Två år

Klockan närmar sig midnatt och för två år sedan lämnade jag Sophie för sista gången.
"Jag ska ta hand om Rasmus och Julian, du kan sova gott nu Sophie. Vi älskar dig" var mina sista ord till henne.
"Du kan komma hit imorgon när du vaknar" sa Rasmus. Han, så hoppfull.  Men jag visste att det inte skulle bli fler gånger.
Jag satte mig på cykeln och tårarna forsade medans jag cyklade genom ett sommarvarmt Trelleborg.
Jag glömmer aldrig lukten, hur allén till mina föräldrars hus förändrades medans jag cyklade i den. Mörkare och mörkare. Henriks famn i deras uterum. Smaken på vinet som serverades mig och kniven rakt in i hjärtat när telefonen ringde ett par minuter efter fyra på morgonen...

Jag reser mig från dubbelsängen i gästrummet, Henrik med ansiktet in mot väggen och Keila tvärs över med fötterna i hans rygg, Rasmus gråter, jag tassar ut i hallen och ställer mig utanför rummet där Julian sover. Lägger min hand på dörren. Hon har precis lämnat sin kropp och Rasmus.
Men jag vet var hon är. Hon står på andra sidan dörren och tittar ner på sin sovande son. Kan hon känna honom? Kan han känna henne? Jag står där ute och jag vill gå in för jag vet att hon är där...
Jag vill inte vara självisk och låter dem vara... Det är längesedan hon var ensam med honom, det är ett par månader sedan hon kunde stå och titta ner på sitt sovande barn.
Jag står kvar en stund, jag säger till Rasmus att hon är här hos Julian alldeles bakom sovrumsdörren och jag hör att han ler genom tårarna. Hon är så nära. Närmre än hon varit på så länge.

Sedan väcker jag mamma och Henrik.
Fredagen den 25:e maj 2012 skulle bli så varm att barnen behövde springa i vattenspridare när vi tagit ett sista farväl av vår ängel.

Rasmus i skuggan bakom ett par solglasögon bredvid
pappas musikhögtalare på högsta volym,
tårarna som droppar på shortsen och en låt som går om och om igen...

"My tears are falling

Cause you've taken her away"

Jag glömmer det aldrig.

Vi ses igen, älskade Chopski.

♡