Far away hurts a little bit

Jag är en romantiker.
Alltså hade ni läst det jag skriver till Henrik när jag ska jobba/flyga ibland så är det som om jag ska dö varje kväll.
Jag kan inte hjälpa det. Jag lever mitt uppe i all verklighet och att man vet inte vad som kan hända. Iaf inte i Malmö...

Ibland när jag ska säga hejdå tror jag att det är sista gången jag ser honom. Sjuk i huvudet eller bara realistisk? Det kanske framtiden utvisar?
När vi träffades kunde vi inte låta bli varandra. Men vi rörde inte varann på sex månader. Vi låg i varsin soffa, stirrandes i taket med händerna på varsin filt. Snackade om obetydliga saker och tog hänsyn till våra före dettor. Ibland kan jag bli sur när någon säger att han vänstrade med med mig när han var ihop med före dettan. KOM IGEN! JAG VÄNTADE I SEX MÅNADER!

Det var över och förbi när han väl tog min hand, kysste mig i rökrummet på Plysch och gick hand i hand genom tysta gator till sin lägenhet på Slottsgatan och lät mig sova under samma täcke som honom.

Kom inte och säg att jag är "den andra kvinnan" bara. Då blir jag liksom lite arg.