Priset för dagens sämsta mamma går till....

....mig.

Idag var ingen bra mammadag. Jag gick i vanlig ordning ut i köket med Keila på ena armen och satte henne i Bumbon på vår köksö. Jag vände mig om för att sätta på vatten på spisen till hennes gröt och började skölja ur hennes vällingflaska när jag plötsligt hör en duns och Keila ligger på golvet på mage med huvudet mot mattan nedanför köksön. Jag bara skrek och allt gick i slow motion. Jag hann tänka tusen tankar och mitt hjärta brast. Jag kunde nästan höra hur det gick i kras där inne. Jag kastade mig ner på golvet och fick upp henne i min famn och då började hon skrika. Men när hon såg hur hysterisk jag var och paniken i min röst när jag ropade på Henrik så slutade hon tvärt och bara glodde på mig. Hon liksom kom av sig för jag stal uppmärksamheten.

Jag satte mig på golvet med henne och hon började genast "prata" och smajla som hon gör på morgnarna men vi bestämde oss ändå för att ta det säkra före det osäkra och begav oss till akuten där dem konstaterade att inget var fel på henne, ingen hjärnskakning. Hon hade helt enkelt haft tur som landade på sin tjocka och mjuka mage... Jag visste att den skulle komma till nytta någongång. Hon tog också emot med armarna men lyckades ändå få märke av mattan, som är räfflad, i pannan. Stackars lilla bebis. Jag behöver väl inte tillägga att jag grät som en stucken gris hela tiden. Och jag har så dåligt samvete och det gör så ont i mig att titta på henne. Det är ju mitt fel att hon slog sig.
När vi åkte ifrån akuten sa jag till Henrik: Det hade kunnat bli så mycket värre, tänk om hon åkt i stengolvet på andra sidan ön istället...
Jag ryser vid tanken.
Idag har jag hållt koll på henne men hon är verkligen precis som vanligt, jag har petat på henne när hon sover som läkarna sa och hon grimaserar och gnäller när jag stör henne i sömnen, precis som hon ska.
Det är jätteskönt att det inte tog så illa men jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag var så oaktsam. Bumbotiden är definitivt över. Tänk på det när ni sätter era små i dem, det går att ta sig ur dem, tydligen...
Någon annan som varit med om något liknande? Eller är jag världens sämsta mamma helt ensam?

Hälsningar från en väldigt skärrad och ledsen mamma.

Det enda som syns efter olyckan är tre streck i pannan efter vår räfflade matta...

Stackars lilla sötunge

"Fy vilken elak mamma jag har..."