Wake me up when its all over...

Natten mot måndagen den 9 september vaknade jag klockan halv fyra av en kraftig värk. Jag bara kände i hela kroppen att it was it! Nu skulle hon komma! Äntligen och FAN vad har jag gett mig in på for genom skallen. Jag tittade i sängen brevid mig där Keila låg med sina små fötter upptryckta i ansiktet på Henrik. Båda sov gott med öppen mun.
"Ok, ok..." tänkte jag, "jag måste upp och se om det är allvar, om det blir värre".
Jag gick in på toaletten och hoppade in i duschen, jag duschade varmt och tvättade håret, filade fötterna och stack då och då ut huvudet för att klocka en värk.
"Ta det nu lugnt och aaaaaandas" sa jag flera gånger till mig själv. När jag kom ut ur duschen fick jag en chock då jag såg värktimern som klockat enminutersvärkar med en minuts mellanrum...

Jag ringde förlossningen i Malmö och pratade med en barnmorska.
Jag: Kan det stämma att jag har en minut mellan värkarna? Jag är omföderska, herregud!
Hon: Ja, asså det går fortare andra gången, jag tycker du ska komma in direkt så att vi kan se hur långt du är.

Jag klädde på mig och bar iväg med min mage mot sovrummet, precis som att bebisen hade kunnat ramla ut annars och väckte jag Henrik.

"Det är dags nu".
"Oh, oh SHIT!" Henrik for upp och på två röda stod han på golvet och rusade runt efter kläder och solglasögon (?). Vi bar ut Keila i bilen och körde henne till min mamma. Inte förrän vi skulle vända av från Kämpingevägen sa Henrik: Nionde i nionde, det låter bra!
När min mamma tog över Keila och hon gråtande sträckte sig mot mig då bilen började rulla igen bröt jag ihop. Åh, min Keila.
Jag fällde tårar hela vägen till Skegrie.

Klockan fem fick vi ett rum och jag blev undersökt. 4 cm hade kroppen jobbat undan utan så värst mycket värk. "Det blir bebis här idag så ni får stanna". Barnmorskan gick ut ur rummet och jag bröt ihop för andra gången. Jag tyckte så synd om mig själv, att jag inom ett par timmar skulle behöva trycka ut en unge. Henrik kramade mig hårt och länge och så kom nästa värk...
Jag stod på tå på golvet och andades mig igenom dem och hade endast tvåminuters paus innan nästa monstervärk.
Jag gick in på toaletten och uträttade lite behov. När jag kom ut igen började jag skratta så att tårarna rann. Henrik skrattade också och det tog ett tag innan jag fick ur mig varför jag skrattade:
Tänk dig att du är skitnödig och du vet att du bara har två minuter på dig att skita för sen kommer du dö av en värk... Och som vi skrattade! Tills nästa värk kom och jag kastade mig mot sängen.

Lustgasen introducerades och Henrik hängde med i instruktionerna och frågade massor. Vi insåg efter förlossningen med Keila att vi inte fått tillräckligt mycket information om hur lustgasen fungerar. Jag tyckte inte alls att den gjorde något för mig då. Den här gången ville vi verkligen veta, bli instruerade för att kunna använda den rätt.

Och det var ungefär här som vi blev värsta teamet. Alltså ska ni föda barn får ni gärna låna Henrik för han var grym! Vilken klippa! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket stöd han gav fastän jag spydde ner honom, knep och rev honom, slog honom, hängde på honom och hånade honom.
Nu låter ju detta hemskt så jag får väl förklara mig...

Misstaget jag gjode med lustgasen förra gången var att jag släppte den för tidigt. Mitt i toppen av värken kastade jag bort munstycket och vred mig i smärta. Den här gången la sig Henrik bakom mig och höll masken åt mig och guidade mig igenom värken med andningen. "Två djupa andetag till... En till...En till..En till Danni, värken är inte över!!!" Och kors i taket som det hjälpte! Mellan värkarna skrattade jag så att jag nästan kissade på mig.

Den första barnmorskan Laila meddelade att hon vid sju skulle gå i pension och att en annan barnmorska skulle ta över, Nashmin. Nashmin kom in och hälsade och när de båda gått och vi önskade Laila en underbar pension sa jag till Henrik: "Åh Nashmin verkar gullig men hon är inte så Lail-ig liksom". Men det visade sig att Nashmin skulle vara hur Lail-ig som helst!

Och det var ungefär här som Aviici kom in på min förlossning. Han spelade en remix av "Wake me up" som var så snabb att mitt huvud höll på att sprängas. Jag var på världens House-fest och jag var full som en alika. Eller hög. Eller både och. Jag frågade Henrik, precis som förra gången, om han varit hög nån gång. "Nä jag har inte varit hög sedan förra förlossningen. Och aldrig innan det i heller".
"Mes", svarade jag för andra gången. Varpå Henrik provade lustgasen.

