Först tänkte jag bara kasta kommentaren i skräpkorgen. Sen tänkte jag att då är det precis som om jag har något att dölja. Och tar jag upp det, som t.ex i ett inlägg här på bloggfan, är det precis som om jag behöver försvara mig. Så är det alltså inte. Däremot började jag fundera mycket. Frågor som jag klurat på sedan den anonyma kommentaren uppenbarade sig.
Varför skuldtrippar mammor mammor? Varför är vi bäst på att få varandra att må dåligt? Prestige.
I'm supermom, det är inte du! Vad fan är problemet?!
I inlägget innan detta skrev jag, "Jag älskar att vara hemma med mina barn och vill aldrig att det ska ta slut".
Kära Anonym,
tack för din anonyma kommentar. Varför är du anonym förresten? Vågar du inte stå för det du tycker?
Det vågar jag.
Känner du någon som arbetar i flygbranschen? Har du hört om SAS nya avtal med sina kabinanställda? Om så är fallet hade du förstått mig tror jag. Jag är glad och tacksam över mina två underbara flickor. Så tacksam att jag känner skuld inför de som kämpar för att bli med barn, för de som lämnat oss alldeles för tidigt. Det kanske är konstigt tycker du men jag ska berätta för dig att allt det här underbara som jag har skrämmer mig. När ska det vända?
Jag inser hur lyckligt lottad jag är för att jag har dessa två friska och hela ungar. Jag vill aldrig att min föräldraledighet ska ta slut för när den gör det så ska jag sova borta mer än hemma, jag kommer inte att få äta frukost med mina tjejer varje dag, det kan gå så mycket som fyra, fem dagar innan jag får se dem.
Keila går 15 timmar på förskola nu när jag är föräldraledig med Etienne. Säg mig Anonym, varför ska hon inte göra det? Vem är jag att ta ifrån henne den sociala och pedagogiska tiden som jag anser är så viktig för henne nu innan skolan börjar?
Tro mig, om jag hade kunnat hade jag fäst Keila vid en navelsträng till mig igen och alltid haft henne med mig, dag som natt, på jobb, här hemma när jag maratonammar Ettie och i min lilla clutch när jag festar för Guuuud vad jag saknar henne efter ett par drinkar.
Jag älskar att vara med henne och skolkar henne ofta från förskolan för att jag behöver ha henne nära. Speciellt sedan Sophie dog. När både jag och Henrik arbetade heltid var hon ändå bara på förskolan 15 timmar, detta tack vare min oregelbundna arbetstid. Jag hade hemma när jag var ledig mitt i veckan. Så pass mycket att personalen på förskolan bad mig lämna henne varje dag för att de ansåg att det var bättre för Keila eftersom att HON behövde kontinuitet. Det blev för "hattigt" med att bara vara där ett par, tre dagar i veckan för henne. Jag ändrade hennes tider på förskolan från två till tre dagar. Lämnade henne halv elva de dagar jag hade sen check in just för att JAG ville vara med henne. Hennes tid är fortfarande min.
Jag grät för inte så längesen till Henrik, full av hormoner efter förlossningen till mitt försvar, över att just nu har vi rätten att träffa henne när vi vill och att det sedan kommer en dag då vi inte kommer ha det. Då kommer hon välja andra framför oss. En pojkvän eller flickvän kanske? Vänner. Det kanske kommer gå en vecka eller två innan hon kommer hem till mig och sin gråhåriga pappa.
Tanken sliter sönder mitt hjärta.
Jag vill spendera all min vakna och lediga tid med henne forever and ever! MEN jag måste redan nu förlika mig med att hon är en egen individ med egna behov, hon har redan vänner hon saknar när hon är hemma, människor som hon känner som inte jag gör.
Varför ska hon sitta här hemma bredvid mig i soffan en hel dag när jag ammar?
Men vadå kan du inte underhålla din treåring tänker du? Jo, klart jag kan. Vi bakar, tvättar, städar, leker, går till lekplatsen, träffar mammakompisar och kompiskompisar och åker Skåne runt på fikaställen och shoppingcenter, lekland och lekplatser men jag har faktiskt en liten nyfödd också och några dagar då och då måste jag bara vara hemma med henne och ha lugn och ro runt omkring oss. Speciellt den här första månaden i hennes liv. Jag kan helt enkelt inte ränna runt varken här hemma eller ute varje dag.
