Sophie

För två veckor sedan blev Sophie inlagd för sina smärtor i kroppen. Det hemvårdsteam som skulle behandla henne i hemmet kunde inte möta hennes smärtor och man tog beslutet att lägga in henne på Onkologen där ett fantastisk smärtteam skött behandlingen. Sophie och Rasmus gifte sig också då eftersom att de inte vågade vänta.

I torsdags berättade läkarna för min bror att man inte längre kan göra något för Sophie. Att de känner sig maktlösa inför den smärta hon har och lever med.

Man har upphört med livsuppehållande behandlingar såsom strålning och cellgifter. Man fokuserar nu enbart på att få henne så smärtfri som det bara går. Hon får ett sorts smärtstillande med narkosmedel som gör att hon sover väldigt mycket men i gengäld tar bort mycket av den svåra smärta hon haft den senaste tiden.

Sophie mamma och hennes nyblivne man, min lillebror, turas om och sover hos henne varannan natt. Sophie är aldrig ensam. Där är någon som älskar henne hela tiden.

Jag har ett väldigt stort behov av att träffa henne ofta och mycket även ifall hon för det mesta sover.

Jag håller hennes hand och kramar den försiktigt.

Hennes svarta ögonfransar går långt ner på kinderna. Dem kunde den förbannade sjukdomen inte ta ifrån henne.

Allt känns fruktansvärt hopplöst och tårarna tar aldrig slut. Det finns inget ljus på den mörka himmeln.

Det är så fruktansvärt orättvist. Så jävla in i helvetes orättvist.

Fina lilla Sophie. Hur kunde det bli såhär?

Jag förstår att det är många som undrar och jag ska göra mitt bästa för att uppdatera er lite.

Ni får fråga om det är något ni undrar över.

Två underbaringar i vår familj.

♡