Orutinerat Danni!

I fredags fick jag vara Danni för en kväll. Bara Danni. Jag klädde mig i tunika och skinnjacka, högklackade skor och snygga nya väskan under armen.
Min syster och hennes väninna passade Keila, som jag lämnade för första gången sen hon föddes(!), de satt hemma hos oss och tittade på film medans Keila sov gott i sängen.
Jag ammade och la henne vid halv tio innan jag gick och hon hade sovit hela tiden, precis som hon brukar.

Det blev en minst sagt händelserik kväll...
Jag var ju en riktig partyprinsessa en gång i tiden men har inte varit ute på ett helt år. Tydligen var jag lite ringrostig...
Jag träffade upp mina tjejer på Koi där vi drack lite rosévin och snackade ihjäl ett par timmar.
När det blev bra musik framåt tvåtiden fick vi för oss att dansa på bordet...
(Jag vet, så jäkla nördigt! Men det tyckte inte vi...då!)

Jag föll som en fura rakt ner på golvet och först fram att fråga hur det gick var ingen mindre än "Lunkan" som vi bjöd att stanna och hänga vid vårt bord. Jag vill minnas att Batti trassla loss mig från stolen jag satt fast i och att Paulina, Luisa, Sofie och Olivia dog av skratt. Ja jag med alltså.

Varför är det alltid jag som gör något så klumpigt?
Jag kunde inte stödja på benet så det fick bli akuten hela dagen igår. Henrik och jag kunde lugnt konstatera att det gick fortare att föda fram Keila än att få ett bandage på foten. Foten är kraftigt stukad men jag slipper kryckor för tydligen ska man gå på foten så fort som möjligt när man stukat den.
Så kan det alltså gå när en mamma som inte varit ute på hur länge som helst får för sig att dansa i högklackade skor på bord! Orutinerat Danni!

Henrik Lundqvist var förste man till olycksplatsen.

Hela min söndag...
Henrik och Keila underhöll dock mellan tårarna.

Och jag vill minnas att det var någon som sa: Du har inte varit ute på ett helt år! Visst var det värt det?

Ja det var värt det...

Håll nu tummarna för att jag kan gå i högklackat till helgens bröllop. Och att jag kommer hem utan brutna armar och ben.