Tårarna är här

Jag blundar och vänder ansiktet mot den lilla solstråle som hittat in i mina föräldrars uterum. Det luktar trä runt omkring mig. Jag sitter ensam i en soffa. Det är tyst, så tyst. Solens strålar gör att jag kisar när jag hör någon vid porten vid sidan om uterummet. Någon är på väg in. 

Fler människor ansluter inifrån huset, det är pappa och Alexandra. Det är fortfarande tyst, så tyst. 
Dörren gnisslar upp och någon börjar gå i riktning mot oss. Vi kan fortfarande inte se vem det är.
Jag håller handen som skydd mot solen ovanför mina ögon, jag vill se bättre. Det tar så lång tid.
Det hörs slammer från köket där inne. Någon gör sallad till kvällens grill.
En vit fjäril lyfter från gräsmattan och så kommer hon....
Bakom uterummets fönster från höger till vänster, i vår riktning. 

Hon har en hästsvans som svänger för varje steg hon tar, hennes tjocka ljusbruna hår, små pärlor i öronen, ögonen glittrar, hon bär en vit tunika och jeans, ballerinaskor och så är hon gravid. Hon håller en hand på magen, som för att skydda den lille i magen. 

Och hon ler. Hela ansiktet ler. Hon ser så lycklig ut, precis som jag minns henne, vår Sophie. 
Jag försöker resa mig upp men mina ben bär mig inte, jag faller tillbaka i stolen och tårarna börjar rinna.
Det har bara varit en mardröm. Hon finns ju. Hon lever! Hon är ju här i trädgården och vi ska grilla. Jag är så lycklig. Det är så mycket jag vill berätta för henne men jag kan inte prata. Hon ser rakt på mig, tittar in i mina tårar.
Rasmus är lugn och han har ett leende på läpparna när han lägger en arm runt hennes axlar. 

Jag vaknar av att jag gråter. Varför fick det inte vara på riktigt?
Varför hände detta oss, Rasmus och Julian?

Jag saknar dig.

 ♡