Jag sprang in i en kollega på basen som jag flugit med innan.
Jag har ett tusental kollegor i kabinen och har ingen koll på vem som vetat om Sophie genom min blogg eller hennes, eller om jag berättat själv eller om någon annan berättat.
Hon frågade i alla fall hur det var och hon beklagade Sophies bortgång och när jag såg hennes tårar i ögonen då kom mina...
Som två forsar nerför kinderna.
Och ni vet när munnen låser sig. Eller så låser man den själv för att om du öppnar den kommer det inte komma ut några ord. Det kommer bara komma ljud långt nerifrån magen och du kommer låta allt annat än mänsklig. Hade du varit ensam i ett rum hade du antagligen kastat dig på knä och skrikit ut din smärta.
Det kändes som om jag höll på att vrida halsen ur led som jag höll emot sorgen.
Jag har aldrig varit med om dess like. Hur kroppen ville att jag skulle falla ner och hänge mig helt åt tårar, skrik och darr.
Jag ursäktade mig och var som tur är färdig för dagen och skyndade längs parkerginshusen mot tåget.
"Hon finns inte mer...hon finns inte mer..."
Och som jag saknar henne. Som vi saknar henne.
♡
Det kommer bli så svårt och tungt på onsdag.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det...
Sophie i slutet av juni 2010, strax innan "Lulle" kom (aug).
Alkoholfri champagne på Sophies födelsedag.
Hennes 26:e födelsedag.
Höggravid med sin kärlek.
Min lillebror.
Fina ni.
Julian och hans mamma ♡
♡
Julafton 2010.
Babybsim.
Det var inte såhär det skulle bli.
"Why some die young."
Så otroligt vackra bilder... <3
SvaraRaderaSå ofattbart hemskt...
Alla tankar till er <3
Vill ge er massor med styrkekramar och kärlek. Allt är så orättvist. Ni verkar trots allt vara en väldigt stark familj. Tänker ofta på er. //Y
SvaraRaderaÅåå så fina bilder. Tårarna rinner och det känns så så hemskt att det inte kommer att bli fler bilder på Julian och hans mamma... Men Sophies minne lever, genom dina och Rasmus ord lever hon i minnet hos alla oss som aldrig träffat henne, men kommit att bry oss så väldigt om hennes och hennes familjs öde. All kärlek till er alla från Kajsa W i Malmö.
SvaraRaderaTårarna rinner här också....
SvaraRaderaVarför undrar man..
Kram ❤
Vilka fina bilder! De utstrålar kärlek! Får nästan lite gåshud när jag tittar på första bilden o det ser ut som att Sophie har en änglavinge pÅ ryggen.
SvaraRaderaKan bara säga åå, usch varför, underbara bilder behåll alla ni kommer att minnas mycket och kunna skratta, ni har haft mycket roligt i hop kan jag tro.
SvaraRaderaKram o Sovgott.
Ulla i Boden
Gråter........ Fy....... Det är så jävla orättvist. Varför får man cancer? Och varför får vissa cancer ???? Så hemskt.
SvaraRaderaSå fina bilder. Julian & hans mamma, mitt hjärta.
Fina ni , om ändå någon kunde få henne tillbaka.
Kram
SvaraRaderaS
Jag gråter! Hon var så vacker med sina havsblå ögon. Jag kände henne inte men följde hennes blogg. Det är svårt att förstå. Ännu svårare att förstå hur ni som stod henne så nära klarar av situationen och orkar gå vidare. Jag önskar er allt det bästa!
SvaraRaderaMassa kramar!
Önskar att jag vore där så att jag kunnat krama om min vän...
SvaraRaderaVilka härliga bilder på Sophie och hennes pågar.
SvaraRaderaNi kommer finnas extra mycket i mina tankar på onsdag!!
Kram
<3
SvaraRaderaTänker på dig, saknaden och sorgen kommer du alltid bära med dig. Man vet aldrig när man reagera på ord, dofter eller minnen. Men på det sättet lever ju den personen vi saknar vidare med oss, bland oss.
SvaraRaderaMånga styrkekramar från mig/ Marita
Vilka otroligt fina bilder. Finns inga ord till tröst, många tankar till er alla.
SvaraRaderaFinns inga ord till tröst. Livet kan vara så grymt. Många tankar till er alla. Otroligt fina bilder du har lagt ut.
SvaraRaderaÅh..vackra Sophie! Det bgår inte att förstå att hon är borta, även om jag inte kände henne vet jag hur svårt det är att verkligen förstå att någonb man älskat och varit nära, är borta.."för alltid" är för definitivt för hjärnan att förstå liksom. Tänker på er Danni, och på Sophie med. Hennes kamp fick min att bli ganska obetydlig, och det hjälpte mig i tunga stunder.
SvaraRaderaSå fruktansvärt tragiskt och hemskt... Vi förlorade vår Lisen, min svägerska, min bror sin fru, mina brorsbarn sin mamma! Hon dog på deras semester, framför ögonen på sin familj. Nu är det två år sedan det hände och jag tänker på henne varje dag! Kommer aldrig förstå, aldrig acceptera hennes öde. Saknar henne så det skriker i varje del av kroppen, varför?!! När jag träffar mina brorsbarn, hennes underbara, dör jag en smula. Tänker på att de ska växa upp utan hennes närvaro, hennes kärlek- så fruktansvärt orättvist.
