på steroider.
Hon skulle inte åka hem! Och hon skulle inte ha skor och jacka på sig.
Så, så fick det bli, jag bar ut henne skrikande och sparkandes i bilen alldeles genomsvettig och med tårar i ögonen och när vi var utom hörhåll skrek jag: NU ÄR DU TYST!!!
Och vet ni vad? Hon satt tyst som en mus, bortsett från lite snyftande då och då, hela vägen hem.
Vi har fortfarande inte pratat...
Fan vad trött jag är på hennes trots! Hon blir som förbytt och jag blir livrädd när hon börjar för jag vet hur det slutar, att hon gråter och jag gråter och det känns så jäkla pissigt och dagen är förstörd.
Trotsar era ungar?
Jag tycker det är helt omöjligt att behålla lugnet och
prata i en mild ton och förklara vad man får och inte får göra.
Typ omöjligt...
Det är du som mamma som ska sätta gränserna för denna lilla människa så hon kan leva i detta samhället. Det blir synd om henne annars i hela hennes liv. Det är inte roligt att behöva ta i så men en dag kanske hon tackar dig att du lärde henne att uppföra sig;) Det är ett jobb som måste göras om du älskar din unge!
SvaraRaderaMan är bara människa och till slut tar tålamodet slut! Hos alla vad dom än säger! Personligen tycker jag det är sunt att man nån gång säger ifrån på skarpen.. daltar man med barnen hela tiden så kommer dom bli små monster till slut! Ryt du till ibland.. det behöver både du o keila! Hon älskar dig ändå.. :)
SvaraRaderaJag får nästan lite dåligt samvete när jag tänker på hur skonade från trots vi varit. Var/är vi så stränga??
SvaraRadera"U" berättade dock att när E var liten och det var snö ute så var det inte lönt att gå ut, för då kom vi inte in. Och när vi var på öppna förskolan och skulle fika så lekte han tills vi skulle gå hem, och då kom han på att han inte fikat. Då blev det liv i luckan. Då var han visserligen i samma ålder som Keila. Sen kom A och sen har det inte varit så mycket trots, däremot hyss.... Och tävlingar, tävlingar och tävlingar!! Så man höll på att bli galen....
Reagerar ibland när jag hör skrikande barn i affären. Så lät aldrig våra barn. Visste de att det inte ens var lönt att försöka??? A kunde ibland komma och säga, -jag får inte denna va?? Usch vad hemskt, när jag tänker efter. Men de är allt goa mina "små" grabbar. E 15 och A snart 13... Hoppas inte ordspråket "små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer" stämmer. Jag och U är helt övertygade om att ni uppfostrar Keila på ett mycket bra sätt.
Kram på dig
Micke
Det är svårt när dom ändrar sig på 1 sekund! Jag försöker undvika sådana konflikter genom att varna 20 minuter innan vi faktiskt ska åka hem, sen 5 minuter innan "avgång" varnar jag igen. Självklart ska man kunna säga ifrån, inget fel med det sålänge man förklarar varför man blev arg :)
SvaraRaderaMVH Malin
Känns igen allt för väl då vår 3åring är über trotsig just nu!!!
SvaraRaderaDu e inte ensam då jag tror att alla går igenom detta mer lr mindre! Helt ok att ryta ifrån och ja det tär på krafterna med de små liven när de trotsar!
Sofie
Fy fan vad min dotter har betett sig i perioder. Trotsen kommer och går hela tiden. Hon fyller 5 år om 2 mån och beter sig som om hon kommit i tonåren. Idag var hon oerhört tyken, lyssnade inte och slog mig samt försökte bita mig. Jag blev tokförbannad skällde och tog henne hårt i armen. Hon skulle sitta stilla på ett ställe tills hon kunde uppföra sig men sprang iväg hela tiden gapande och skrikande. Tryckte nästan ner henne och kände mig lite hemsk men vad fan barnen ska inte få bestämma eller uppföra sig illa. När jag satt tillbaka henne i skämshörnan tillräckligt många ggr satt hon och grinade. Då hade jag vunnit striden. Hon fick sitta 4 minuter sedan bad hon om ursäkt.
SvaraRaderaTill den första anonyma kommentatorn, sätta gränser är väldigt svårt när de är mitt uppe i ett trots-utbrott. Har du barn själv som är eller har gått igenom trots undrar jag? Och barn är just barn, de uppför sig inte alltid och ibland tycker jag att de ska få vara barn och inte alltid uppföra sig korrekt.
