Från det att vi tog hem henne från BB har hon varit världens lättaste unge men sedan inskolningen på dagis började för en dryg månad sedan är hon ett monster. Jag till och med drömmer mardrömmar om henne.
Är det fler 1,5 årings-föräldrar som känner igen sig eller måste vi ringa Max von Sydow?
Jag fattar att det här med dagis är en stor förändring och att hon tar ett enormt utvecklingssprång i och med detta men hon är helt och hållet omedgörlig ungefär hela dygnet.
Keila har alltid sovit i egen säng. Helt enkelt för att jag och Henrik inte kunde sova med henne i vår säng eftersom att vi var rädda för att krossa henne när hon var ny.
Hon har sovit hela nätter i princip sen hon kom till oss med undantag för ett nattmål de första halvåret. När dagisinskolningen började vaknar hon vid två-tre tiden och skriker som en stucken gris tills vi tar upp henne.
Vi tar in henne hos oss, pratar lugnande och hon somnar om. Ligger på tvären, sparkar oss i ryggen, slänger en hand i våra ögon osv. Hon drömmer mardrömmar varje natt och skriker och gråter.
Jag vet att dagis får barn att sova sämre om natten pga alla nya intryck men NÄR går det över?
(Och ja jag vet att alla barn är olika men jag är fett otålig just nu ;-)
Och så är det det här med att åka vagn. Eller den egna viljan. Jisses! Att åka barnvagn går bort.
Hon vägrar. Hon skriker konstant när hon sitter i vagnen. Vill inte! Kastar nappen. Försöker slå mig om jag närmar mig henne för att försöka lugna. Vrålar och vrider sig.
Jag hade tårarna i ögonen igår när jag gick hem från lekan. Jag orkar inte bära henne hela vägen, vilket hon vill.
Vad gör man? Ska jag bara stå på mig och låta henne bli hysteriskt ledsen, och jag med för den delen. Eller ska jag göra som hon vill och slippa all hjärtesorg? Allt bråk. Vem vill bråka såhär liksom?
Jag tycker det är skitjobbigt.
Hon som älskade att åka vagn och titta på fåglarna i parken och som sov så gott i sin egen säng.
Varför är hon så arg? Påverkar dagis henne verkligen så negativt vet i fan om det är värt det alltså... :(
Argbiggan kan själv gå även om det tar timmar....
Många känslor brottas med varandra i den här lilla kroppen...
Några tips från andra föräldrar bitte!
Update: Tusen tusen tack för era kommentarer. Det finns alltså hopp för oss.
Det finns fler monsterungar där ute. Ni anar inte hur glad det gör mig ;-)
Det är säkert samma dryga jäkel vi råkat ut för ;) vi tar en lekdejt inom kort och spyr lite galla över dem ;)
SvaraRaderaEllen ratar också vagnen, men blivit bättre nu igen, för ett tag sen var det hopplöst! och tar jag väl upp henne och låter henen gå, då får jag aldrig ner henne igen ;) och går gör hon kanske i 5 minuter sen vill hon att jag bär henne, men det gör jag icke, då får hon fan skrika! det blev lite bättre när vi vände vagnen bort från oss, har den bara emot oss när hon är riktigt trött!
kramar på dig och argbiggan!
Jag har dessvärre inga tips att ge men kan försäkra dig om att det är normalt för åldern! Mina tjejer är 16 mån och beter sig precis likadant. Jag får trycka ner dom i vagnen (ev muta med nått gott), de vaknar tre fyra gånger vardera per natt, sitter upp i sängen och skriker hysteriskt! Maten kastas på golvet, smöret kletas i håret och humöret är helt crazy, ena stunden rasande för att nästa sekund Lomma gosandes å vilja kramas i massor. Och vi har inte ens börjat skola in ännu. Så förskolan har nog inte gjort Keila till detta monster utan det är nog helt enkelt en fas. Som vi iofs har haft i ca två månader nu :P
SvaraRaderaHoppas någon annan har bra tips!
Tjingeling Ida
Försök att bejaka hennes känslor istället för att stå på dig, ta god tid på er och försök att inte stressa upp dig. Hon kanske inte är redo att börja dagis än, alla barn är olika, men det upplevs väl som traumatiskt för henne att lämna din trygga famn och bli lämnad. Försöker inte på något sätt ge er dåligt samvete men mitt tips är att ta det lugnt, bejaka känslorna och var tillmötesgående, tror det är en vinnande taktik. Finns det t.ex. möjlighet för er att stanna kvar en stund på förskolan när ni lämnar? Så att lämningen inte blir så hastig?
SvaraRaderaOj vad jag känner igen mig, eller snarare mina barn! :)
SvaraRaderaVisst har kanske förskolan en del i hennes beteendeförändring, men till största del är de lilla tjejen som utvecklas och testar nya gränser, allt för att kunna komma till nästa stadie! Har gått igenom en del sådana här perioder under mina fem år som mamma, men mina kompisar med äldre barn bara skrattar rått och säger: "Vänta du bara, om du bara visste vad som väntar dig skulle du njuta!"
Men försök se de som gamla tanter säger, att varje ålder har sin charm! (även om de inte är lika charmigt när man står mitt i de med en skrikig unge liggande på marken!!!)
Skickar en ordentlig styrkekram, jag vet att dem kan behövas en del dagar!
OJ vad jag känner igen det! Agge kan förvandlas till ett monster på två röda. Han har faktiskt (peppar peppar) varit mycket bättre de två senaste dagarna. Men i Nice var jag i chock emellanåt. Han skulle INTE sitta i vagnen, INTE bäras, INTE gå och INGENTING var roligt. Så vad gör man?? Ingen aning faktiskt. Jag tror att man ska stå på sig och välja sina fighter....men vet samtidigt att man inte alltid kan välja och inte alltid klarar att stå på sig.
