Etienne Sophie Yoko

Nu är vi överens om vad vår lillasyster ska heta och det är tre namn med mycket kärlek och tanke bakom för att inte tala om känslor. Det känns så rätt även om Keila försöker klämma in Ballerina också fastän vi snällt avböjt. Barnmorskorna på KK trodde under en hel dag att lillasyster skulle heta Ballerina eftersom att Keila berättat detta...

Etienne var ett självklart val denna gången eftersom Henrik lovade mig namnet när vi väntade Keila, som han propsade på skulle döpas efter hans japanska andranamn, Kei. 

Det har funnits stunder då jag ångrat att jag lät mig övertalas av honom (och min mamma) att vänta men nu är ju Etienne här och när hon blir äldre ska hon få höra hur hon fick sitt namn när jag var 16 år gammal och besökte min storasyster i Skottland. Första resan på egen hand, första nattklubben och första CD-skivan med Saint Etienne - Too young to die.

Vi lyssnade i sönder  "He's on the phone" och jag trodde länge att den blonda sångerskan hette Etienne (det är egentligen ett pojknamn och betyder Stefan eller Stephen) ända tills jag bodde i London och magen svämmade över av fjärilar av alla känslor till Henrik flera år senare, när jag åkte tunnelbana mellan Victoria Station och Leicester Square.
När jag hör låten tar den mig tillbaka till det ruggiga London, lukterna, känslorna, väntan på hans samtal eller meddelande. Jag drömde om våra söta kvartsjapanska barn redan då och att en av dem skulle heta Etienne var redan skrivet i sten...
Jag har av olika anledningar ändå tvekat lite även om namnet legat närmst mitt hjärta under så många år men har övertygats av vänner och familj att ändå följa hjärtat och inte minst av Sophie som tillsammans med min storasyster försökte övertala Henrik att välja Etienne före Keila. Idag är jag ändå glad att vi väntade för Keila är Keila och den lilla flickan som ligger här bredvid mig är Etienne.

Sophie och jag satt en eftermiddag i hennes rum på Onkologen. Rasmus hade bett mig att prata om "tiden efter" eftersom att han var rädd för att hon höll tillbaka med sina tankar när hon pratade med honom. Att hon skonade honom från det värsta kanske...

Vi pratade om hennes favoritblommor, vilken klänning hon känt sig finast i, vad hon var rädd för, jag försökte på ett så fint sätt som möjligt få ur henne det som ingen av oss ville prata med henne om. 

På ett sätt kändes det som att jag svek henne, att jag redan kastat in handduken när jag frågade om hennes favoritmusik där jag satt med "Vita Arkivet" i handen, det var en av de svåraste dagarna i mitt liv men jag ville så gärna hjälpa Rasmus. 

Plötsligt vände Sophie på frågorna  Tror du Henrik friar snart? Vi skrattade gott åt detta.
Jag hann före, skojade hon. 

Och jag tänkte tyst för mig själv: Jag behöver aldrig gå ner för altaret i en vit klänning eller bära en fin ring på mitt finger bara du får leva. 

Och så frågade hon: Vill du ha fler barn?

Ja, svarade jag. Och blir det en flicka ska jag döpa henne efter dig.

Haha aaauuw, log hon och tittade rakt på mig och jag är lättad att hon inte kunde se mig när mitt ansikte vreds i smärta och jag försökte kväva smärtan.

Jag ser inte dig, sa hon. Det är så konstigt. 

En del av mig dog den dagen. Den orättvisan jag kämpar emot när jag känner alla dessa härliga känslor med en liten baby här hemma. En nyfödd. Mitt liv fick fortsätta. Hennes inte.

Sophie var en av de vackraste människor jag någonsin kommer att träffa i mitt liv och jag ska stolt berätta om ett av våra sista möten för vår lillasyster. Jag hoppas att hon kommer uppskatta namnet och bära det med stolthet och på så sätt leva upp till den starka kvinna som hon är döpt efter.

Yoko är Henriks mamma. Min japanska mamma. För både Henrik och mig är det viktigt att våra flickor får med sig en del av sitt japanska arv bland alla vackra namn. 

Keila är döpt efter Henriks japanska andranamn och till lillasyster var valet enkelt. Hon döps helt enkelt efter farmor Yoko, en smart, stark och vacker kvinna som gav oss tre vår Henrik. Yoko är aldrig längre än ett samtal bort och har aldrig nekat mig hjälp när jag bett henne. Jag tillbringade mycket tid hos Yoko när jag väntade Keila och Henrik hade Koi. Vi tittade på bilder av Henrik när han var liten och försökte föreställa oss hur bebisen skulle se ut. Jag kunde inte önskat mig snällare, generösare och mer välkomnade svärföräldrar än de jag har fått. Våra två flickor, (förlåt tre med Bibbi inräknad..),
har en enorm glädje i sin farmor som vi älskar väldigt mycket.

Etienne Sophie Yoko

Tre kärleksförklaringar i en flicka.

♡