För det ska jag säga dig, med en treåring går det i ett, inte en lugn stund så långt ögat kan nå. De dagar Keila är på förskolan mellan 9 och 14 passar jag på att ta det lugnt och stilla med vår bebis. Jag har sovit middag med den lilla eftersom nätterna varit sisådär. Tycker du att Keila ska sitta och titta på när jag och lillasyster tar igen vår missade sömn? Jag kanske ska sätta henne framför tv'n eller iPaden medan vi ammar eller hon kanske ska glo på mina ömma bröst? Det är kanske bättre än att hon får pärla, måla, leka med jämnåriga, äta lunch och vara utomhus på förskolan.
Hur tänkte du nu Anonym? Berätta gärna.
Varför ska hon inte få träffa sina vänner under det året jag är hemma för att ta hand om Etienne? Ska vi ta det ifrån henne? Snacka om att ge lillasyster dåliga förutsättningar. Gissa vem som får skulden liksom...
Och bara för att vi ändå har det uppe, även om jag är grym på att underhålla mina barn och se till att det händer skojiga saker varje dag så är jag ändå inte utbildad förskolepedagog.
Jag har inte dåligt samvete för att Keila är på förskolan, varför ska då du försöka ge mig det?
Varför tycker du att det är fel att hon är där och har roligt?
Försök inte skuldtrippa mig för jag gör alltid det som är bäst för mina barn.
Och när jag skriver att jag är så glad och tacksam över att jag är hemma med mina barn så är det för att det är så det är. Jag är inte i New York, Tokyo, Hamburg, London, Milano eller Chicago på ett hotellrum utan jag är här hemma med mina barn. Fattar du? Att Keila är 15 timmar i veckan på förskolan betyder ändå att jag träffar henne mer än jag någonsin kommer att göra i framtiden.
Ha en fin kväll Anonym. Själv har jag spenderat min framför det här jävla inlägget och missade därför sagan med Keila ikväll. Den fick Henrik äran att få läsa.
Om det här inlägget var värt det? Det får vi väl se...
Med vänlig hälsning,
Daniella
De här bilderna bjuder jag på ikväll.
De är från Keilas förskola. Keila själv älskar att titta på
dem och se sina vänner från Malmö som hon nu lämnat.
Mittimella (Petronella) och Duttav (Gustav) saknar hon särskilt mycket.
Amen hur gulligt är det då?
Första gången jag såg denna bilden grät jag.
"Hon klipper!!! Hon kan klippa!"
Världens söstaste jävla unge!
Fan vad jag älskar dig, älskade skitunge.
Fan vad jag svär.
Så fantastiskt bra skrivet!! ser fram emot anonyms svar =)
SvaraRaderaHejja dig!!!! Vilket "smäll på käften" inägg!!!!
SvaraRaderaJag vet vänninor som plockade hem sina barn under hela mammaledigheten.. Vad resilterade det i? Jo en jobbig inskolning när det var dags igen! Nä... Barn behöver stomulansen som endast dagis kan ge! Sen även sina föräldrars villkorlösa kärlek såklart!! Tänk vilken lycklig tjej du har, som har en mamma som inser att hon vill ha och mår bra av båda!!!
Mvh Marita!
Vi känner inte varandra men jag måste säga att SKIT i den där dumma, avundsjuka och bittra "anonym"! Du gör väl självklart vad du anser vara bäst för dina barn och det ska ingen annan lägga sig i! Jag kan inte se att 15 timmar på föris skulle kunna vara annat än bra för er alla (tre /fyra)! Låter som en perfekt lösning för er alla!
SvaraRaderaStrunta i hen som kommenterat och gör vad du tycker är bäst! Utifrån vad jag har läst i din underbara blogg (där man bara älskar hela er familj) så tycker jag att det verkar finfint son det är! Fortsätt så och bry dig inte om trollen!
Kram
FAN Vilket bra inlägg!!!!! Åh vad jag oxå ville stanna hemma med mina små, men var tvungen att gå tillbaka till jobbet!! Njut !
SvaraRaderaBästa inlägget någonsin! Stolt över dig!!! Precis ALLT det jag tänker ALLDELES för OFTA...
SvaraRaderaHåller med Kung Fu Master!
RaderaWord Danni!
