Name it!

Det här med att hitta ett passande namn till sitt barn är lättare sagt än gjort.
Det är till och med helt omöjligt. Henrik och jag har börjat spåna på lite olika namn eftersom att vi verkligen inte haft något alls innan. När jag var liten ville jag ha tre flickor som skulle heta Courtney, efter vår kusin i Chicago, Barbie, efter min docka, och Jolanda, efter min häst. Schysst!

Men de namnen tilltalar som tur är inte mig idag. Och inte Henrik iheller.
Inget namn känns rätt. Henrik är inne på diverse hundnamn och andra namns smeknamn. Varför liksom? Han har dessutom föreslagit namn med endast två bokstäver i! Det är jag allergisk mot!
Han i sin tur tycker att mina längre namnförslag är snarlika hästnamn. Men det tycker såklart inte jag. Jag vill ha något ovanligt och att vårt barn inte behöver gå runt och heta Ella S, Isa S eller Bella S för att fjorton andra ungar i klassen heter det samma. (S är för Siebert). Och vi vet ju inte hundra ifall det är en flicka men Henrik letar bara flicknamn, för han är säker. Han känner det på sig säger han.

Jag: Men du kan säga hundra tvåstaviga-namn ifall du vill. Det är ändå jag som ska föda fram barnet och alltså jag som bestämmer vad h*n ska heta! Basta!
Henrik: Jag kan bestämma tilltalsnamn så kan du bestämma andranamn!

Yeah right! Det trodde han va?

Vi letar vidare. Kom gärna med förslag. Allt över tre bokstäver är välkommet!
Nu ska jag göra lite nytta på kontoret.