SvaraRaderaKram
De första två veckorna på förskolan så sov Tove likadant som Keila. Hon vaknade på nätterna och skrek och grät en stund.
SvaraRaderaTove testar verkligen våra gränser just nu, och det tär på tålamodet :)
Vad jobbigt det låter!! Min sessa har också varit väldigt enkel sen hon kom hem från bb, jag bara väntar på den dagen när allt ska vändas upp och ner och hon ska bli fröken tvärt i mot!! Men än så länge är hon så himla simple! Du har iallafall en helt fantastiskt söt unge
SvaraRaderaTack Mina. Ska kolla tänka på det du skrev.
SvaraRaderaAnna Z, skönt att Agge också är ett monster ibland. Alltså inte för er utan för mig ;-)
Sanna, älskar att det blir värre... eller inte ;-) Men jag hade det på känn.
Hanna, Keila har åkte framåtvänd länge men det hjälper inte. Vi får ses i en park där de kan springa benen av sig ;-)
Ida, TVÅ stycken!? hua... jag beundrar dig ;-)
Tack för era kommentarer allihopa.
I hear you, sister! Känner igen det där... Kommer med jämna mellanrum...typ hela tiden. Trots, bråk och ja, riktiga mongovarningar faktiskt! Sån tur är, går det längre mellan "perioderna". En vän berättade om sin pojke 1,5 som precis börjat på dagis. Han skrek som en galning varje natt, ungefär vid samma tidpunkt. Han hade "nattskräck". Drabbar under den djupaste sömnen. Dom fick rådet av Bvc att väcka honom strax innan den tidpunkten varje natt, för att bryta beteendet. Det hjälpte och nu sover alla gott igen:-) Ang argbiggan, mycket vilja och ord vill säkert ut och hon pratar väl inte ännu... Då är det inte lätt att få sin röst hörd. Och ja det är en paradox och balansgång mellan att avvakta och givetvis låta henne visa vad hon vill samtidigt som hon inte alltid ska få sin vilja igenom;-) Vända vagnen är bra tips. Håll ut, stå enade, tillsammans e vi starka :-) Rå om varann <3 varm kram
SvaraRaderaJohanna, du är så jävla kul!
SvaraRadera"Mongovarningar", "Stå enade, tillsammans e vi starka". Jag och Henrik garvade gott. Du är så jäkla härlig.
Kram på dig och tack för orden.
Håller med att det går i vågor. Elias hade en sån period, tror nog det vara samma ålder som keila. Sen gick den över ett tag... But now it's back again!
SvaraRaderaHar inga bra tips tyvärr. Men har också hört att väcka barnen en liten stund innan den tid de brukar börjar skrika på. Hann aldrig testa det för Just när jag tänkte testa så sov han hela natten igen.
Har tänkt på lämningen på dagis? Lämnar ni över henne från famnen till nån av fröknarna? Vi gjorde det först, men då blev Elias alltid ledsen, så jag satte mig på huk och satte ner honom på marken. Så stod han hos mig ett tag och sen stack han iväg och lekte. Så vi gjorde så och i början stod han hos mig en bra stund, men det försvann snabbt. Nu sticker han direkt.
Idag skulle han inte ha byxor på till dagis. Så dom fick åka på med tvång.... Monster har vi alla:) kraaam
I juni hade jag skrivit ett inlägg i min blogg om Ett Monster:) så du är inte ensam:) skrivit att han fick utbrott och kastade sig och blev sur!
SvaraRaderaVet också att han vaknade om nätterna, så det verkar inte vara ovanligt.... Men det går över, och kommer tillbaka. Tror det är meningen att vi mammor samlar tålamod och kraft emellan omgångarna....:)
Hej Danni. Blir lite ledsen när jag läser ditt inlägg. Forskning har visat att barn inte har något behov av dagis förrän vid tre års ålder. Keila är inte redo för dagis. Hela hennes värld har vänts upp och ner och nu agerar hon utåt för det är det enda sätt hon har att kommunicra sin frustration på. Finns det ingen dagmamma i ert område ni kan placera henne hos istället?
SvaraRaderaKram
Här kommer en länk som kan vara intressant för er att
SvaraRaderaläsa:http://hemmaforaldrar.se/forskol_for_de_allra_minsta.htm
Ush, förstår att det känns jobbigt... Det ända tröstande jag kan säga är att det är en fas och att det kommer gå över. Nu kan det bara bli bättre, right?! Pisstråkig svar men jag vet hur du har det, har gått igenom (nästan) samma grej med min förstfödda huligan! ;) Försök se ljuset i tunneln! :)
SvaraRaderaHa en mysig helg!!
Har inga bra tips att ge dig eftersom jag är en av dom där ofrivilligt barnlösa (it sucks, vill också ha en liten sur nuttis)
SvaraRaderamen ohg vad söt hon är,monster eller inte!
Tror det kommer bli bättre iaf!
Ha en härlig helg!
Alltså Danni, du förstår inte hur härligt det var att läsa... Jag är ledsen men fan va skönt att jag inte är ensam i denna kamp! Det tar oss 45 minuter att komma hem från dagis, dagis ligger 400m bort!! Zack tokvägrar, han blir galen och skriker som en stucken gris om jag sätter honom i vagnen! Och nätterna, helt plötsligt vaknas det 2.20 eller 4.40 om vi har tur!! Vadan detta?!?! Men men övriga har väl säkert rätt i att alla omställningar spelar dem små liven ett fett spratt! Ville bara att du skulle veta att du min kära vän inte är ett dugg ensam:-)
SvaraRadera