Vid halv åtta undersöktes jag igen och var då öppen 7 cm. Henrik ville att jag skulle ta en epidural men jag kände att jag nog skulle klara det med enbart lustgas och ville köra på. Med Aviicis grymma mix på högsta volym ville barnmorskan ha upp mig att stå lutad över sänggaveln och det är ungefär här jag inte minns så mycket ifrån...

Smärtan var så intensiv att jag inte trodde jag skulle överleva. Jag sög i mig lustagasen som en tok och började må illa. Henrik höll fram en påse och när jag spytt öppnade jag ett öga och ser honom stå och inspektera innehållet. "Ska du spara det eller?" frågar jag honom. Men han var bara orolig eftersom att det var rött, men det visade sig vara jordgubbssaft. När nästa värk kom smygande slog jag med händerna och råkade slå till kräkpåsen som stänkte ner Henrik. Nästa bild ser jag honom torka min spya på golvet.
"Vad charmig jag är" kommer jag ihåg att jag tänkte... "Undrar om Henrik någonsin kommer tända på mig igen, fast det gör å andra sidan inget för vi ska inte ha fler barn..." Sen blev det svart igen...

Halv nio tog man hål på fosterhinnan och vattnet forsade ut.
"Herregud hjälp mig". Är det inte roligt, när fan håller på att dö blir han religiös.
Hur skulle Gud hjälpa mig? "Åh gode Gud, döda mig!" Sådana fraser for ur mig hela tiden. Gud varken dödade mig eller hjälpte mig. Jag var fullt öppen och ändå skulle barnmorskan ha upp mig stående så att lillasyster kunde sjunka liiiite till neråt. Jag hängde runt halsen på Henrik, tänk er själv, med uppknäppt särk och alldeles naken under så hängde jag på min kille som blev alldeles blöt om skorna av fostervattnet som rann. Tänk om jag hade gjort det på vår första dejt i Barcelona. Det hade ju aldrig blivit en andra dejt liksom... Och absolut inga barn...

Vi har pratat här hemma om hur utelämnad man är. Naken och utfläkt, folk som kommer in, undersöker, man visar sitt ansikte med de mest sårade och smärtsamma uttryck, rädslan, vädjan...

Kvart i nio får jag lägga mig i sängen igen och Nashmin ber mig att krysta. Med Keila var krystvärkarna så självklara, jag kände de så tydligt men den här gången var jag förvånad över att de bad mig krysta. "Krysta!? Jag känner inga krystvärkar!"

Första krystvärken kändes förgäves. Jag tänkte att jag aldrig skulle orka krysta ut henne. "Det kommer aldrig aldrig aldrig gå..." sa jag. Jag pausade, lyssnade till barnmorskan så att jag inte skulle spricka och så var det dags igen. Henrik höll mitt huvud tryckt ner mot mitt bröst och jag skrek.
Jag kommer ihåg att jag skrek och att jag tänkte, stackars de som kommer in på förlossningen nu och hör mig, jag låg nämligen i rummet precis innanför dörrarna, rum 13...
Jag skrek inte med Keila men den här gången skrek jag.

Aviici höjde tempot på låten "Wake me up when its all over, when I'm wiser and I'm older, All this time I was finding myself, And I didn't know I was lost..." och så slog klockan 09.00 och jag krystade så att huvudet exploderade av housemusik och jag trodde att mina tinningar sprack och att jag färgade väggarna med hjärnsubstans men musiken fortsatte och så kände jag hur hon lämnade min kropp, ljummen och kletig låg hon på mitt bröst och skrek från första stund och fick därmed 10-10-10 på Apgar.

Chockad strök jag med händerna över hennes lilla kropp och hon skrek och skrek...
Henrik klippte navelsträngen och böjde sig över oss och först då slutade hon skrika. Hon öppnade ett öga och tittade på oss och så var vi sanslöst förälskade i ännu en geléklump.
Jag tycker fortfarande att det är ett mysterium, hur smärtan lämnar kroppen tillsammans med bebisen. Lugnet som infaller. Alla pratar med lugna röster igen. Ljuset dämpas. Den lilla ligger kvar naken mot naken. Vad fan var det som precis hände egentligen?! Ja, jag var chockad. Lycklig. Men ändå chockad.

Nästa gång tar jag epidural. Jag fick liksom ingen guldstjärna för att jag bara klarade det med lustgas denna gången. Under Keilas förlossning sov jag mellan åtta och tio centimeter och under Etiennes trodde jag att tiden var kommen, det var dags för mig att lämna jorden. Och ändå tycker jag att det inte var så farligt nu när jag tänker tillbaka. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra om det där och då och redan nu vet jag att jag kommer längta efter det en dag...

Omtumlad och trött rullade vi efter några timmar ut lillasyster till storasyster och när jag fick se Keila började underläppen darra och tårarna forsade, för första gången sedan Etienne föddes, ner för mina kinder...

Första gången Henrik håller Etienne.