SvaraRaderaUrsäkta, att jag babblar på om vårat tragiska som hänt, men jag vill genom det berätta att jag förstår hur den där djupa, hemska sorgen känns. Vad du/ni går igenom. Stora Kramar, Lina
Usch ja det är så hemskt att det skulle behöva bli såhär :( tänker på er fast vi inte känner varandra.
SvaraRaderaÅh så hemskt det är att se denna vackra levande tjejen och veta att hon inte finns längre. Man behöver inte ha känt henne för att vara så himla himla ledsen för hennes och er skull.. Jag blir så arg att Julian inte får lära känna sin mamma.. jäkla skit sjukdom :-(
SvaraRaderaKramar till er!!
Din reaktion på kollegans omtanke förstår jag till 100%. Att åka till jobbet och göra det man ska där kan vara ett sätt att kunna koppla ifrån tankarna en stund och när man sen blir påmind eller att någon visar lite omtanke brister alla känslor inom en *Poff*! Att gå och vänta på begravning är ur jobbigt!!! Men du ska se att det kommer att gå jätte bra och det kommer att bli ett fint "tack för allt Sophie" och avsked av henne. På begravningar får man gråta! Ni stöttar varandra och bärs upp av att cermonin kommer att vara fin och kyrkan så vackert smyckad - såå sorgligt men vackert... "Tillsammans är ni starka"!!!
SvaraRadera/Elisabeth W
Såå fina bilder på eran Sophie<3 Jag lider så med er, känner igen den smärtan, sorgen som ni går igenom.Den sorgen går aldrig över även om det kommer kännas bättre med tiden.Saknar min syster. Vi får hoppas att våra fina änglar har fått ro utan smärta.Jag är så säker på att Sophie vakar över er.Du ska veta att jag tänker mycket på er! Många kramar
SvaraRaderaVilka vackra bilder när hon är gravid! Kram och hoppas det blir en miamiresa snart för er, det behöver ni verkligen!
SvaraRaderaTårarna bara rinner.. Usch tänker så
SvaraRaderaMycket på er!
Stackare! Förstår att det är jobbigt och jag kan så känna igen mig på hur kroppen kan reagera när man blir ledsen! Jag är likadan och speciellt i detta sammanhang!
SvaraRaderaKommer att sända er en extra tanke på onsdag! Ps; vilka fina bilder på Sophie med sin familj!
Kram Sofie
Tänker såå på er alla....du skriver så berörande, Danni.....så mycket kärlek och omtanke..och det blir det Lillebror klarar sej på, att ni är så många som finns där för dom...kramizar
SvaraRaderaÅh Danni, tårarna bara rinner... Hon var så vacker<3 Och vilka underbara bilder!! Tänker på er<3
SvaraRaderaJag grinar och grinar och grinar!! Kramar om!!
SvaraRaderaDet måste vara skönt att låstsas när du jobbar, det finns ju inga mer leende och trevliga människor än flygvärdinnor. Låtsas man glömmer man ett tag.
SvaraRaderaVilken otroligt vacker människa hon var !
Åh Danni, tittar på bilderna om och om igen. Underbara bilder, dom berör en långt inne i hjärtat, så vacker hon var, Sophie. Bilden på Sophie och Rasmus, lyckliga, kära, fina människor<3.
SvaraRaderaMånga varma styrkekramar till er<3.
Essie
Ett hjärta från mig till er alla <3
SvaraRaderaKramar! Det är inte rättvist.
SvaraRaderaDu kommer att klara det. Man klarar mer än man tror.
SvaraRaderaMina tankar går till dig och hela familjen.
Varma kramar
Mia
Sitter och läser din blogg efter att ha följt Sophies och jag gråter, gråter... Det är så konstigt och overkligt att det ska få bli så otroligt sorgligt.. Vilken fantasktiskt mamma och vad härligt mitt i allt att er lille Julian har så fina foto där han kan se hur mkt hans mamma älskar honom.. Och hur mycket hans föräldrar älskar varandra. Även mina barn har förlorat sin pappa i samma fruktansvärda sjukdom. Det finns inga ord, bara att det är fullständigt orättvist... Styrkekramar till er alla
SvaraRadera<3 jag ville inte ens läsa din blogg när jag satt på jobbet, för jag var rädd att det skulle vara något som fick mig att gråta. förstår verkligen att det blev jobbigt för dig, kan inte ens föreställa mig. när min skyddsängel gick bort så berättade jag det inte för någon på mitt jobb, för där hade jag min fristad, där var allt som det brukade vara. jag vet inte om det var helt fel sätt att hantera det kanske, det går ju inte att skuffa undan det som hänt.. det kommer gå så bra i morgon, och var fint det var att se så många fina och härliga bilder på henne :) så fint.
SvaraRadera