"Jag ska ta hand om Rasmus och Julian, du kan sova gott nu Sophie. Vi älskar dig" var mina sista ord till henne.
"Du kan komma hit imorgon när du vaknar" sa Rasmus. Han, så hoppfull. Men jag visste att det inte skulle bli fler gånger.
Jag satte mig på cykeln och tårarna forsade medans jag cyklade genom ett sommarvarmt Trelleborg.
Jag glömmer aldrig lukten, hur allén till mina föräldrars hus förändrades medans jag cyklade i den. Mörkare och mörkare. Henriks famn i deras uterum. Smaken på vinet som serverades mig och kniven rakt in i hjärtat när telefonen ringde ett par minuter efter fyra på morgonen...
Jag reser mig från dubbelsängen i gästrummet, Henrik med ansiktet in mot väggen och Keila tvärs över med fötterna i hans rygg, Rasmus gråter, jag tassar ut i hallen och ställer mig utanför rummet där Julian sover. Lägger min hand på dörren. Hon har precis lämnat sin kropp och Rasmus.
Men jag vet var hon är. Hon står på andra sidan dörren och tittar ner på sin sovande son. Kan hon känna honom? Kan han känna henne? Jag står där ute och jag vill gå in för jag vet att hon är där...
Jag vill inte vara självisk och låter dem vara... Det är längesedan hon var ensam med honom, det är ett par månader sedan hon kunde stå och titta ner på sitt sovande barn.
Jag står kvar en stund, jag säger till Rasmus att hon är här hos Julian alldeles bakom sovrumsdörren och jag hör att han ler genom tårarna. Hon är så nära. Närmre än hon varit på så länge.
Sedan väcker jag mamma och Henrik.
Fredagen den 25:e maj 2012 skulle bli så varm att barnen behövde springa i vattenspridare när vi tagit ett sista farväl av vår ängel.
Rasmus i skuggan bakom ett par solglasögon bredvid
pappas musikhögtalare på högsta volym,
tårarna som droppar på shortsen och en låt som går om och om igen...
pappas musikhögtalare på högsta volym,
tårarna som droppar på shortsen och en låt som går om och om igen...
"My tears are falling
Cause you've taken her away"
Jag glömmer det aldrig.
Vi ses igen, älskade Chopski.
♡
Stor kram 💜
SvaraRaderaHälsningar ifrån en som följt din blogg länge och som halkade in här ifrån Sophies blogg 😊
Jag älskar att läsa om allt mysigt du & din familj hittar på och vill samtidigt beklaga sorgen.../Cissi
Åh, vad mycket känslor!
SvaraRaderaHur är det med Rasmus och Julian nu?
Kram till er alla från en okänd medmänniska
Din text träffar rakt in i hjärtat och tårarna sprutar! Det är så hemskt, så orättvist...
SvaraRaderaSå fint. Ni verkar vara en sån kärleksfull familj, precis en sån som en liten gosse behöver växa upp i när mamma inte får följa med på resan. kramar
SvaraRaderaDet är så smärtsamt vackert att läsa dina rader om Sophie.
SvaraRaderaPu tårarna rinner. Du är så äkta när du berättar om känslor. Hoppas Rasmus och Julian känner vad de betyder för dig. Kram IM i Örebro
SvaraRaderaDu skriver rakt in i hjärtat, Danni. Stor styrkekram från Alexandra och Julia
SvaraRaderaFina fina Danni.. Här sitter jag med tårar som rullar ner på kinderna.. Så fint skrivet.. Så ofattbart... Fy bubblan.. ❤️❤️❤️
SvaraRaderaFina fina Danni.. Här sitter jag med tårar som rullar ner på kinderna.. Så fint skrivet.. Så ofattbart... Fy bubblan.. ❤️❤️❤️
SvaraRaderaTror aldrig jag blivit så tagen av något nån skrivit förut. Jag kände ända in i själen din känsla, smakerna, lukterna, sommarkvällen.. Ja allt utom den där saknaden. Åh kära du. Helt fruktansvärt det ni gått igenom. Jag minns att jag började följa dig när Sophie hade en lite bättre period. När hoppet fanns och den där dagen trodde man liksom aldrig att den skulle komma.
SvaraRaderaMinns hur rörd jag var av allt som hände er och lilla Julian och försöker så ofta jag kan att stanna upp i vardagen mellan skrik och bråk och vara tacksam.
Tack danni för att du delar med dig. Jag hoppas att vi ses i sommar. V 30.
Kraam 🌸
Har glömt bort bloggarna ett tag nu men läste igen och kom hit. Mina tårar rullar och det gör ont i hjärtat av att läsa. Det är min största mardröm att behöva lämna killarna. Men ni verkar ta så fint hand om dem, både Rasmus och Julian. Ska aldrig ta varken killarna eller maken för givet, så fort kan det ändras. <3
SvaraRaderaSå tufft och tungt- men så bra beskriver du det som inte får ske men som sker! Hoppas ni alla hittat ett nytt sätt att leva sen Sophie lämnade er
SvaraRadera