... och jag tänker på hur skört livet är. På hur allt kan förändras på några få sekunder.
På hur glädje, vår och sommar kan förbytas i sorg, tårar och lidande.
Jag är arg och ledsen omvartannat. Varför var vår familj tvungen att drabbas...igen?
Varför var det Jane som skulle tas ifrån oss? Vad har hon gjort?
Varför klarade hon inte sig? Varför hann hon inte ända hem...så hon fick sova gott i sin säng?
Jag tänker på hur sällan jag säger till min familj att jag älskar dem.
Vi måste säga det oftare. Vi måste uppskatta varandra och vara glada att vi är här.
Ta inget för givet...
"Ååååhh nej nu pussas mamma och pappa igen..."
"Hur hamnade ni här?"
"Akta så att du inte snubblar Venna"
Mor och dotter...
Leende i vårsolen
"Äntligen är det grillväder igen."
"Bli frisk nu 'moster' Sophie"
"Dem solbrillorna ska jag ta isönder i sommar..."
"Hej Faster Dada!"
Ta vara på varandra...
Jag kan bara säga att jag vet precis vad ni känner...det gör ju så ont att det fan blir helt overkligt att den personen är borta...snart är det 3 år sedan pappa åkte iväg för att spela och aldrig kom hem igen=(
SvaraRaderaVad var det som hände Jane?
Ville bara skicka stora mjuka kramar till er iallafall. Jag förstår mig inte på livet..det finns ingen rättvisa och ordning och det går knappt att förstå sig på.
Usch Danni, jag beklagar verkligen. Livet är orättvist och ofta känns det som att dåliga besked kommer på rad. Och även fast det inte förändrar det som hänt så hoppas jag verkligen att hemskheterna slutar här.
SvaraRaderaFina ord du har skrivit. Man behöver bli påmind om vad som verkligen betyder någonting ibland.
Stora kramar till dig och din familj. Tänker på er.