Sent igårkväll landade Leila och hennes prinsessa på Sturup. Vi har inte setts sedan jag var i vecka 17 med Keila. En evighet alltså!
Jag har saknat Leila sååå mycket och det är så kul att få träffa hennes lilla bebis. Vi har så mycket att ta igen och Leila kommer stanna ett par dagar!
Behöver jag skriva att vi grät i varandras famnar när vi möttes på flyplatsen och tittade på varandras bebisar? Tänk att vi är mammor...
Kusinerna från Italien, som vi kallar dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar