Julefrukoooost, självinsikt och Bryan Adams

Nä, inte riktigt men frukost med julmusik blev det här hemma i helgen i alla fall.
Henrik och jag har suttit och pratat, jag har gråtit och skrattat och Henrik har bara skrattat.
Jag har bara sett honom gråta två gånger på våra fem år.
När Lillan drog sitt sista andetag på Gylle Småjdursklinik lämnade han rummet i tårar. Vår Falcor. 
Och så grät han när Keila kom upp som en kladdig geléklump på mitt bröst, fast han skrattade samtidigt och så var han röd i huvudet av alla känslor men tårarna rann...

Anyway, jag har förstått att jag inte kan laga allt. Laga alla. Laga relationer som inte vill eller kan lagas.
Jag måste lära mig att släppa taget jag med.
Jag är ju mellanbarnet, the 'fixer', jag plåstrar och fixar och donar så att alla ska må bra och gör jag fel kräks jag av hur illa jag mår. Jag måste försöka låta mig sluta påverkas så mycket av sådant här.
Det äter upp mig inifrån och klumpen i magen växer.

Så mycket har gått upp för mig denna morgon, jag ser att jag inte gjort allt det som krävts i heller. Jag är inget offer, jag är lika skyldig i så fall. Henrik fick mig att inse detta. Jag kunde gjort annorlunda och mer, men telefonlinjen går på båda håll och det är bara att smärtsamt inse att viljan inte funnits där för någon av oss...
Och hela tiden har jag gått runt och känt såhär för en grej men när det egentligen är så mycket mer än det.

Jag vet bara en sak och det är att ingen är en vinnare här. Alla förlorar.