Alla lever och andas

Känner ni ibland att ni får ångest över något men kan inte sätta fingret på det?
Det suger i magen och man vill bara bli liten, sitta i mammas knä och få håret flätat.
Så känner jag mig nu. Jag vill inte vara stor, jag vill vara barn. Bekymmersfri, orörd i hjärtat, hel inombords och glad för att en liten kanin i en bur överlevt natten.

♡ 
Jag är ensam hemma. Alla mina sex bebisar sover gott. Jag tänker på det som varit. Tiden som försvann.
Tänker på innan jag blev vuxen och flyttade till Milano, innan jag träffade Henrik, innan min första kyss, innan Jane och Morfar dog, innan Buster åkte till veterinären den där sista gången. Och det suger i magen på mig. Det känns som ett svart hål. Vad ska det fyllas med? Det måste fyllas igen om jag ska bli hel. Må bra. Den tiden jag hade och som gjorde mig lycklig måste fyllas med den tiden jag har nu. Och den måste bli lika bra.

♡ 
Jag minns kalasen. Kacka och jag alltid blyga för varandra i början.
Jane som puttade oss mot varandra: Va ni e glyttiga töser!
Vi två, som drar i klänningsfållen och låtsas inte om varandra på en god stund. Senare leker vi och gråter när våra föräldrar avbryter för kvällen.

♡ 
Jag sover över hos Kacka som så många gånger, ligger på en mjuk madrass på golvet nedanför hennes säng. Tittar in under sängen, där är mörkt. Jag ser inga gröna ögon som tittar tillbaka på mig, eller?
Jag blundar hårt. Kacka skrattar. Lars kommer in och kollar så att vi andas. Han håller ett finger under våra näsor. Vi andas. Han blir lugn och tassar ut. Innan han stänger dörren viskar han: Gonatt Kacka. Gonatt Danni.
Vi viskar tillbaka Gonatt. 
Vi hör Lars öppna Jimmys dörr mittemot Kackas, hör honom viska: Gonatt Jimmy.
Och så ropar Jane från deras säng, Amen Lars, väck inte ungarna. Kom och lägg dig nu!

♡
Jag minns så mycket och det blir klarare och klarare. Jag vill minnas det. Jag vill aldrig glömma det.
Varför finns hon inte längre? Varför finns hon inte längre?

♡
Jag minns Vidar. Rasmus och jag på tå i vardagsrumsfönstret. Väntar på den där stripade bilen. Den med norska skyltar. Vi vet att vi ska få tuggummi. Stimorol. Vi har väntat länge och så till slut kommer den i svängen. Vi hoppar förväntansfulla ut på uppfarten.
Pappa tänder grillen, häller på tändvätska och hans panna har inte lika mycket rynkor som nu. Pappa kisar mot solen. Hans ljusa hår står upp i vinden.
Mamma dukar, hon har en stickad topp och vita jeans kring sin smala midja. Hennes bruna hår lyser rött i solen. Det matchar hennes röda läppar.
Vidar kommer med en stor väska, det finns mer än tuggummi i den. Vi får godis, fotbollar, ryggsäckar och kramdjur. Hildegunn och Vidar är brunbrända. Snackar roligt. Jag förstår inte allt.
Hildegunn kramar mig, hon luktar Stimorol och säger alltid att jag är så söt. Jag förstår inte allt så jag nickar bara.
Alla är glada när dem kommer på besök. Det blir fest. Långa roliga fester med hög musik, pappa spelar högt. Ingen blir arg för alla är unga och dem hör varandra ändå.
Alla är där, Ninna och Tony, Carin och Claes, Jane och Lars, Esther, Hildegunn och Vidar och så mamma och pappa. Och alla vi ungar. Hänger på ett armstöd till någons fåtölj. Leker pjätt i trädgården. Äter godis och tuggar Stimorol. Våra vita klänningar blir skitiga av sommarkvällen, flätorna löses upp och rosetterna kasar av.
Vi är bekymmersfria. Alla lever och andas.

♡