Bara vara

Hemma.
I trygghet, värme och med kärlek.
(Ok, inte varje dag men oftast ;-)

När man tänker att det nog inte blir värre än såhär så är det precis så det blir. De dåliga nyheterna haglar över oss.
Jag vet att detta låter hemskt men det är dags för en annan familj att ta över stafettpinnen. Vi har fått vår beskärda del av sorg för en hel livstid. Och allt under det senaste året!

Jag orkar inte mer. Jag kommer knappt ur sängen på morgnarna. Jag klarar inte en dag utan kaffe, kaffe!? jag drack aldrig kaffe förr, tills i november då Sophie åkte på bakslag...
Jag OD'ar Berocca Boost och Red Bull. Också sånt jag hållt mig ifrån. Men jag måste hålla mig vaken. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner och sova länge länge för att sedan vakna med ett ryck och inse att det bara är en mardröm.

På tal om mardröm, inatt drömde jag att Henrik lämnade mig för en kollegas kusin (!?) och som jag grät.
Jag har försökt få till det att jag kanske drömmer sanndrömmar minsann men Henrik bara skrattar åt mig och har svurit på Keila att han inte känner några filippinska kusiner till sina kollegor.

Nä, nä då...

Tyttar med "bappen" på näsan.
Always!