Köpenhamn x2 och att bo i kartonger...

Nu är jag rätt trött på att bo i kartonger och säckar. Ok, det har bara pågått i två veckor lite drygt men jag är höggravid och börjar bli så trött. Vi bor hos mina föräldrar och här är alltid fullt hus, det finns liksom ingen chans att gå undan och vila.

Dessutom vill jag bädda lillans vagga, hänga upp sänghimmeln, tvätta hennes kläder och vika in de i gröna skåpet, bygga ihop skötbordet som varit nedmonterat, packa BB-väskan, ja boa helt enkelt.
Men det går ju inte när precis allting är nerpackat och står Gud vet var i detta stora huset.
På torsdag går flyttlasset till huset och som jag längtar efter att få allting på plats. Jag känner lite stress över det, jag vill gärna ha allting i ordning innan hon kommer och de senaste dagarn har livmodern definitivt övat på vad som komma skall. Det gjorde den tidigt med Keila också och hon kom ändå två dagar efter BF så det behöver ju inte betyda något men min skräck är att hon skulle komma den dagen vi flyttar så att jag inte kan vara med och bestämma var glas och tallrikar ska stå i köket...

Controlfreak, jag? Näääää!?

Henrik och jag tog en dag i Köpenhamn i veckan, eftersom att vi ändå skulle agerar chaufförer åt Henriks japanska kusin. Vi åt lunch på Wagamama och strosade runt i inredningsaffärer för inspiration.
Det var så längesen det bara var han och jag att jag inte ens minns sist, vi var nästan, men bara nästan, lite blyga för varandra. Det var så mysigt att kunna gå och prata utan att bli avbrutna av en viss Madame.

Vår lilla stjärna.

Keila och Julian underhåller om kvällarna. De dansar vals och sjunger för oss.

Igår åkte vi en tur till Tivoli i Köpenhamn. Keila och Vendela fick åkpass och den här karusellen åkte de mååånga gånger. Tivoli är helt klart mysigare att gå på än Bakken.

Trött i benen, tur pappa var med.

Bästisarna köade själv till karusellerna och just den här vagnen sprang de upp i.

De senaste kvällarna har jag stupat i säng bara för att ligga vaken och vända och vrida på mig fastän jag är så trött så att jag inte vet var jag ska bli av.

Jag kan bara inte sova. Hur jag än ligger gör det ont, eller känns det som att jag krossar lilla bebisen i magen. Jag sover så dåligt att det är löjligt och är farligt nära tårarna varje dag. Jag minns inte alls att det var såhär när jag var i slutet av graviditeten med Keila.

Man kanske glömmer?

Nu ska jag samla ihop våra grejor hos mamma och pappa,  förhoppningsvis får vi nycklarna till huset redan imorgon kväll och kan påbörja flytten tidigt på torsdag.

Sen ska jag ta det lugnt och sova gott.

Hoppas jag...