Förlossningen

Skriver man en gravidblogg så ska man när bebisen kommit ut alltid skriva en förlossningsberättelse. Det hör liksom till.

Jag har under x antal dagar suttit framför datorn och undrat vad fan jag ska skriva om. Om förlossningen såklart, men det är ju så himla mycket. Att få vara med om en förlossning är något helt fantastiskt på gott och ont och tyvärr inte alla förunnat. Jag vet inte egentligen vad jag hade väntat mig men jag kan säga såhär, det går inte att föreställa sig innan vad det är man ska vara med om. Inga böcker, profylaxkurser och föräldrautbildningar i världen kan förbereda en på det som händer där inne i det rummet där du avslutningsvis får upp en kladdig klump till bebis på bröstet.

Torsdagen den 29:e april befann jag mig hemma hos mina föräldrar då min kära sambo jobbade och skulle göra hela kvällen. Ensamhet är något man absolut inte gillar som höggravid och även ifall jag kunnat kräva att min pojkvän skulle vara hemma hos mig denna kväll kände jag ändå inget och tyckte att en middag hos mamma och pappa kunde passa innan jag körde hem för att lägga mig.

Vid 18-tiden tog jag fram min iPhone, you’ve got to love iPhone med alla dess apps, och gick in på Värktimer-appen som jag laddat ner i vecka 25. (Som om jag skulle få användning av den då). Jag klockade värkar/sammandragningar med cirka 15 minuters mellanrum. Det konstiga är att jag berättade inte om värkarna/sammandragningarna för någon för jag tog inte dem på allvar. Det gjorde ju inte ont.

Vid 20-tiden kommer värkarna/sammandragningarna med 10 minuters mellanrum. Var det förvärkar eller riktiga värkar? Hur känns riktiga värkar? Jag googlade mig in på FamiljeLiv.se och försökte läsa mig till hur det ska kännas. As if! Haha… Jag sitter fortfarande tyst som en mus i soffan hemma hos mamma och pappa och låtsas inte om det jag känner. Man kan säga att jag är lyckligt ovetandes om att mitt värkarbete startat, måhända att det bara är latensfasen, men ändå.

Vid 22-tiden öppnar jag käften och säger till mamma att jag klockar värkar/sammandragningar med 6 minuters mellanrum och att vi kanske skulle kunna gå ut och gå en runda. (Jag har hört att det kan komma igång ordentligt då och jag är innerst inne rädd för att detta ska lägga sig som så många gånger förr. Jag ville ju att det skulle sätta igång). Mamma, jag och Alexandra går en lång runda bland de gamla fina husen i Trelleborg. Jag behöver aldrig stanna upp pga av värkarna men de kommer med jämna mellanrum. När vi kommer tillbaka till mina föräldrars hus tycker mamma att jag ska åka och hämta Henrik och köra hem innan det blir så illa att jag inte kan köra alls. Hon erbjuder sig att köra mig hem men jag tycker inte det är så farligt men jag gråter ändå en skvätt innan jag sätter mig i bilen. ”Jag är rädd” säger jag till mamma. ”Jag vet” svarar hon, ”men det är såhär det ska vara. Snart får vi träffa henne ju”.

Vid 23-tiden hämtar jag upp Henrik bakom Lilla Torg. Han tar kommando direkt och jag kan andas ut. Vi kommer hem och jag duschar varmt länge. Henrik ringer till BB och frågar vad dem tycker vi ska göra, värkarna kommer nu med 3-4 minuters mellanrum och de säger att eftersom att jag inte verkar ha ont så får jag gärna komma in och bli kollad men kommer säkert bli hemskickad igen.

Vi håller oss till ett-tiden då det fortfarande är lika långt mellan värkarna som faktiskt inte gör ont. Men vi beslutar oss ändå för att åka in och få det kollat. Så att man kan gåoch lägga sig med gott samvete sen.

