v 27 - in Tokyo

21 jan - 27 jan 2010

Kroppen: Livmodern har vuxit och dess översta del finns nu en bit ovanför naveln.
För många fortsätter brösten att vara spända och lite ömma under hela graviditeten och det kan rinna lite vätska från dem. Extra fett lagras i brösten och dess körtlar växer.
Många kvinnor blir andfådda, då de fått en ökad blodmängd i kroppen. (Oh yes! Idag har verkligen varit en sådan dag. Jag tror inte alls att det beror på att jag skuttat i babyaffärer här i Tokyo...)
Man kan sova lite oroligt på nätterna när man har kommit en bit in på graviditeten, ofta störs man av att man måste gå upp och kissa, (Visserligen går jag upp på toa flera gånger per natt men jag sover mig igenom det. Min sömn har nog aldrig varit bättre).
Många upplever också att de drömmer mer nu, ofta om förlossningen eller om barnet. Det är troligen kroppens sätt att förbereda sig mentalt, man kanske inte drömmer mer, men eftersom man vaknar oftare så kan det vara så att man kommer ihåg drömmarna bättre.

Barnet: Musklerna på armar och ben blir starkare och ibland kan barnet få in en riktig fullträff mot revbenen eller mot urinblåsan, (fick en rejäl en på blåsan igåkväll) vilket kan göra ont.
Nu har barnet stora chanser att klara sig om det föds för tidigt, men varje vecka, och även dagar, gör stor skillnad. Barnet väger mellan 900 gram och ett kilo. Om det skulle födas kan det andas luft och tarmarna klarar av att ta emot modersmjölk. (Sweet, men hon ska stanna i magen och får titta ut tidigast 15 april).

Jag vet inte om det beror på att jag är i Tokyo och går fasligt mycket varje dag men jag börjar bli trött. Hur ska jag orka i cirka tre månader till? Jag skulle kunna gå och lägga mig nu, (klockan är 17.00) och sova i hundra år.
Imorse när vi vaknade undrade vi var min gravidmage var. Kan den bara försvinna sådär. Jag blev faktiskt rädd men det visade sig att Frallan låg i sidan. Hon hade väl ramlat ner där då jag oftast ligger på sidan och sover även ifall jag fortfarande föredrar att ligga på rygg. Men när jag ställde mig upp så var den där igen, badbollen. Och jag älskar den!
Jag sa nyss till Henrik att jag kommer nog att sakna den när den är borta. Den är ju en del av mig nu...

Nu ska jag vila ögonen en liiiiten stund innan god middag här i Tokyo.