Förr i tiden...

...var jag ganska annorlunda. Jag uppfattas nog som en annan Daniella nu.

Milano, en nystart. En kärlek.

Det pirrade i magen när jag flög in över staden för att landa på Linate. Jag kan känna den heta luften runt min kropp.

Första mötet med Leila. Hennes handslag. Fast och hårt. De bruna, nästan svarta ögonen, iakttog mig med hård blick. Hennes röda hår föll runt huvudet som på en filmstjärna från 40-talet. De röda läpparna och de perfekta små tårna. Jag ser allt framför mig nu.

Visste inte då att hon skulle bli min bästa vän.

Att vi skulle skratta och gråta med varandra. Att hon skulle förändra mig till det bättre.

Till en stark, självständig tjej som hittade på bus varje dag. Vad hände med henne?

Våra sommarnätter på Café Real och Cavalli Café i Parco Sempione.

Små klackaskor, klänningar i alla färger, "Bionda e Rossa". Vårt första italienska ord den septembernatten, Cannuccia! (Sugrör)

Våra kalla höst- och vinternätter på Armani där vi struntade i de snygga modellerna. Då målet istället var att fixa praktikplats hos Farfar Armani.

Leila, Io e Nonno.

"Vivo el vostro sogno!"

"Keep living your dream" sa han till oss. Och det gjorde vi.

Nu kan jag inte förstå att jag flera kvällar suttit med några av vår tids främsta modeskapare och tyckt att det här är helt naturligt... i Milano.

Io e signore Dolce

Midsommar vid slottet Sforzesco. Vita klänningar, kransar av italiens blommor, det vita söta vinet. Svenskorna från skolan fick modellerna från Brasilien att tappa fotbollen. Vackrare än så här blir det inte.

Jag minns en kväll på Cavalli Café, det var Shiva, Heidi, Leila och jag. Jag minns lyckoruset fortfarande. Hur allt föll på plats. Gick det att vara så här lycklig och fri?

Jag är min egen.

Jag lovade mig själv där och då att alltid vara såhär lycklig.

Att inte nöja mig med något som inte gjorde mig såhär fri och lycklig, för det finns platser där man mår bra. Man ska bara våga ta steget.

Härliga sommar i Milano, du lät mig smaka på det ljuva livet.

Fina Leila. Tack