Klockan 01.40 blir jag kopplad till CTG och blir undersökt av en barnmorska på KK i Malmö, hon konstaterar att jag är öppen 2 cm och lägger in mig.

”Så vi ska stanna här nu då?” undrar Henrik. ”This is it?” Ja det var dags. Nu var det min tur att ligga här i sängen och ha ont hann jag tänka. Domedagen!

Jag får frågan om jag vill ha lavemang och jag har hört att det minimerar risken för att skita på sig under krystarbetet. Då är min fråga: Vem vill INTE ha lavemang? Oh yes, säger jag. Barnmorskan hämtar då något som i mina trötta ögon liknar en 1,5 liters petflaska med genomskinlig vätska i. Och jag trodde hon skulle köra upp en söt liten osynlig tub. ”Ska allt det in” frågar jag.

Och visst ska det det… Jag får instruktioner på att försöka hålla det i mig i cirka 5-10 minuter. Efter 2 minuter går Henrik lägligt nog för att hämta en kaffe och jag rusar in på toaletten. Ja ni förstår säkert vad som händer där. Som i en film har de sedan planerat in en dusch direkt efter så att man kan duscha sig ren och varm. Det är då det händer… Inne i duschen, när jag står lutad mot väggen för att njuta av det varma vattnet. Jag kastar mig framåt och inser direkt att något är fel, den smärta jag känner precis ovanför blygdbenet är intensiv, hård och får mig att tappa andan. Jag vill falla ner till golvet och dö. Jag ser hur jag själv faller ner till golvet och dör. Tyvärr dör jag inte… Jag lever i allra högsta grad och smärtan avtar. Jag stänger duschen och hoppar i min snygga ”Förlossnings-skjorta” och mina sexiga ”Förlossnings-trosor” och rusar ut till Henrik som lägligt nog hittat tillbaka efter ”kaffe-pausen”.

”Det gör ont”, säger jag. ”Ska det göra så ont?” Jag är helt säker på att något är fel med bebisen. Barnmorskan välkomna mig till det aktiva värkarbetet. Det är nu det börjar menar hon.

Men vadå börjar? Jag har ju haft ”värkar/sammandragningar” hela kvällen… Tydligen är det en fis i rymden jämfört med vad jag nu hade framför mig. Tack för den informationen halv tre på morgonen. Jag kastar mig runt i sängen och sträcker ut armarna (!?) vid varje värk. Sen slappnar jag av i sängen mellan värkarna och kräver att någon hjälper mig att ta livet av mig. Klockan 03.00 får jag prova TENS och det hjälper faktiskt. Jag går på toaletten med apparaten kopplad på mig och mitt i toalettbesöket kommer en värk och jag trycker på min TENS-knapp och den sätter igång och jag skakar som ett apslöv på toalettstolen. Men visst blockerade den värk-smärtan. Det kände ungefär som om någon gör ”Tusen nålar” med ditt underliv.

Klockan 04.00 får jag äääntligen tillgång till lustgas och jag fullkomligt ääälskar den. Henrik hjälper mig andas rätt i den men jag hugger av för tidigt och får därför ta stor del av värken utan nån lustgas för jag är nämligen rädd för att bli ”för full”. Det är sant! Det är så jag resonerar. ”Jag vill inte vara full när bebisen kommer”. Jag hör att dom skrattar åt mig. Det kan dem göra om dem vill, jag ska ändå ta livet av mig snart…

Jag börjar höra en låt i mitt huvud till följd av suset och bruset från lustgasen. Jag kan för mitt liv inte bli av med den. Den sitter fast i mitt huvud och jag spelar samma slinga om och om igen… Timme ut och timme in och beroende på hur hög på lustgas jag är så ändrar låten takt. Mitt huvud mixar låten till en miljon olika mixer. Är ni med? Vilken låt? Jo, det ska jag berätta… Det är My, my, my med Armand van Helden. Varför? Varför? Varför? Jag var helt knäckt. Tänk er den låten over and over again.

