För åtta månader sedan hade vi en nyfödd bebis på Henriks och mitt rum på Familje BB. Vi käkade äcklig hamburgare från gatuköket på Carl Gustavsväg och hoppade en meter upp i luften när Keila mitt i natten började kvittra som en fågel. "Nu dör hon" tänkte jag. Och så rädd jag varit många gånger att hon ska tas ifrån oss. Att jag ska vakna på morgonen och hon är alldeles kall om kinderna, eller att någon ska ta henne så att jag aldrig mer får se henne, eller att hon får en obotlig sjukdom. Det hör nog till att oroa sig, och gudarna ska veta att det är skitjobbigt att behöva vara så rädd. Alla föräldrar känner den rädslan.
Måtte Keila aldrig försvinna innan mig.
Vi firade i alla fall 8 månadersdagen med att köpa två vita tunikor på Kappahl. Dem blir fina till våren...om det nu kommer någon vår. Känns avlägset med all snö därute.
Nu ska vi maratonsova i femtioelva timmar så att vi är pigga och glada inför årets sista dag som firas hemma hos goda vänner i deras fina hus.
Underbara flicka!
Ja jösses! Känns som de va igår som jag tittade in här o ni hade fått er en liten söt dötter! Gäller ta vara på tiden o önska sig en paus-knapp ;-)
SvaraRaderaGott Nytt År!
Gott nytt år godingar!!! måste ses i veckan!!! puss på er
SvaraRadera