Igår gjorde jag inga armband alls.
Jag orkade inte. Jag bara tittade på det och kände att jag behövde en paus.
En paus från alla de tankar som far i huvudet när jag sitter och pillar.
På Sophie, på orättvisan, på Julian och Rasmus. På varför jag inte varit vid graven än.
Varför drar jag mig för att gå dit, varför orkar jag inte det?
Varför är det så himla jobbigt?
Ångesten kryper längre och längre upp mot halsen.
Jag vankar oroligt av och an här hemma, är irriterad på Keila när hon
stökar och välter ut glas, kladdar och leker.
Jag är så trött på mina egna ord, på min sorg, mitt skrivande och ångesten.
På ångesten som snörper ihop mitt bröst så att jag inte kan andas.
Varför åkte jag inte till mormor och åt ost- och skinkpaj?
Vad var det som var så viktigt så att jag inte hann?
Jag kommer aldrig kunna äta ost- och skinpaj hos mormor igen.
Och det får mitt hjärta att gå sönder.
Det är därför jag är orolig och har ångest.
För allt jag inte hann innan de dog.
Som tur är har jag hjälp från världens finaste människor.
Någon av er kanske får ett armband som Julian varit med att göra.
Älskade unge.
♡
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
Mikael Wiehe
Åh <3 Det är sådana tankar som kan äta upp dig inifrån, dom måste oxå få finnas där, men dom får inte ta över.. tänk på allt fint ni har haft! Följt din blogg länge, och är helt övertygad om att du var en guldklimp i både din mormors och i sophies liv, och att du fortfarande är det för många! Även för mig :) Man behöver inte vara tiptop jämt, man får ha dåliga dagar och bejaka dem oxå, som en del av allt :) styrkekram till dig!
SvaraRaderaMåste vara så jobbigt för er, att mista någon så nära kan jag inte ens föreställa mig. Känn ingen press med armbanden, det blev väl lite större intresse än du hade tänkt dig, ta det när du orkar. Man funderar ibland på varför, varför ska de drabba vissa medans vissa lever tills de blir 100 och vill inget hellre än att få somna in. Livet är komplicerat och vissa får stå ut med mer än andra. Kanske förlusten av Sophie kan göra er starkare såsmåningom, ta vara på livet som jag tycker är världens svåraste uppgift, stanna upp och njuta av det man har och minnas de i himlen med glädje och fina minnen. Vill ge er många kramar!! Mikaela
SvaraRaderaAtt sörja någon tar tid. Massor av tid. Och det måste det få göra. Ta din tid Danni. Många styrkekramar <3 /Frida
SvaraRaderaTänk på allt fint ni hann med! Gläd dig åt dem, låt det fylla dig, och låt tårarna rinna! Det lättar! Sorgen finns där men den ändras med tiden. Kram
SvaraRaderaKänn ingen stress med armbandet! Du är välkommen när du orkar och har en stund över.
SvaraRaderaDå finns det kaffe och mer bebismys och så får jag kanske träffa din söta lilla Keila.
Stor kram tillbaka <3
Du är inte ensam över att ha dessa tankar! Jag hade liknande när mormor dog...
SvaraRaderaAtt sörja tar tid och det får det göra!
Låt inte armbanden bli en börda för dig utan jag tror säkert folk har förståelse om det tar lite tid innan de levereras...
Kram Sofie
Tänk på allt du faktiskt hann med tillsammans med dem ! Sophie skrev ju ofta hur fantastisk du var. Du var där !
SvaraRaderaJag kan inte er sorg, men jag kan ångest och det är hemskt att leva med !
Du kommer hitta din väg igenom, hoppas du får fin hjälp!
Du borde få hjälp med dina armband,det måste vara jättemånga ju
Snälla, söta, du. Alla gör vi så gott vi kan och så mycket eller lite vi förmår för stunden. Gläd dig åt alla de fina stunder ni hade tillsammans istället, jag lovar, de vet :) Har själv min mormor på sjukhus just nu, man hinner tänka mycket.....
SvaraRaderaKram
Kram!
SvaraRaderaKära Danni!
SvaraRaderaI bland är det bara så tungt att leva. Man tycker att man har så många måsten som man egentligen inte alls behöver. Ta det i din takt, du är så himla bra precis som du är. Du gör allt du förmår och det syns och märks. Var rädd om dig! Kram Eva
Lyssna på Freddie Mercurys sånger Show must go on och Theese are the days of our lives. De skrev han när han var döende i AIDS. Dessa sånger är fantastiska och texterna är vackra och betyder något. Du verkar lixom jag älska texter som har mening och berör.
SvaraRaderaJag har det så fortfarande efter 9 år. Jag kan inte gå till graven utan att börja gråta. Min man frågar många gånger om vi inte ska gå upp men det är något jag vill göra själv. Det känns dumt och börja gråta efter 9 år. Jag har fortfarande dåligt samvete för jag var ute och åt middag och kom hem så sent att jag inte kunde ringa henne. Jag såg att hon ringt på kvällen men jag visste att hon förmodligen sov. Om jag bara hade ringt så hade jag fått reda på vad hon ville. Ville hon har hjälp, visste hon vad som var pågång. Många frågor som man aldrig får svar på. Det blir lättare men det blir nog aldrig bra...
SvaraRaderaÅh, förlåt om jag inte alltid kikar in här men det rör upp så mycket hos mig när du skriver. Häromdagen var det 22 år sedan min bror dog i cancer
SvaraRaderaDitt inlägg berörde djupt och jag sitter här med tårar i ögonen. Tror många kan relatera till det du skriver och känner. Just den där känslan av allt man borde gjort men som faktiskt en dag kan vara för sent. Men vi är inte mer än bara människor och det innebär att vi är mänskliga och kan göra fel som för stunden kanske kändes rätt. Ingen har patent på sanningen. Fokusera på det goda i livet för det finns så mycket och när jobbiga dagar sänker oss, kämpa inte emot utan låt det få komma. Acceptera att så här känner jag nu och det går över, det varar inte för alltid. Styrkekramar till dig och till alla som känner att dom behöver en <3 / Helena
SvaraRaderaOavsett vad man gjort eller inte gjort så kommer de tankarna efteråt att man har dåligt samvete för allt som man inte hann med att göra...Jag tror att du har varit ett stort stöd för de båda...Det är naturligt att känna så efteråt..Försök att tänka på alla de fina stunder ni fick tillsammans istället...O graven gå dit när du känner att du är redo för det..När min mormor dog tog det 2 år innan jag gick dit..Trots att jag tänkte på henne dagligen..Hoppas att det inte gör något att jag har länkat din sida med armbanden..Försök att finna styrkan hos varandra...Många kramar trots att jag inte känner er..
SvaraRadera<3
SvaraRaderaKänner ångesten genom ditt skrivande.När jag genomgick depression och ångest lyssnade jag på den låten om och om igen. Den är verkligen bra! Jag tror att många känner att de inte hann med allt de velat göra med den som gått över till andra sidan. Men vi är bara människor. Vi är inga supermänniskor. Stor kram till dig. Vad duktig du är med armbanden! Kram
SvaraRadera