Fast Anonym skrev ju inte någonstans att du borde skämmas eller att keila hellre ska sitta hemma med er.. Jag undrade också när jag läste "hemma med mina barn-meningen" om du inte hade keila på dagis .... Har själv min 2 åring på dagis 15 h när jag e hemma med minstingen!! Men du skrev det som du va hemma helt med båda helt! Kram Maria
SvaraRaderaFan vad du är bra Danni! Precis som alltid :) kram Ellis
SvaraRaderaDu är en av dom mest fantastiska mAmman jag vet Danni! Att du ska behöva ta sån skit är vedervärdigt! E och K kan skratta sig lyckliga att dom har dig!!
SvaraRaderaKram Lina och Astrid
go girl!! klart att vi mammor ska peppa varandra istället för att skriva massa elaka saker om varandra!
SvaraRaderaWord!
SvaraRaderaKram Sofie
Har aldrig kommenterat på en blogg, men bara måste nu. Såååå bra skrivet :-) Tyvärr är många kvinnor alltför bra på att skuldbelägga oss andra, för än det ena än det andra. Jag är både mamma till två underbara flickor och nu även mormor till en underbar tjej på nästan 2 år. På "min tid" fanns inte möjligheten att få ha den stora flickan kvar på dagis under mammaledigheten, och det blev tyvärr ett "straff" för storasyster som drogs ifrån sina kompisar och sin härliga vardag!
SvaraRaderaSkönt att dina tjejer har en trygg mamma som litar på sin känsla om vad som är bäst för er familj. För det vet ju faktiskt bara ni! Fortsätt njut av livet med dina tjejer, det gör jag ännu fast de är 26 och 28 år, men på ett annat sätt, allt har sin tid <3
Det finns ju faktiskt en anledning till att det är fri förskola för kidsen från det att de fyllt tre år. Deras utveckling gynnas och studier har ju faktiskt visat att de som gått i förskola har lättare att klara sig i skolan senare i livet.
SvaraRaderaJag har själv valt att vara hemma länge med min signe som nu är 3,5 år och nu går hon 15 timmar i veckan på förskolan och skulle absolut låta henne vara kvar om vi skulle få ett syskon till henne. Sedan skulle jag såklart precis som du, ha henne hemma vissa dagar om man hittar på något annat eller bara vill ha en riktigt slappedag hemma :-)
Förskolan i måttliga mängder är inte av ondo i alla fall, sen ska man så klart inte försvara sitt barn där 45 timmer i veckan om man absolut inte måste.
Bry dig inte om korttänkta människor kommentarer! Har följt din blogg något år utan att för plita ner något. Jag tycker att du verkar vara en fantastiskt(och rolig mamma) mamma och att du har en underbart härlig familj!
Ha en härlig dag!
Carolina
När äldsta barnbarnet fick sin lillasyster, skulle hela familjen vara hemma och vara familj. Första dagen man gick ut och till lekparken tittade storebror sig runt omkring och sade med darrande underläpp "det finns ju inga andra barn här"
SvaraRaderaNästa dag var han tillbaka till normala rutiner och sina kamrater. Idag är han 29 år och jag kan inte se att han tagit någon skada av det....
Var vi än är så finns det ett fåtal personer som är inskränkta, avundsjuka och förmodligen inte mår så bra i sitt eget liv, strunta i dessa negativa kommentarer och tänk på alla oss andra som tycker att du är en fantastisk person och en underbar mamma. Du ger dina barn exact det som alla barn bör få nämligen kärlek, omsorg, omtanke och stimulans. kramar från Laila
SvaraRaderaDu e grym Danni precis som alltid. Du verkar vara en fantastisk mamma till dina 2små skatter <3
SvaraRaderaVissa personer måste alltid klaga och hitta fel hos andra människor, men vet du Danni det är oftast personer som mår dåligt och har dåligt samvete och kanske till och med bär på en viss bitterhet gentemot livet och detta måste dom försöka föra över till andra så dom slipper må så själv.
Jag försöker ha som regel (oftast) att har jag inget snällt att säga så håller jag käft (vet att detta inlägget motsäger detta men detta gjorde mig riktigt förbannad och när jag blir förbannad så kan det ibland rinna över, speciellt när det rör sig om personer som är elaka, tål inte detta).
Kram Anna.P
Njut av dina 2 skatter och bry dig inte om avundsjuka och missunnsamma gnällkärringar,du verkar vara en fantastisk mamma
SvaraRaderaHälsningar från en annan fantastisk 5-barnsmamma
Fy vilken dum kommentar, varför måste folk lägga sig i så mycket!
SvaraRaderaNär vi fick lillebror var storebror 3 och ganska "trotsig". (eller under utveckling som det självklart så fint heter). Lillebror sov dessutom dåligt på nätterna.