(ha på den här i bakrunden när ni läser resten så kan ni föreställa er hur min förlossning lät).

Barnmorskan har läst ”mitt” förlossningsbrev, (jag snodde syrrans förlossningsbrev rakt av för det lät så bra när jag läste igenom det, hehe), hon kommer in med en pilatesboll i rummet och undrar ifall jag vill sitta på den en stund. Jag tänker snabbt, kan man döda sig med en pilatesboll? Tyvärr inte! Så jag tackar nej. Henrik tittar på mig medans hon kånkar runt på bollen i rummet och viskar till mig, ”Varför kom hon in med en boll? Vad fan skulle du göra med den?”

Det är då jag får mitt skrattanfall… jag skrattar och skrattar och skrattar och Henrik skrattar så tårarna rinner när jag berättar att det i Alexandras förlossningsbrev står att hon gärna vill sitta på en pilatesboll. ”Jag har snott Alex förlossningsbrev", tjuter jag, "säg inget till barnmorskan, jag vet inte vad hälften av alla grejor hon skrivit där betyder. Vad är sterila kvaddlar???” Och vi skrattar hysteriskt. Tårarna rinner ner för våra kinder. Barnmorskan kommer in och vi fnissar vidare och sen kommer en ny värk, och dödslängtan är tillbaka…

”My…my…my…my… woooooh how did we ever get this way… Where's it gonna go”

Klockan är nu halv fem på morgonen och värkarna börjar bli outhärdliga. Jag ber om epidural men barnmorskan tycker jag klarar det så fint och försöker övertala mig att skippa det. Jag lyssnar först på vad hon säger, jag är mitt emellan två värkar så det är lugnt, men så kommer en ny värk och jag kastar mig omkring i sängen och kräver epidural igen. Banrmorskan, som jag vid det här laget inte gillar, tittar bara på mig och klappar mig på mina orakade ben. ”Oh Gud varför rakade jag inte benen”, tänker jag. När jag kommer ur värken säger hon lugnt: ”Se, det var väl inte så farligt!”. "Nä, det är mycket möjligt men jag vill ändå ha epidural", tänker jag. Vi fortsätter såhär ett tag men efter en riktigt jobbig och hårresande värk skriker jag till barnmorskan: ”JAG TYCKER ATT VI GÖR SÅHÄR ATT HAAAAAN SOM SKA GE MIG EN EPIDURAL KOMMER NUUUU!”

”My…my…my…my...woooooh…”

That’ll do it! And it did. Banrmorskan ser sur ut och säger att han minsann har mycket att göra och vi får se om han hinner komma nu, bla bla bla… Under tiden vi väntar på läkaren undersöker hon mig och konstaterar att jag är öppen fyra centimeter. Var det allt?

”My….my….my….my…wooooooh”

När läkaren äntligen kommer och ger mig blockaden klockan 06.00, nästan en och en halv timme sen jag bad om det frågar han barnmorskan hur mycket öppen jag är varpå hon svarar: ”Hon var öppen 4 cm för cirka två timmar sen”. Och då svarar han: ”Men vet vi inte hur mycket hon är öppen nu då? Det kan ju vara försent med epidural nu då. Den kanske inte verkar…”

Jag bestämmer mig för att mörda barnmorskan om så är fallet!

My….my…..my….my….wooooooooh…”

Men strax efter blockaden är satt i min ryggrad känner jag hur den verkar. Jag vill hoppa och studsa av glädje! Jag är så lycklig. Jag säger till Henrik att jag är så glad att någon uppfann detta. Så glad, så glad så…

”Myyyyyy….myyyyyy….myyyyyyy….myyyyy…..wooooooooooooh…”

Sen somnar vi, både Henrik och jag. Jag ligger visserligen och håller gasmasken i ett krampaktigt tag. De hade fått bända upp mina fingrar för att få loss den. Men jag slummrade alltså till mellan 8 och 10 centimeter. Det ni! Det som ska vara det värsta under hela förlossningen. Djävuls-centimetrarna! Det gjorde mig gott att få slappna av lite.

