Era fina kommentarer. Ni skriver att min text gick rakt in i era hjärtan.
Jag säger detsamma. Tack.
När man ibland inte förstår varför världen gör så ont. När vissa människor rycks ifrån oss och andra står kvar med tårar rinnande ner för kinderna och hjärtat i tusen bitar. Var finns svaret? Och vad är frågan?
Jag har tagit detta så hårt. Varje dag har jag mått fysiskt illa. Ett illamående som aldrig lägger sig.
Jag kan inte förstå det. Jag vill inte.
Jag skrev rakt ner i tangenterna vad jag kände i mitt hjärta. Om våra fina minnen.
Om de här människorna som inte längre finns. Jag vill aldrig glömma dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar