God Jul från oss

Så kom äntligen julafton! Tomten hade lämnat en julklapp utanför vår altandörr inatt och det var det första Keila såg när hon tassade nerför trappan imorse.
"Vilken tur att tomten visste att jag bor här!"

Flickorna Siebert önskar alla fina läsare en God Jul.

I väntan på tomten.

"Tomten har tappat ett paket från sitt tåg (?)"

I paketet låg det My Little Ponys.

Hoppas ni har en mysig, lugn och kärleksfull julafton allihopa.

God Jul

Lillejul

Idag har vi fixat det sista inför julafton. Keila var så nipprig vid läggdags och kunde knappt hålla huvudet stilla på kudden. Nu sover båda flickorna gott medan Henrik och jag tittar på Benjamin Button, (herregud tar den aldrig slut?).

En glas skumpa fick starta julen 2013. Satt som en smäck!

Jag har griljerat skinka och stekt "söttbullar" till förbannelse. Vi provsmakade nu ikväll och jag överträffade mig själv igen. Jag som inte trodde jag kunde laga mat...

Igår fixade vi My Little Ponys Aspen cabin. Det tog sin lilla tid och både Keila och jag tröttnade så baksidan är bara "pepparkakig".

Mammas minsta har blivit matad i bilen hela veckan och kommer nog tro att man helt enkelt bara äter i bilar.

Nu är det slut på allt handlande, imorgon ska vi bara njuta av julen.
Tänk vad härligt det hade varit att få vakna till lite snö...

Dagarna före dopparedagen...

De här dagarna innan dopparedagen är ibland sega, tycker ni inte? Speciellt när man var barn. 

Gud, det blev ju aldrig självaste julafton. Nu längtar jag för Keilas skull. Varje dag frågar hon när tomten kommer med sina renar. Vi håller oss väldigt sysselsatta, så sysselsatta att jag däckar tidigt om kvällarna. Det ska bli skönt med lite långhelg nu så att vi bara kan vara hemma och vila. Men känner jag mig rätt kommer jag flänga som vanligt...

Den 13:e var det äntligen Lucia. Som vi längtat!
Keila missade lussandet på förskolan eftersom att vi glömde ställa klockan.
Våra ungar sover ju som tonåringar.

Världens lyckligaste fick gå med Trelleborgs Lucia och hennes tärnor på ålderdomshemmet.

Och även på köpcentrat där kusin Vendela slöt upp.
Fullkomlig lycka som Keila pratat om varje dag sedan dess.

Här fortsatte lussandet hemma hos mina föräldrar.

Långa sovmorgnar. Jag klagar inte...

Jullunch hos Priors.

Alltid lika gott och fint.

Hela tjejliga på lekdejt hos Lotta i Höllviken och hennes små tjejer Felicia och Filippa.

På jakt efter den rätta granen i Simremarken.

Inte helt oväntat så var det JAG som hittade den... ;-)

Henrik något irriterad och undrar varför inte kunde köpa en gran utanför ett köpcenter som alla andra...
Kan ni höra honom svära där under alla barr... Haha!

Men fan vad grann den blev.
Jag har ju alltid rätt! Nästan i alla fall...

Såhär glider Etienne genom julhandeln. Hade varit något...
Det underbara täcket har min storasyster gjort till vår lillasyster.
Jag älskar det.

Så tyst och snäll när vi är iväg och flänger.
Annars hade jag inte orkat flänga.

Keila fixar sig inför julfesten på förskolan. Sista dagen i går och nu väntar ett långt jullov.
Hoppas det kommer lite snö snart.

Natalie hade händerna fulla av Etienne och Philip på
Mobilia igår så att Poonam och jag kunde fika i lugn och ro. 

Keila visar lillasyster Pippi.

Imorse kom Julian tidigt och har varit här hela dagen.

Vi gick till lekan vid havet och jag frös nästan r*ven av mig.

Nu har vi druckit varm choklad och inväntar daddy så att fredagsmyset kan börja.

Nu är det jul gott folk. 
Alla klappar till alla kusinerna små är inpackade och jag ska precis värma lite glögg. 

En liten julklapp för ett litet hopp

Nu har äntligen Kina levererat mer material till årets Lilla Sophie-armband och vi kan åter sälja till er som vill stödja cancerforskningen. 

Kanske som en julklapp till någon? Eller en värdinnegåva till Nyårsafton?

Insamlingen är uppe i drygt 180 000!!! Ska vi nå 200 000 innan året är slut?! 

Ett helt år har gått sedan förra årets succé med 100 000 kronor insamlade till forskningen för att kunna bota bröstcancer. I år insamlingen lika viktig eftersom att målet om att kunna bota alla kvinnor som drabbas av bröstcancer ännu inte nåtts. Vi har en bit kvar och så länge vi inte kan bota den form som bland andra Sophie drabbades av kommer jag att fortsätta samla in pengar i hennes namn. Och alla som vill får följa med mig på resan. När dagen kommer och man kan rädda alla patienter med inflammatorisk bröstcancer ska jag bjuda er allihopa på en jävla fest! 

Vill du som bor i närheten av Malmö köpa så skriv ett mail till babybambola@live.se så ska jag se till att ni får möjlighet att köpa. 

Bor du i närheten av Trelleborg kan du åka till frisörsalongen på Akka på Frans Malmrosgatan 55 och köpa ett av min kära mamma.

Och ni som bor uppåt landet eller utomlands kan sätta in 165 kronor på fonden för armband (150) och frakt (15) och skriva ett mail till mig med adress så skickar jag armbandet denna veckan. Glöm inte namna er insättning på fonden. 

♡

♡

Den 3/1 2011 fick Sophie, 27 år, besked på att hon drabbats av bröstcancer.

Världen rämnade men Sophie, tack vare sin underbara man Rasmus och kärleken till sonen Julian, föräldrar, vänner och tusentals läsare i hennes blogg tog sig igenom cellgiftsbehandlingar och strålning.

I oktober 2011 fick hon återfall och finnålspunktionen visade att det var en spridning från bröstcancern. Det blev bekräftat att den aggressiva cancer hon drabbats av spritt sig till lymfarna.

Den 25 maj 2012 lämnade vår älskade Sophie oss i stor sorg och saknad... 

Hon kämpade så tappert in i det sista. Vår krigarprinsessa.

Målet är att alla kvinnor som drabbas av bröstcancer ska överleva och se sina barn/barnbarn växa upp, vara med vid jul och ropa in nya år, dansa runt stången på midsommar och fira familjemedlemmars födelsedagar. Men framför allt, att det ska få leva och njuta varje dag.

En dag ska en ung kvinna med bröstcancer och hela livet framför sig med en fyramånders på armen få höra att hon har 100% chans att överleva, inte 2% som Sophie fick veta...

Alla som känner att de vill göra något, här är chansen. Ta den...

♡

Gå in på Lilla Sophie-insamlingen här

We need to go to America!

Nu blir jag lite "Shallow Hal" och lägger upp bilder på sockersöta och dyra kläder men ibland måste man...

Jag har ett sådant enormt Amerika-sug och det blev inte bättre igår när Pernilla la upp bilder på alla påsar från Ralph Lauren-Baby som hon lagt upp på sin Instagram. Jag funderar starkt på att åka med mamma och pappa till USA här i början av det nya året. Om inte annat så skickar jag med en beställningslista, det är en sak som är säkert.

Sommarens lillasyster.

De flesta av klänningarna finns i både Keila-storlek och Etienne-storlek!

Och om jag hade en pojke...

Ljusblått, ljuddblått, lite marint och vitt.

Jag dör så sött och nuttigt.

Ja en lillebror får vi hau!

It's (too) good to be true

Jag tänkte först "det här ska jag inte berätta för någon".
Men så tänkte jag, varför inte? Vad ska jag skämmas för? Jag är ingen supermänniska som glattar genom livet på en 'schrimpsandiwch'".

Nej, jag är som alla andra, jag köper kläder som ser underbara ut på modellerna men som får min lilla potatispåse till post-pregnancymage att se fruktansvärd ut. Att min flammiga hud efter ett varmt bad inte alls passar ihop med en sexig pyjamas får mig att byta om till heltäckande flanell istället. Och när Henrik säger, "prata med mig" kommer inte ett ord över mina läppar. Jag kan inte ens andas när han sitter tyst och väntar på mig. Jag önskar, men jag kan inte...
Så jag skriver det.

Sedan Etienne föddes har jag varit lyckligare än någonsin. Jag har två friska och underbara flickor.
Jag är så tacksam. Och rädd.
Många gånger under den andra graviditeten tänkte jag, kommer jag ha samma tur som med Keila? Är hon frisk? Är det något fel på henne? Nu dubblar jag risken för all skit som kan hända ett barn, en flicka, en ung kvinna, en vuxen. Dubbelt av allt.

Jag har skrivit det så många gånger förr, sedan Sophie dog, jag kommer aldrig känna mig lika trygg igen. Jag var trygg då Keila kom. Jag var oerfaren.
Nu när Etienne är här, alla känslor jag jobbar med... All rädsla.

Varje kväll jag ska gå och lägga mig brottas jag med döden. Jag är så in i helvetes rädd för vad som händer när man dör. Jag har varit alldeles för nära döden. Jag ville inte komma så nära men jag gav mig själv inget val. Jag ville inte missa en sekund med Sophie och jag satt och såg på hur ingen kunde rädda henne. Såg på när hon dog. Det gjorde vi alla. Och jag är så jävla rädd för att sitta och se när någon annan dör. En dotter kanske? En syster? En vän? Och jag är så jävla rädd för att vara den som ligger och dör. Som kämpar mot en svulst i kroppen som tar över dina sinnen, dina röresler, din hjärna, ditt hjärta och till slut din själ medan dina älskade sitter och håller din vita hand.

Jag är så rädd att det ska göra ont att dö. Vad händer när man dragit sitt sista andetag? Väntar någon på andra sidan på mig? Mormor? Eller är det bara svart, tomt...slut?

Imorgon ska jag träffa en kurator på min barnavårdcentral och fastän jag vet att hon inte kan gå in i min hjärna och svepa bort den här rädslan jag har ska det ändå bli himla skönt att få prata om den.

Det står jag för.

Mormor Ulla och baby Keila.

Jag har spelat den förr för er fina läsare men den sitter så djupt i mitt hjärta.

Lyssna och njut.

Etienne 3 månader

Idag kl 9 var det tre månader sedan lillasyster föddes.
Vi "firade" månadsdagen med första omgången sprutor, en i varje lår och Etienne var otröstlig en stund. Hon tog det här med sprutor mycket hårdare än sin storasyster. Ingen sockerlösning i världen kunde avleda och mitt hjärta brast nästan.
Nu har hon lite feber och sover. Keila och jag firar i alla fall lillasysters dag med en kaka såhär på eftermiddag. Eller jag använder det som ursäkt för guuuud vad gottesugen jag är. Jag skyller på amningen för jag är vanligtvis inte så mycket för kakor.

Lite glad ändå fastän man han plåster på de gussiga låren.

Den här bilden skickade Titti till mig igår kväll. Här är hon en vecka ungefär.

Jag skickade tillbaka denna när vi satt och åt. Tänk så fort det går.

Älskade barn så mycket kärlek vi känner för dig.