SvaraRaderaMen iaf.. Jag har själv en snart 3åring här hemma. Och ibland tog det mig en timme att få på honom kläderna på dagis och då var vi båda helt genomsvettiga när vi väl kom till bilen och vissa dagar satt vi båda och grät tillslut. Vissa dagar lyckas jag behålla lugnet och bara vänta ut honom, men jag måste erkänna att jag också brister och skriker på honom. Det är så jäkla svårt med trots! På dagis har vi iaf kommit fram till att jag ringer 10-15 min innan jag kommer så börjar dom förbereda honom på att jag snart kommer och så klär de på honom. Funkar utmärkt nu och det är bara knata in, prata om dagen och sen ta honom i hand och gå hem. Så var det inte för en månad sen! Men så kommer ju trotset inte bara vid hämtningarna heller..
Håller med dig!
SvaraRaderaHar två killar (8 och 3 år) och 3-åringen blir också som förbytt när han får sina trots-utbrott!
Försöker va lugn men ofta slutar det tyvärr med att jag blir en 3-åring jag med och höjer rösten/skriker tillbaka:-(
Men det är fasen inte lätt att behålla lugnet tyvärr:-(
Stor kram till dig!!!!
Tar 35 min att gå hem från dagis. Den normala tiden för den sträckan är 2 minuter.
SvaraRaderaHan slåss och sparkas på dagis, ssliter i mig. Han är sänd av satan. Så enkelt är det. Har ingen annan förklaring.
Du är inte ensam Danni!:)
SvaraRaderaMen ett tips är att förvarna innan, man känner sig som en tjatig mamma, men jag tycker det går lättare då.
Säg vad ni ska göra i god tid, och sen ett par gånger till innan det väl är dax. Hjälper lite iallafall:)
Åh vad jag känner igen mig! Det är svårt att behålla lugnet i trots. Stor kram
SvaraRaderaHär är en till som har svårt att behålla lugnet när trotsen slår till. Efteråt känner man hur ångesten kommer för att man röt till, men jag tror nog att det inte är sådan större fara i slutändan. Min tös verkar må gott ändå fast vi ryker ihop lite då och då. Det tror jag att din också gör :)
SvaraRaderaJag tror söta Keila vill ha mer egentid med bara mamma och pappa. Kompisar har man i första hand på dagis. Hemma var det i hennes ålder inga kompisar och vi gjorde grejor i familj och med grannarna typ uteverksamheter....Det var 80-90 talet. Kanske stressar alla dessa aktiviter i vardagen. Res dock med gott samvete, men bara med familjen. Dessa små barn behöver inte en massa personer, utan tryggheten...ps försök få nappen bort på något sätt. Jag lämnade aldrig napp med till dagis. Tog bort den förre...En mamma
SvaraRaderaJag säger bara petrakranzlindgren.se, hennes artiklar har gjort mig till en så mycket bättre mamma! Läs och ta till dig, hon skrev om trotsiga barn nyligen.
SvaraRaderaAnette
http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/
SvaraRaderaBarn kan inte sättas på vänt, jag tycker hon verkar vara en frisk liten tjej som signalerar att hon vill vara med sin mamma och inte vara något som inte stör! Jag försöker alltid tänka att det är jag som är vuxen, behålla lugnet och aldrig kränka, alltid låta barnen behålla sin värdighet. Men visst bli alla föräldrar och barn ovänner i bland.... Sen funderar jag på varför du skriver så här om din dotter, kanske kan ni få hjälp av någon så att allt inte bara handlar om yta / Mia
SvaraRaderaBarn förstår och läser känslor bättre än vad de förstår ord. Så av den enkla anledningen är det ofta när man visar barnet att man blir riktigt arg som de förstår vad man menar och att man menar allvar. Min dotter är 3 år (4 år i augusti) och hon blir bara mer arg/upprörd/trotsig och jag tjatar hål i huvudet på henne. Jag säger till skarpt två-tre gånger, alltså får hon chanser att göra som jag säger tex vid på klädning, hon vill alltid klä på sig själv, men gör hundra andra saker samtidigt. Hon får sina tre chanser att göra det och gör hon det inte då så klär jag på henne, punkt slut. Varför ska man vänta ut barnen? Varför ska barnen bestämma när man ska gå?
SvaraRaderaEn förälder som gör allt precis så som sitt barn vill eller gör allt för att undvika konflikter med sina barn är en curlingförälder. Min åsikt är att dessa curlingföräldrar gör sina barn en stor jävla otjänst. Livet är ingen jävla Disneyfilm. Man har både med- och motgångar och detta måste även barnen förstå, man får inte hela tiden som man vill vare sig man är barn eller vuxen. Jag tycker du gjorde helt rätt, Danni. Man måste visa barnen fasta gränser. Utan fasta gränser blir barnen bara förvirrade och otrygga. De kommer alltid testa gränserna, det ligger i ett barns omedvetna psykologi att testa gränser. Enligt mig har du, Danni, sunda åsikter om ditt barns uppfostran. Fasta gränser, trygghet och obegränsad och ovillkorlig kärlek.
Kram på er!
Ida-Maria Estehag, mamma till Ebba 3,5år och Aston 2år