Hade jag inte fått vila första månaderna under de 15 timmar som storebror var på dagis hade jag helt klart varit en usel mamma till dem båda!
När vi kommit mer i fas så passade jag på att bara tokmysa med lillebror de timmarna. Vi gosade, gick på babysång och gjorde sånt som jag med storebror kunde göra hela dagarna. När storebror var hemma var det ju mer fart och aktiviteter anpassade efter hans smak.
Varför skulle jag tagit ifrån stora kille hans älskade kompisar och allt kul de hittar på? Varför skulle jag ta ifrån min lilla bäbis några timmar med lugn & ro och total mammanärhet?
Vem hade mått bättre av det?
Hälsningar Malin
Du beskrev precis mitt liv haha! varför ska minstingen inte få egentid med mamma lixom?
RaderaUnderbart skrivet! Grät tom en liten tår...
SvaraRaderaDu är så j-a bra! Du lyckas verkligen sätta ord på saker som jag och många med mig känner på pricken! Sitter här med tårar i ögonen för att det är så fint skrivet och det är så tråkigt att du o alla vi andra måste försvara de faktum att våra äldre barn får vara på förskolan några dagar i veckan.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Tänk att det inte hänt så mycket i världen på 20 år! Är själv mamma till två fantastiska killar, 20 och 17 år gamla, som när de var små, hade föräldrar som, tro det eller ej, delade på föräldraledigheten. Min man fick då höra hur fantastiska han var som "stannade hemma och passade dem", medan jag fick höra att jag var minsann en dålig, känslokall morsa, som jobbade istället för att vara hemma med barnen. Jag blev då både ledsen och arg, för jag tyckte det var upp till oss själva att bestämma vad som var bäst för oss och våra barn. Det tycker jag fortfarande, men tyvärr finns det alltid de som anser sig veta bättre och ha rätten att uttrycka det i alla möjliga sammanhang - oftast utan att känna till vare sig personerna det berör eller situationen de lever i!. jag säger som många andra här - skit i detta och njut av er tillvaro - tiden går så fort, så innan du vet ordet av är de 20 år och på väg att flytta hemifrån ... Kramar från Pernilla
SvaraRaderaJa många har åsikter om mycket - både på gott och ont! Jag som har barn som flyttat hemifrån nyligen kan nästan inte säga att jag njuter av min lediga tid med min man - det är lite förbjudet de me... ;) Var sak har sin tid, småbarnstiden, ungdomstrotsen mm kommer aldrig tillbaka. Jag tror att det du har i bagaget med att förlorade närstående gör att du njuter extra mycket av ALLA tider. Nu har du skrivit av dig, så borsta av dig den dåliga energin och njuut av dina fina flickor och DIN tid. Stor kram från Norrland/Ella
SvaraRaderaVilka idioter det finns!
SvaraRaderaSkit i den personen som inte har mer för sig i sitt liv än att lägga sig i ditt.
Bort med all negativ energi..
Själv slits jag mellan att bara ha 7-åriga dottern på halvtid (delad vårdnad) och att dottern helst av allt vill leka med kompisar när allt jag vill är att umgås och mysa och prata och allt sånt man gjorde när dem var små.
Härligt svar på tal. Du är grym! Fortsätt gärna dela med dig av din vardag.
SvaraRaderaBra svar! Måste också tillägga att jag som förskollärare blir alldeles varm i hjärtat när du skriver "Och bara för att vi ändå har det uppe, även om jag är grym på att underhålla mina barn och se till att det händer skojiga saker varje dag så är jag ändå inte utbildad förskolepedagog". Vi förskollärare får mycket ros för den omsorg vi ger men här ger du också oss ros för den stimulans och utveckling vi bidrar till. Tack för att du höjer statusen på mitt yrke. Du gjorde just min vecka!
SvaraRaderaFan vad bra svar du ger. Jag fattar fortfarande inte varför folk vill plåga sig själv med att sitta och läsa en blogg som man inte gillar...för det är ju fritt att göra vilket man vill. Det är hundra år sedan jag själv hade små barn och då var det skam om man lämnade bort barnen och själv var hemma. Idag har jag barnbarn och förstår bättre. Ett barn utvecklas och har mycket roligare på förskolan än att gå hemma hos sin mamma hela dagen.
