L'emozione non ha voce

Jag, Shiva och Leila, efter Grossos straffläggning och

Italiens seger, på Bar Bianco i Parco Sempione.

Igår jobbade Henrik kväll så Keilisen och jag körde ner till mamma och pappa med Leila och hennes lilla familj. Jag körde dem till Sturup så att de kunde åka hem till Sthlm och sedan körde jag hem till föräldrarna igen.
Mamma passade Keila där hemma och det hade gått jättebra. Jag passade på att spela riktigt högt i bilen och grät en skvätt av nostalgi.
Ja, jag är nog fortfarande känslig...
Jag spelade en Biagio Antonacci & Adriano Celentano-låt "L'emozione non ha voce", och mindes en sommar för några år sedan...





Sommaren 2006. Hettan. Kärleken. Fotbollen. Vinet. Klänningarna. Klackaskorna. Flaggorna.

Och allt där emellan...

Jag kan bara blunda och minnas de stunder vi hade i köket på Via Giuriati. Förfesterna. Efterfesterna. Vräkningsbreven på italienska som vi satt och översatte med ordlexikon. Skratten. Bråken.

Mitt lilla rum längst in. Som det spökade mest utanför. Jag hade glasdörrar och kunde varje natt se någon gå förbi utanför. Skuggor. Nej, det var inte Alex och Leila. Eller?

Jag sov en eftermiddag, ensam i lägenheten, ryggen mot dörren. Hörde steg på parketten bakom mig, någon som andades mig i nacken. Jag rös, blundade hårt och skrek: "Gå härifrån".

Någon gick och sen var jag aldrig ensam i lägenheten mer. Tydligen förstår italienska spöken svenska? Eller var det ettt svenskt spöke som följt med hemifrån?

Den här låten får mig att minnas så mycket. Små saker, stora händelser, små känslor och stora känslor.

Vade jag gjort utan min tid i Milano? Vem hade jag varit utan alla de människor jag träffade där?

Leila och jag spelade vår låt häromdagen och det slog oss att vi aldrig kommer vara där och då igen. Vi får helt enkelt vårda våra minnen från den sommaren och berätta om våra äventyr för våra små flickor en vacker dag.

Men Keila ska inte till Milano...nej nej...