Cry Baby

De senaste dagarna har jag gråtit ovanligt mycket. När vi var på besök hos Anki på Cura frågade hon om jag gråtit. Det hade jag inte men hon sa hon kunde se att gråten hängde i ögonen på mig. Tydligen är det vanligt att hormonerna dansar samba i slutskedet innan förlossning.

Och dansar det gör dom. Mitt humör går verkligen upp, ner, in, ut, fram och tillbaka.

Stackars Henrik och Bibbi...

I söndags morse grät jag för att jag var rädd för förlossningen. Och det har jag inte varit innan. Inte alls. Tvärtom har jag sett fram emot det och längtat... Det gör jag nu också, men i vissa svaga ögonblick, då tårarna forsar är jag rädd och osäker.

Det är lika bra att vara ärlig...

I lördags grät jag så häftigt efter att jag släppt av Henrik på jobb att jag var tvungen att stanna bilen åt sidan så att jag kunde gråta färdigt. Jag kände mig som den mest ensamma människan i världen. Ensam och övergiven. Det hela gick över när jag väl kom hem och gjorde chokladpudding och tittade på film i sängen. Hur nöjd som helst.

Henrik kom hem lite tidigare än vanligt både fredag och lördag och vi låg och pratade hela natten efteråt.

Så fort jag hör min mammas röst eller tittar på något Vendela gör så börjar jag gråta.

Ja, jag är väldigt känslig just nu... Kan hon inte ta och komma snart så att jag kan bli normal...

Nu gråter jag igen... för att jag skrev att jag inte är normal...

Jag tror att en promenad med Bibbi i det fina vädret piggar upp humöret.

Buhuuhuuuu...