SvaraRaderaHeja heja vad du är bra!! Kommer precis hem från mitt jobb som förskollärare och ser rött när jag förstår att du blivit påhoppad. Nu ska jag berätta att jag har inte läst anonyms påhopp men av ditt inlägg får denna person en riktig käftsmäll. tänker även läsa alla kommentarer när jag skrivit denna som blir anonym för att det finns säkert föräldrar hos oss som läser din blogg. Vet du ? om alla barn hade föräldrar som dig och Henrik så skulle det finnas många fler harmoniska barn. Helt klart ska Keila vara 15 timmar om dagen och få träffa kompisar. DET PEDAGOGISKA tycker jag du är bra på. Anonym har säkert sitt/sina barn på förskolan heltid och har dåligt samvete för att du/ni kan göra så mycket med era små älsklingar.Den kungliga svenska avundsjukan har slagit till.
SvaraRaderaHa en skön och fin helg i höstrusket. Glöm aldrig att det är du som känner dina barn bäst och vet hur det blir bäst för dom. KRAM från mig som inte vågar annat än vara anonym
Var inte arg eller ledsen. Tyvärr finns det några få människor som inte kan glädjas åt andras lycka utan måste komma med nålstick istället. Tråkig men inget du ska ta åt dig av. Du vet vad du gör och du vet att det du gör är bäst för alla, hela familjen. Och det är bara det som räknas. Du är en helt fantastisk mamma som sätter dina barn i första rummet. Fortsätt att vara precis som du är. Du är världsklass! Kram från Karin
SvaraRaderaOj, den här kommentaren kom på helt fel ställe, för ordningens skull klistrar jag in den där den bör vara:
SvaraRaderaÖnskar att du kunde klistra in min kommentar i diin blogg men jag vill bara säga till alla som tänker och/eller kommenterar som Anonym till detta inlägg: lev och låt leva, det vill säga ha inte så förbannat mycket och många åsikter om hur andra väljer att leva sina liv. Var inte avundsjuka. Var glada att ni får leva, att ni kan ta del av allt underbart som finns omkring oss. Så länge vi inte gått i vederbörandes skor ska vi inte uttala oss om varken det ena eller det andra. Prova på hur det känns att visa lite kärlek, beundra någon, stötta någon, känn med någon, hjälp någon utan att förvänta er något tillbaka, om ni vågar. Livet blir så mycket trevligare att vistas i om vi inte håller på med all sur skit och missunnsamhet . Det är vad mitt 55-åriga liv har lärt mig och det har bjudit på både det ena och det andra, ibland tämligen svårsmälta saker och ibland en och annan räkmacka, som för det flesta andra. Love and peace.
Oj, förlåt Danni, den här kommentaren kommer dubbelt upp nu, men den hamnade på fel ställe och det är ju viktigt för sakens skull att den hamnar där den bör, så jag klistrar helt enkelt in den här också. Du kan ju strunta i att godkänna den om du tycker det blir fööör mycket.
SvaraRadera.....
Önskar att du kunde klistra in min kommentar i din blogg men jag vill bara säga till alla som tänker och/eller kommenterar som Anonym till detta inlägg: lev och låt leva, det vill säga ha inte så förbannat mycket och många åsikter om hur andra väljer att leva sina liv. Var inte avundsjuka. Var glada att ni får leva, att ni kan ta del av allt underbart som finns omkring oss. Så länge vi inte gått i vederbörandes skor ska vi inte uttala oss om varken det ena eller det andra. Prova på hur det känns att visa lite kärlek, beundra någon, stötta någon, känn med någon, hjälp någon utan att förvänta er något tillbaka, om ni vågar. Livet blir så mycket trevligare att vistas i om vi inte håller på med all sur skit och missunnsamhet . Det är vad mitt 55-åriga liv har lärt mig och det har bjudit på både det ena och det andra, ibland tämligen svårsmälta saker och ibland en och annan räkmacka, som för det flesta andra. Love and peace.
Jag snubblade in på din blogg när jag googlade något, kommer inte ihåg vad, och har läst igenom lite.
SvaraRaderaFör det första beklagar jag verkligen det som hände med er Sophie! Fruktansvärt alltså, kan inte ens föreställa mig! Så ung, med ett litet barn. För jävligt är vad det är! Jag vet hur det är att förlora någon i cancer, vem vet inte det, känns som alla har gjort det på ett eller annat sätt!
Sen till inlägget. Så himla bra skrivet! Exakt så tänkte och kände jag också när jag var hemma med min andra son. Folk har så jävla många åsikter om allt och gillar att trycka ner varandra!
Du har en jättefin blogg, som jag kommer besöka igen!