Klockan 07.00 går det på ny personal och jag vaknar till och hör dom viska runt mig och Henrik och säger att de ska låta oss vila lite till och smyger ut ur rummet.

”Myyyy….myyy…myyyy…myyyy…..wooooooh…”

Den nya barnmorskan heter Cecilia och jag älskar henne. Jag är så glad att det var just hon som gick på sitt arbetspass denna morgon.

Klockan 07.30 är jag helt öppen och Cecilia pillar håll på hinnan så att vattnet går. Och efter det får jag upp och stå på knä, hängandes över sängen. Jag håller fortfarande hårt i min gasmask. När Henrik och jag blir lämnade ensamna en stund frågar jag honom ifall han varit hög någon gång: Han svarar nej. Jag håller upp masken mot honom och säger: Det är såhär det känns! Vill du prova?

Han drar in några andetag och jag ser hur färgen försvinner från hans ansikte. Han sätter sig ner på stolen brevid mig och jag kan se hur illa han mår. Mes!

”Myyy…myyyy….myyy….myyy…woooooh”

Jag ber Henrik stänga av musiken. Han låtsar att han stänger av den redan stängda radion och förser mig med saft. Vi delar ett kexchoklad och jag känner hur kroppen börjar böja sig i krystvärkar. Jag börjar frusta som en häst och känner hur min röst kommer långt nere från tårna då jag ber Henrik ringa efter Cecilia och Åsa. De kommer in och säger att det börjar bli dags. Men efter ett tag avtar krystvärkarna, typiskt dåligt efter epiduralen men den var ändå värt det. Jag får värkstimulerande dropp och så är vi igång igen.

Klockan 09.00 krystar jag aktivt, Åsa, Cecilia och Henrik hejar på. Henrik håller mitt huvud mot ner mot mitt bröst då jag vill slänga det bakåt hela tiden. Jag inser hur mycket kraft jag har inom mig. Det är helt sjukt så stark jag blev, jag visste inte att kroppen kunde agera på detta sätt.

23 minuter senare kommer världens finaste lilla flicka ut och jag får upp henne på bröstet. Behöver jag skriva att både Henrik och jag grät av lycka? Känslan är obeskrivlig. Allt det onda försvinner så fort hennes små fötter lämnat min kropp.

Vi tittar på henne, räknar fingrar och tår medan Cecilia syr ihop mitt stackars underliv. Ja, tyvärr sprack jag men vad jag förstått är det sällan förstföderskor inte gör det. Förberedelseolja eller ej… Merd!

Allt som allt tog det 8 timmar och jag fick höra att jag hade en smidig och lätt förlossning även ifall jag själv inte håller med. Kommer jag göra det igen? Antagligen, jag är väl lika korkad som alla andra omföderskor…

På tal om omföderskor, jag har alltid beundrat kvinnor som fött barn. Jag har såklart undrat hur det känns, om det gör sådär djävulskt ont som alla säger osv.

Men det är först nu efteråt som jag inser att jag inte längre beundrar förstföderskor längre. De vet nämligen inte vad dem har framför sig. Man skulle kunna säga att dem, eller vi, är inlurade i något och kommer ut på andra sidan och säger, AJ som fan! Det är däremot de som frivilligt väljer, efter att ha känt denna smärta en gång redan, att göra det en andra gång, en tredje… eller som min mamma hela fem gånger. Vad är det för fel på henne? Självplågare!

Ja, som ni förstår så har jag inte ”glömt” smärtan än som alla säger att man gör. När då om jag får lov att fråga? Jag håller med om att detta är det häftigaste jag varit med om men jag väntar lite till med att tycka att det var ”fantastiskt och underbart”.

Det gör ont! Så är det bara! Basta!

Här var det rätt mysigt dock. Frukost, flagga och nyfödd bebis i sängen. Oslagbart!