Ett sista farväl

Igår tog vi ett sista farväl i Vellinge kyrka av vår älskade Jane. Fantastiskt många människor fyllde kyrkan och jag tror inte ett öga var torrt. Jag blev så rörd att så många människor var så ledsna. Då förstod jag hur många Jane berört, hur många som faktiskt mår dåligt över att hon inte finns i deras liv längre.

Det var ett svårt avsked, jag såg ingenting genom tårarna. Blommorna, människorna, psalmerna allt var en enda suddig  röra. Jag ville hela tiden vakna upp ur mardrömmen och se Jane sitta på första raden och hålla om sin familj. Att vi begravde någon annan, en gammal människa som levt hela sitt liv. Inte bara halva.

När jag skulle somna igår la jag mig tätt intill Keila och kände tacksamhet för att min pappa inte somnar med brustet hjärta och att mina syskon inte gråter sig till sömns. Men vi är inte skonade någon av oss.
Vi somnade alla med brustet hjärta och tårar rinnande ner från våra kinder igår. Vi saknar alla Jane och vill ha henne här hos oss.

Älskade Jane, vila i frid. ♡

♡